Tjej beskriver gruppvåldtäkt - Åsikter om detta?

”Varför gör de så här ..?”

Frågan ställdes av en förtvivlad kvinna under en föreläsning jag höll för något år sedan. Jag talade inför personer som frivilligt engagerat sig i arbetet med flyktingar och asylsökande. De var engagerade och ville väl, men var i det närmaste uppgivna. Allra mest förtvivlade var de över att alla reaktioner blev tvärt emot de förväntade – ju snällare och mer tillmötesgående de var, desto otacksammare och mer respektlösa blev de asylsökande.

Problemet var att de frivilliga agerade utifrån sin (svenska) värderingssamling, kultur och förförståelse, samtidigt som de asylsökande agerade utifrån sin (vanligtvis afghanska, irakiska eller somaliska) värderingssamling, kultur och förförståelse. Alla inblandade ansåg sina egna värderingar som fullständigt normala och dessutom överlägsna den andres.

I min bok Konsten att överleva Svenska kyrkan skriver jag om mitt eget möte med Afghanistan, afghaner och den afghanska kulturen. När jag landade i Afghanistan, gjorde jag det med övertygelsen om att jag, som svensk, hade något gott att bidra med till det afghanska folket och samhället. Det var för mig och mina kollegor fullständigt självklart att den svenska och västerländska demokratin kunde hjälpa till att rädda Afghanistan ur krig och konflikt. Det var ju också det vi blivit drillade till under utbildningstiden på Livgardet.

Efter en tid i Afghanistan tvingades jag dock inse att majoriteten afghaner var exakt lika intresserade av att anamma min västerländska demokrati, som jag var av att anamma deras islamiska teokrati – det vill säga inte alls. ...


Jag förändrades i grunden av mötet med en kultur och en samling värderingar som skiljde sig 180 grader från mina egna. Något som skakade om mig rejält, var att möta en så diametralt annorlunda syn på våld. Våld sågs som en närmast naturlig del av vardagen. Män var våldsamma mot andra män, kvinnor, barn och djur. Kvinnor var våldsamma mot andra kvinnor, barn och djur. Barn var våldsamma mot andra barn och djur. Det tog aldrig slut. För mig, som fått lära mig att ”när orden tar slut, tar nävarna vid”, var mötet smärtsamt. Jag var produkten av sammanhang där våld och aggression ses som tecken på svaghet och där konfliktlösning genom samtal och kompromisser betraktas som styrka. I Afghanistan var det tvärtom.

Det var även en chock för mig att möta en så helt främmande människosyn och framför allt var det fruktansvärt att behöva se hur oerhört illa den patriarkala kulturen behandlade kvinnor och barn. För en västerlänning, som kommit att betrakta det som självklart att det vid kriser är riddaridealets motto ”kvinnor och barn först” som gäller, var det närmast obegripligt att det finns kulturer som sätter kvinnor och barn sist.