Självmord ostoppbart som ett slutskede av en sjukdom?

Jag har funderat på det här med självmord. Jag har haft psykisk ohälsa runtom mig hela mitt liv.

När man pratar med människor som tänker på självmord så brukar man oftast peppa dom, "det finns ett ljus i slutet av tunneln" osv, man ser det helt enkelt som en tanke mer än en sjukdom, någon som försöker hitta en lösning på sitt lidande snarare än kroppens sätt att säga "Det här kommer tyvärr inte fungera längre.".

Det begås enormt många självmord runtom i världen dagligen, det är ett faktum, människan begår självmord och för den enorma siffran som begår självmord dagligen så har ingenting lyckats rädda dom, iallafall inte just den gången självmordet begicks.

Min teori (och kanske många andras, jag vet inte då jag aldrig diskuterat självmord som ett okontrollerbart ting, utan mer som ett intelligent handlande av en fungerande hjärna som har valet att göra det eller inte) är att självmord i många fall är något en människa inte rår över, det är inte någonting vi kan hjälpa, det är en okontrollerbar handling av en sjuk hjärna som vet precis vad den gör, den förgör sig själv en gång för alla, som ett slutskede av cancer.

Att säga "Fan vilken egoist som tog sitt liv. H*n lämnade två barn efter sig. Vilket as." är för mig samma sak som att säga "Vilket as som dog av cancer, riktigt egoistisk handling.", man väljer inte psykisk ohälsa eller självmord. Det är lika okontrollerbart som vilken dödlig sjukdom som helst.

Diskussionsunderlag:
*Terapi är överskattat, en hjärna som vill dö vill dö. (Allt som hjälper är givetvis bra, men överskattar psykiatrin sin förmåga att prata en människa till liv?)
*Vi lägger för mycket ansvar på personen och individen bakom självmordet, dom har ingenting med självmordet att göra.
*Psykisk ohälsa bör behandlas som en dödlig sjukdom och tas på större allvar.
*Samhället måste ta psykisk ohälsa på större allvar och sluta tro peppsnack hjälper. (Klart man ska vara snäll och hjälpsam, men jag tror psykiskt sjuka människor är trötta på hobbypsykologer)



Hänger ni med?

1. En nära släkting tillika min bästa vän är bipolär så han har ett par självmordsförsök i ryggsäcken och tacka fan att det bara varit försök (egoistiskt tänk av mig?). Han var anti terapi under många år då han bara träffade pappskallar men nu under dem senaste två åren har han träffat en jättefin person att prata med och tillsammans med terapeut, läkemedel och sjukhus funkar allt bra för tillfället.

2. Både ja och nej. Även om personen är sjuk ligger lite utav ansvaret på honom också. Jag har ju bara ett exempel så jag går tillbaka till honom och dem gånger man ställt lite krav på honom har han tyckt det var skönt även om man varit tvungen att tjata hål i huvudet på honom ibland.

3. Givetvis ska detta tas på större allvar och in med mer resurser så åtminstone vården vet hur dem ska hantera dessa personer. Det räcker ju med att man är ledsen en dag så kommer alla dessa hobbypsykologer fram och då är dem tröttsamma. Kan bara tänka mig hur dem är när man är psykiskt sjuk (även om man alltid ska vara snäll).

Du glömmer en viktig orsak.
Mobbing och utfrysning. En människa som begått ett tillfälligt misstag kan bli utfryst av hela sin forna bekantskapskrets, inklusive arbetskamrater. Ingen vågar försöka förstå vad som orsakade misstaget. Inte heller att förlåta som enskild. Denna mobbing resulterar i en nedåtgående spiral. Enda orsaken att självmordet dröjer är att man inte når alla som man vill skvätta sitt blod och hjärnsubstans på.

Du tror att vi måste ta problemet på större allvar, men att det enda som funkar inte är bra nog och vi borde sluta? För att deprimerade kanske inte vill ha stöd? Självmördare väljer medvetet att begå självmord på samma sätt som alla andra val i livet sker, visst kan man sluta klandra dom för det, men med samma logik kan man ursäkta mördare och våldtäktsmän. De har ju våldtäkts/mördarhjärnor!

