Jag är alldeles för ensam

Synd att du bor i Stockholm. jag hade bjudit ut dig på en sekund.

Det är extremt många som är ensamma i dagens Sverige..
Riktigt tragiskt faktiskt, nästan varenda dag skriver nån om det här på forumet.

Jag är inget undantag, trodde jag hade träffat mitt livs kärlek då hon behandlade mig som det. Och vi hade ett väldigt fint förhållande med nära till skratt och bra sex. Men sen visade det sig att hon ville knulla andra, inte för att sexet var dåligt utan för att hon inte var "kär" trots att hon älskade mig. Det tar väl några år till innan hon likt dig får panik och inser att man kanske ska hålla i det som är bra trots att det inte är spännande varenda dag.

Du skriver att du vill vara kär, och är trött på dina vänner. Hur länge ska du vara kär tänkte du innan det svalnar, för det gör det. Gällande dina vänner så tycker jag du ska granska dig själv, hur rolig är du att vara med? Hur omtänksam är du, och hur ofta anstränger du dig för att få ihop ett bra umgänge?

Försöker inte attackera dig personligen för jag känner dig inte, vill bara försöka ge dig det du kanske inte får som svar av någon annan. Jag är i samma sits nämligen fast jag är man, tror jag måste jobba på mig själv en del men även försätta mig i nya situationer. Vet inte var man hittar vänner och partner här i Sverige, funderar på att satsa allt på att flytta utomlands och söka lyckan där.

är i liknande situation fast kille (~30) om du är intresserad av att prova lära känna varandra.
bor dock 500+ km från sthlm men det kanske går att lösa ändå =)
har hus, bil, jobb, är trevlig, ser bra ut osv.

Jag tror det är ganska många som känner sig ensamma såhär runt vinter halvåret. Jag är också runt 30. En grej jag lärt mig genom mitt korta liv, är att man ska ta allt som det kommer. Stress och ångest är något du själv väljer att ha i ditt liv.

PS: Ts du kommer hitta riktiga kärleken när du minst anar det. Var inte desperat. 30 är ingen ålder.

Plugga färdigt och sen flyttar du. På en mindre ort kommer varenda ensamstående man (och en del upptagna också förstås) vara nyfikna på en fräsch nyinflyttad kvinna och hitta på olika sätt att komma i kontakt med dig. Prova, du ska få se.

Jag har en kompis som sitter i samma sits i norra sthlm. Han är tvärsist av alla vänner och behöver dig mer än han själv förstår.

Bra umgänge, bra familj och sjukt gullig.

Hej.

Tror bara jag ville få iväg denna texten, skriva ner och erkänna för mig själv att jag är ensam, men skriv gärna om ni har varit / är där jag är. Och vad som kan hjälpa. <3

Denna hysteri om att få barn
Jag är 31 och har känt inte att jag skulle få panik on vi slutade utan barn.

Jag är mer orolig för att få cancer.

Vänta tills du fått barn. Då spelar cancern ingen roll.

Tror att den ändå spelar roll
Känner en hel del som fått cancee tros barn

Hej.

Okej lite bakgrundsinformation: Är en kvinna mellan 30-35, fin kropp som varken är för smal eller stor, blont hår, bostadsrätt där jag bor ensam i stockholm, bil. Studerar, har ett år kvar men har alltid haft bra jobb. Bra ekonomi. Jag är inte någon slags WT eller bottennapp, utan ganska attraktiv och brukar få uppmärksamhet på krogen. Är lugn men social, oftast självsäker, rolig, kaxig.

Ett bra tag har jag längtat efter stabilitet och familj. Jag vill åka till Ica maxi en fredagkväll och handla in alla goda saker inför helgen. Köpa en villa med min partner. Byta sena krogkvällar mot middagar med gott vin. Kanske skaffa ett barn. Allt det där som jag tyckte lät förfärligt för bara några år sedan.

Men det går åt motsatt håll. Om jag är intresserad av en kille så visar det sig bara vara bullshit. Mina vänner är inte så roliga längre, vill jag träffa dom blir det krogen en lördagkväll. Jag blir mer och mer ensam, och längtar mer och mer efter min egen lilla familj, villa, svenssonliv.

Jag vet inte riktigt vad jag vill med detta inlägg, kanske ventilera, kanske få lite råd. Är någon i samma sits? Att man längtar efter något som verkar försvinna mer och mer? Eftersom jag är kvinna och över 30 så känner jag en liten panik som börjar komma över att få barn också.

Tror bara jag ville få iväg denna texten, skriva ner och erkänna för mig själv att jag är ensam, men skriv gärna om ni har varit / är där jag är. Och vad som kan hjälpa. <3

Hej.

Okej lite bakgrundsinformation: Är en kvinna mellan 30-35, fin kropp som varken är för smal eller stor, blont hår, bostadsrätt där jag bor ensam i stockholm, bil. Studerar, har ett år kvar men har alltid haft bra jobb. Bra ekonomi. Jag är inte någon slags WT eller bottennapp, utan ganska attraktiv och brukar få uppmärksamhet på krogen. Är lugn men social, oftast självsäker, rolig, kaxig.

Ett bra tag har jag längtat efter stabilitet och familj. Jag vill åka till Ica maxi en fredagkväll och handla in alla goda saker inför helgen. Köpa en villa med min partner. Byta sena krogkvällar mot middagar med gott vin. Kanske skaffa ett barn. Allt det där som jag tyckte lät förfärligt för bara några år sedan.

Men det går åt motsatt håll. Om jag är intresserad av en kille så visar det sig bara vara bullshit. Mina vänner är inte så roliga längre, vill jag träffa dom blir det krogen en lördagkväll. Jag blir mer och mer ensam, och längtar mer och mer efter min egen lilla familj, villa, svenssonliv.

Jag vet inte riktigt vad jag vill med detta inlägg, kanske ventilera, kanske få lite råd. Är någon i samma sits? Att man längtar efter något som verkar försvinna mer och mer? Eftersom jag är kvinna och över 30 så känner jag en liten panik som börjar komma över att få barn också.

Tror bara jag ville få iväg denna texten, skriva ner och erkänna för mig själv att jag är ensam, men skriv gärna om ni har varit / är där jag är. Och vad som kan hjälpa. <3