Ensam utan socialt liv, skaffa katt trots att jag redan har en som inte bor hos mig?

Jag har haft katt i 25 år och kan deras beteende. Alla är helt olika i sin person precis som vi människor. Min förra katt blev gravt deprimerad m han inte fick gå ut och få sin sociala dos/jakt. Min nuvarande får jag knuffa ut och då kommer hon igen 5 minuter senare. Vill den ut så ge tillbaka till säljaren och skaffa ny till du hittar rätt. Man kan avtala några dagars testtid.

Skaffa du dig en katt!

Nej, ni skulle inte vara harmoniska utan ni skulle bara ha ännu en inlåst individ.
Jag säger inte att du inte ska skaffa katt. Tvärtom så är en kattunge något att satsa på då den andra katten har vant sig vid ett annat liv.
Ditt problem ligger inte vid ett husdjur eller inte utan vid att du inte har ett socialt liv.
Detta kommer påverka dig o din dotter negativt oavsett om du så startar ett zoo i hemmet.
Du borde skapa en tråd i familjeforumet i stället. Ja, du kommer få skit där då det forumet är fullt av dömande människor som inte begriper hur det är att ha barn.
Fördelen är att man kan blund från svar från idioter. För du om någon behöver ta tag i ditt o din dotters liv.

Om din pappa vill behålla den katten så är det väl inget som hindrar er skaffa en till, kolla med katthem så slipper man den besvärliga , bitiga tiden vilket kan vara jobbigt för små barn.

I din sits skulle jag inte flytta på katten. Du skriver att den älskar att vara ute och jag tror den skulle otrivas som innekatt.

Känns som att skälet till varför du inte skaffar en ny kisse är att dina föräldrar inte skulle bli glada. Hur tänker du då? Har ni pratat om saken? Känner de att du prackat på dem katten och helst vill bli av med den?

Jag tycker visst att du kan skaffa en ny katt, som är lämpad till innekatt. I din sits hade jag helt sonika gjort det, katter är underbara familjemedlemmar som ger så mycket glädje. Men att du skriver hit och frågar gör mig tveksam, Tror du behöver landa i livet som singelmamma först och främst. Katt är ingen quick fix mot deppigheten efter en separation utan ett ansvar man tar på sig i 15 år eller mer.

Ett intryck jag får är att så himla mycket skulle vila på en ny katt, för stora förväntningar? Bara ni hade en skulle både du och dottern bli lyckliga? Kan det vara så?

Att du inte har mycket ork att vara social när du dels jobbar heltid, dels är ensam med en 3-åring, det förstår jag fullt ut. En himla jobbig ålder, en högintensiv tid med mycket spring och litet vett. Sett i backspegeln tycker jag det var jobbigare till och med än tidiga tonåren...Snart blir det lättsammare *lovar* och då kommer du få mer ork vara social. Fram till dess kan du lägga små sociala krokar, prata några ord med andra föräldrar på dagis, lekparken osv som kan leda vidare.

Du skriver inget om pappan så jag antar han är borta ur bilden. Umgänge varannan helg eller så kanske skulle funka så du får ladda batterierna och göra nåt för din egen skull?