Samhörighet bland svensk ideologi ?

Det finns en röd tråd bland svenskar de senaste 10-15 åren som skiftar kraftigt och nästan är sprattelsfullt avvikande och olika så man nästan tror dom är en spion eller bor i ett annat land .... ..... vars är nationalkänslan som är en god varm kudde med sängtäcke ?

Hur kom det sig så att de många blev individualister så till den grad och så långt ifrån att de blev för bortkommen från sk folkhemmet eller bara den svenska samhällskontraktet och där dom hade ingen gemensam mark att stå på och värdegrund?

Vad hände med er i barndomen eller fortsatt ? Som inte ser er inte som svensk fast ni är svensk och dess grundläggande värdegrund att förändra landet till nåt som är mer eller mindre kaos och olikt pga av massinvandringen ?

Fick ni inte rätt mot staten eller, var samhället emot er eller, vart det motigt, vart ni mobbad, varför vill ni förstöra landet helt enkelt för dom som byggt upp det ?

Undrar om det kanske kan handla om den påtvingade konkurrensen mellan svenskarna som dessa tvingas in i? Svenskar är inte heller speciellt snälla mot varandra alla gånger och det finns mycket mobbning inom kulturen. Vi har väl en mindre klick av vita män som tagit plats och dominerat med ganska så fula metoder. Samtidigt har väl denna klick också delvis levererat rätt så bra i uppbyggnaden av landet men har liksom gått vilse någonstans.

Alltifrån barnsben så tvingas ju också folk in i systemet och är helt beroende av det för att kunna klara sig. Lojaliteten finns därigenom inte hos "klanen" utan mer till systemet.

Tydligen någon som inte förstår vad utveckling och framåt anda betyder. Någon som älskar Sovjet och allt det står för. Fy fan.

Folk försöker bekämpa vårt ideologiska beroende med en annan typ av ideologi - det är som att bota sin alkoholism med heroin. Folk känner av kulturens roll i vår utveckling, de nämner konstant kultur i sina diskussioner, men de kan inte tänka kulturellt för deras ideologiska verklighetsuppfattning har försatt dem i ett konstant spekulativt tillstånd där ideologin frodas.

Allt i samhället har blivit ett val, ett ställningstagande, ett Syndafall där varje beslut definierar vår godhet eller skam. Samtidigt är det inte ideologin vi klandrar utan varandra, våra bröder och systrar som vi påstår vilja enas med genom folkmakten och kulturen. För vi tänker ideologiskt och inte kulturellt.
Vi föraktar till och med varandra för saker som aldrig händer, personer vi aldrig träffat, för något som enbart existerar i de nyare delarna av våra hjärnor - ideologi utan förankring i kulturen.