Citat:
Ursprungligen postat av
Caesare
Det är en rimlig psykologiserande tolkning tycker jag. På tal om breven finns det ett fint brev där Tolkien uttrycker sin bedrövelse över att den germanska kultur som han under hela sitt liv älskat och försökt framställa i dess rätta ljus ("förresten var den aldrig ädlare än i England") besudlades och vantolkades av Hitler och nazisterna.
Jag kan Wagner för dåligt för att bedöma det hela, men jag litar på din tolkning.
Annars är, som jag ser det, den viktigaste tolkningsnyckeln för att förstå Härskarringen den kristna berättelsen om världens fortlöpande från dess skapelse, till dess fall och till dess återupprättelse i och med Jesu korsdöd och uppståndelse. Från änglaväktaren Melkor/Morgoths fall till ondskan i Silmarillion till det att Kristusgestalten Frodo på Domedagsberget är beredd att offra sig själv och sitt liv för att förgöra Ringen (källan till synden, eller i alla fall synden och ondskan förkroppsligad), liksom Jesus gjorde i sitt liv på Golgata (enligt NT och den samlade kristenheten). Och när ringen är kastad i Domedagsbergets käftar skakar hela marken, bergen rämnar och jorden skälver i och med det som nyss hänt. Det hela är för mig en uppenbar spegelbild av när jorden rämnar och himmelen förmörkas i och med Jesu korsdöd på Golgata. Att naturen ger ett sådant gensvar är sannerligen ett tecken på ett kosmiskt skeende där hela "världen ropar liksom i födslovåndor" (för att citera Paulus i Romarbrevet). Läser man kapitlet om Frodo på Domedagsberget jämsides Matteus' skildring av långfredagen i kapitel 27 framträder deras stora släktskap med varandra. Sedan kan annan litteratur, andra berättelser, konst osv fylla ut denna läsning, men för mig är framförallt Nya Testamentet den text i vars ljus Härskarringen framträder klarast.
Bra tolkning, och även Siegfried och Brünnhilde i Wagners Ring kan ses som återlösande gestalter som stiger in i världen för att rätta till vad som gått snett (och som överguden/fadern Wotan själv inte kan vrida rätt, eftersom han då skulle bryta mot de lagar han har lagt in i världen). Siegfried är ju en slags gudason, men ondskan förråder/snärjer även den unge hjälten och han måste dödas, medan Brünnhilde inkarnerar ett slags kvinnligt mod och framtidstro som - från början mot Wotans vilja - sänks ner i världen för att göra sitt verk. Trots att valkyrian först uppfattar det som en förödmjukande bestraffning att bli en dödlig kvinna och dessutom behöva gifta sig med en dödlig man och tjäna honom, accepterar hon detta öde, på villkoret att den som finner henne kommer att vara en tapper hjälte. Men när hon och Siegfried har förenats skiljs de snart åt av mänskliga intriger och ringens förbannelse. Det ligger en grym ironi i att när Siegfried, förklädd till sin nye vän Günther, övermannar Brünnhilde (som han genom trolldryckens verkan inte längre kommer ihåg), tar ringen från henne, binder hennes händer och för bort henne, så att Günther ska få henne till maka, så blir hon precis den slags slavinna under en vanlig dödlig man som hon fasade för att bli mot slutet av
Valkyrian, och som Wotan till slut lovade att hon inte skulle bli.
Brünnhildes död i slutet av Ragnarök är faktiskt en offerdöd, hon låter sig offras och brännas på bål (om än inte som en straffad häxa) i en slags paradoxal förening av självförintelse och triumf, för att göra slut på ringens förbannelse, återlösa världen och bereda väg för en ny världsålder.
