Dödsstädning

Så vad hände sedan...Sambo som låtsades vara en lojal partner hade en annan 23 årig pojkvän vid sidan om som jag fick reda på i slutet på maj. Alltså i säkert 3 månaders tid. Jag fick reda på det av en slump, men hon var extremt bra på att dupera och på att spela sin roll som trogen partner. Fast kanske var det jag som var så extremt sönder att jag inte ens orkade se uppenbara signaler. Kan inte klandra henne för att hon inte hade lust att leva med någon som inte alls var så kul, trots att jag undvek att belasta henne med mitt. Jag vet inte om jag hade klarat att leva med en partner som förlorat sitt barn, om jag ska vara ärlig. Kan klandra henne för sättet hon försvann från mitt liv. Hon verkade ha planer på att fortsätta på detta vis, om inte jag upptäckt det och slängt ut henne på en gång. Det var ..lättare än jag egentligen förväntade mig det borde vara efter att ha levt ihop i 3 år.

Jag skrotade därefter planer på att logga av från detta liv permanent och började lägga ner mycket möda på att försöka leva ett sundare liv. Träning, bra kost, tappade mycket i vikt...kom i bra form. Jag fortsatte även med att syssla en hel del med saker som en gång gav mig mycket glädje. Ibland fick jag nästan tvinga mig, men efteråt kände jag ändå viss tillfredställelse.

På vägen fick jag min ADHD diagnos och nyligen möjligheten att testa mediciner. Jag får se hur det landar. Jag använder numer Stesolid och / eller Imovane på kvällarna för att kunna sova. Dagligen i princip, med undantag för de helger då min nya flickvän är med mig.

Ångesten kommer tbx med jämna mellanrum, vet inte riktigt hur jag kan bli kvitt det permanent. Kanske fortsätta försöka leva sunt med träning, bra mat, intressen osv. Dessa svackor kommer och går, ibland momentant...ibland dröjer de kvar sig en längre tid.

Vissa dagar har jag en bra flow, andra medioker...och vissa är rätt kassa. Det har nu gått drygt 1 år och 6 månader sedan min pojke somnade in för att aldrig vakna mer. Ibland känner jag mig stark och robust, men med jämna mellanrum håller ångesten och den diffusa rädslan mig i rätt hårt grepp.

Det var fint skrivet! Det gjorde iaf stort intryck på mig. Så jag känner mig. Jag söker också information om den här sortens städning. Vet inte heller hur länge jag orkar vara kvar i världen. Jag hoppas du lever vidare eftersom du har barn och så. När man inte har barn kan man kanske gå.

Det har gått en tid. Lite mer dåliga saker i livet hände, men jag är ändå kvar. Dö kan man alltid känns det som, det är en nödutgång man alltid har. Det finns lugna och ångestfria sätt att gå på. Har man lite tur så dör man av sig själv utan att behöva vänta alltför länge.

Bra att höra att du lever om inte annat så för barnens skull. Jag har träffat totalt 4 personer vars föräldrar tog livet av sig, och de mådde liksom så jävla dåligt. Fast orsakerna var olika för dem alla. En var extremt fattig, en annan missbrukare och två hade depressioner och var psykiskt instabila. Det skapar bara massa elände för barnen om en förälder dör genom självmord. Jag tyckte om det du skrev här för det var klarsynt och ärligt och inte någon jävla omskrivning för hur det borde vara. Finns så många som ljuger och säger att livet är som ett sagoliv fast det inte är det. De säger att livet är det som det borde vara fast det är två olika saker vad saker är och hur det borde vara.

Jag tycker också det är tryggt att veta att döden kommer en dag. Det är det enda man kan förvänta sig av livet faktiskt.

Dax att skriva lite i dödsstädningstråden känns det som...

Nä tänker inte ramla av pinnen just nu, men har faktiskt börjat med dödsstädningen med att börja annonsera ut div prylar som tex ett par mc:n, verktyg i större mängd typ vad som finns i en större verkstad.mm. Jobbar på att sälja av fastigheten i svedala för att förhoppningsvis kunna avsluta del av livet här i svedala och få några goa år i Thailand med fugan och släkten... Äsch vad man saknar dem när man sitter här i kylan (kids-släkt i thailand)...

Kids i svedala har redan valt att lyssna på deras morsa, och de har redan fått en jäkla massa mynt av mig genom åren, så nu får de då söka arv efter henne.

Okey, kids i svedala kommer inte få en baht av det jag har i thailand, men de kommer att få hjälp av släkten när de besöker thailand. Inte ekonomiskt men så de kan finna "rätt väg" i landet så de slipper problem. Det har jag informerat min thailändska familj.