Hikikomori i Sverige?

Hikikomori är vad man kallar män eller kvinnor som helt isolerat sig från samhället I Japan. Vad jag har förstått så är det ett relativt nytt fenomen, så det handlar oftast om yngre personer, och man tror att Japans hederskultur på något sätt har bidragit till att detta blivit så vanligt just där. Är detta något som även sker i Sverige i någon större utsträckning, eller kan det komma att bli ett problem i framtiden? Vad är det som orsakar detta beteende?

Anledningen till min nyfikenhet är att jag känner igen mig själv på många punkter (isolering, skam, ångest, fullständig avsaknad av motivation), förutom att jag trots allt lyckats hålla mig sysselsatt med studier/småjobb efter gymnasietiden. Hur kan man ta sig ur något sånt här om man befinner sig i Sverige?

EDIT: märkte att jag la tråden under Psykisk hälsa, men den kanske passar bättre under Psykologi: allmänt. Kan någon moderator flytta kanske?

Konstigt nog lärde jag mig om det här fenomenet bara här om dagen när jag såg ett par videos på youtube.

När jag var deprimerad så levde jag lite på det sättet, inte till 100% då jag ändå tog mig ut ibland och gick till psykolog veckovis.

Jag tror att man gör en felbedömning när man, som de gjorde i videon jag såg, kallar det för en livsstil. Det rör sig nog snarare om depression som dessa människor skulle behöva ha hjälp med att ta sig ur istället för att man tror att de "bara är sådana".

Det är inte helt ovanligt att unga män som bor hemma isolerar sig och sysslar bara med dataspel och en onlinenärvaro.

Jag har en bekant som har en son som är hikikomori. Lite sorgligt men det finns inte så mycket man kan göra.

Jag stötte på några verkligt isolerade människor när jag hade ett yrke som kräver tillträde till privatpersoners kök och badrum och fick då ofta intrycket att det rör sig om obehandlad psykisk ohälsa där ensamma, oftq deprimerade människor har blivit omhändertagna av föräldrarna tills dessa dött... sedan bor dem kvar i föräldrahemmet som eremiter, med eller utan visst samhällsstöd... men utan att någonsin riktigt integreras med omvärlden. Det är i alla fall ganska vanligt. Uppskattningsvis lever ungefär en till tre promille av svenskarna på detta sätt. Den slutsatsen baserar jag dock bara på observationer från dryga 10000 hushåll. Det finns nog mera pålitlig data.

Vad är föräldrarnas inställning till det? Har de bara accepterat situationen eller försöker de göra något åt det? Hur gammal är personen i fråga?

Jo, det vet jag då jag själv varit i denna sits till viss del. Det som förvånade mig var att kvinnor tydligen också fastnar i denna Hikikomori "livsstil". När jag tänker mig en svensk Hikikomori så ser jag framför mig, som du säger, en ung man 18-30 år som sitter hemma och spelar.

Det finns en verksamhet i Uppsala som just heter Hikikomori. Driven av Uppsala kommun och ger stöd till personer som lider av social ångest och isolerat sig. Vet dock ej om de finns i andra kommuner men du kan mejla dem och fråga.
https://vardochomsorg.uppsala.se/per...ert=St%C3%A4ng

Lite stereotypiskt är det en ensamstående mamma som är helt utbränd som tar hand om honom. Hon går själv på soc bidrag så framtiden bådar inte gott för honom. Han är 15.