Det beror väl på varför man vill ta sitt liv. Är det pga vad man själv tycker är oförlåtliga handlingar, olika typer av fixering vid sig själv att man inte duger, så kan det finnas möjlighet att få hjälp av terapi. Är det pga svår depression krävs det medicinering.

Att självmördare är fega och egoistiska kan man bara säga om man aldrig upplevt den totala tomheten, meningslösheten och smärtan av en tung depression. Det finns mängder av goda anledningar att ta sitt liv som lyckligt ovetande folk inte har en aning om.

Du saknar logik.

All hjälp som fungerar är bra hjälp, om terapi/medicin fungerar bra för någon så ska dom självklart fortsätta med det.

Men det är också väldigt många som får hjälp som trots hjälpen begår självmord, vilket tyder på att det är något med självmordsbenägna som vi ännu inte har listat ut. Det är just där mitt funderande har börjat, vad känner en människa som precis ska ta livet av sig, är det en kemisk katastrof i hjärnan som bara uppstår när en hjärna skickat dom sista signalerna en gång för alla att självförgörelse är det enda som återstår?

Jag tror inte på fri vilja, jag är övertygad om att vi till största del styrs av intressen, överlevnadsinstinkter och sexualdrift. Jag tror man kan hitta en kemisk "kod" till självmord och därifrån hitta ett ämne som behöver justeras för att göra det omöjligt för en människa att ta sitt liv.

Jag är inte utbildad i något av det jag pratar om, värt att notera, och det kanske märks. Men jag är öppen för förklaringar och diskussion inom ämnet.

Nu hör inte det riktigt till saken men våldtäktsmän och mördare, men absolut, det finns en logik i det med om man ska följa min tankegång. En våldtäktsman drivs förmodligen av sin sexualdrift och kan inte hjälpa det, men det betyder inte att man med etik och moral inte kan styra en människas impulser, om hjärnan reagerar med flykt eller "disgust" när dom planerar eller fantiserar om en våldtäkt så är det ju förmodligen för att dom är uppfostrade med att det inte är ok och då säger hjärnan ifrån. Självklart ska man inte gå ostraffad, en människa som begår ett våldsbrott är farlig för andra och ska behandlas därefter.

Hur ofta talar vi om självmord, vad har vi för etik och moral? Hur reagerar vi när vi i vår ensamhet får vår första självmordstanke? Jag minns iallafall min, den kändes konstig och jag visste inte hur jag skulle reagera, jag reagerade åtminstone inte med förbudskänslor. Det är invecklade tankar man bör utbilda människan i så de som lider av dessa får en rimlig reaktion.

Jag upplever nästan som att det är din teori som stämmer, eller som allmänheten tycker stämmer, iaf i nutid. Jag personligen är typ tvärtom, jag hittar ingen logik i varför man skulle vilja leva, det är bara nån överlevnadsinstinkt som säger att jag inte borde ta mitt liv. Kanske just därför jag upplever att "alla tycker annorlunda", d.v.s. tycker som du.

Jag har hört så mycket att "alla som blir räddade från ett självmordsförsök är tacksamma" o.s.v. (minns nåt inslag om personer som hoppat från en bro, alla som blev räddade sa att de ångrade sig direkt). Eller om folk som får intensiva självmordstankar och därför åker till akuten. För mig är det helt ologiskt, om jag väl är på väg att ta mitt liv, varför skulle jag åka till akuten då? Massa såna saker, som gör att jag tycker att din teori verkar stämma.

Precis. En människa som ska ta sitt liv kommer att göra det. Söker man hjälp är det självmordstankar och rädslor, då finns överlevnadsinstinkterna och det är bara logiskt att man då söker hjälp.

Vissa är bara inte menade för denna värld. Meningen med livet för vissa är just att begå självmord för att andra ska förstå att det går att lida såpass mycket. Piller funkar inte i längden. Är man obotligt sjuk så är man.

Mja men det känns inte speciellt rimligt att jämföra en handling mot sig med en handling som dödar/skadar någon annan, självmord är varje individs egna val och LPT och liknande är inget annat än ett grovt övergrepp mot den fria viljan