Spela rollen som efterbliven och bli hyllad, välförtjänt eller överskattat?

Många är dom som hyllats för sina roller som efterblivna/svagbegåvade i olika filmer. Jag tänker på Edward Norton, Leonardo DiCaprio, John Malkowitz etc.

Min undran är om inte dessa roller snarare är enklare att göra än mer balanserade, komplexa karaktärer?

Diskutera, ge exempel eller motsäg mig.

Att spela som Di Caprio i Gilbert Grape och Hoffman in Rainman handlar mycket om att härma hur utvecklingsstörda/autistiska agerar och de gör det fantastiskt bra men det kanske inte finns det emotionella djup som andra roller kräver, av uppenbara anledningar.

Det blir lite mer intressant när imitationen även kompletteras av något sorts djup i karaktären, som när Day-Lewis spelar i Min Vänstra Fot. Det finns en svärta förutom hantverksskickligheten i att agera som någon med en CP-skada.

Nja, enklare vet jag inte...man skulle ju tro att de karaktärerna kanske ligger längre från skådespelaren som person än en del andra karaktärer...eller? Jag säger dock inte att de nödvändigtvis är svårare. Det är nog inte därför de gärna får lite extra uppmärksamhet i vissa sammanhang.

I förbigående kan jag nämna att jag sällan har fått någon uppskattning när jag har spelat efterbliven i verkliga livet. Speciellt inte om jag spelat det när jag har börjat göra närmanden och talla på befintlig flickvän.

Ytterligare i förbigående är jag faktiskt autistisk på riktigt, men jag får inte direkt någon respons på det, då folk inte märker det. Jag är dock motsatsen till svagbegåvad.

Min vänstra fot handlar inte om en utvecklingsstörd person. Christy Brown som filmen handlar om och som skrev boken, var gravt CP-skadad men inte utvecklingsstörd. Så självklart hade han mer djup i karaktären. Han var som du och jag, men fången i en kropp som inte lydde honom.

https://en.m.wikipedia.org/wiki/Christy_Brown

Det är väl trovärdigheten som prisas, för gestaltningen av någon som inte är skådespelaren.

Så här i efterhand är ju typ Brad Pitt i 12 Monkeys bara ännu en Brad Pitt gestaltning, men då var han fortfarande inte helt uttjatad och man tyckte han gjorde något trovärdigt.

Samma med Johnny Depp i diverse roller som nu alla är en slags variant av hans piratgubbe.

Oftast blir det att prata lite barnsligt, dumsnäll blick och öppen mun. Jag säger inte att det är fel att gestalta så, men det borde vara enklare känner jag rent personligen.

Att spela cp-skadad på ett trovärdigt vis är förbanne mig inte lätt. Den här filmen tog verkligen fram hur Christy blev upplevd som dum i huvet och hur han fick kämpa för att få kroppen att lyda någorlunda.

Det finns en svensk film med en cp-skadad som huvudperson, nån kärlekshistoria tror jag det var, men kommer inte ihåg vad den hette eller vem som spelade. Nån som vet vilken jag menar?

Dustin Hoffman är ju bra vad han än gör och Rainman är inget undantag.

Stellan Skarsgård i En ond man var också skitbra.

I diverse skräpproduktioner blir det som TS skriver, öppen mun och dumsnällt utseende. Retar upp mig på hur platt och dåligt gjort det kan vara.

Edit: Rörde ihop det med boktiteln. Filmen med Stellan heter Den enfaldige mördaren.

Jag påstod inte att han var utvecklingsstörd. Jag skrev specifikt att han var CP-skadad. Jag förstår inte din invändning.

Fast det som man talar om i denna tråd är ju utvecklingsstörda, inte autister. Man kan naturligtvis vara bögge två men också var och en för sig.

Men det är en balansgång, man får inte dra det för långt...

https://youtu.be/7wVagQ_LVd4

Adam Sandler...?