En orimlig berättelse.. vad tror du hände egentligen?

Några dagar till går. En annan sak hon pratat om är att det är svårt att berätta för hennes mamma. Varför är oklart men jag börjar mer och mer kritisera mig själv och fråga om det beror på ditten eller datten som kan handla om mig. De här sakerna viftat Anna bort och säger att jag är sjuk som tror sådanna saker. När det kommer upp igen
och jag inte får någon annan förklaring så ställer jag nya frågor och får då höra att jag måste sluta tro att någon ljuger eller vill mig illa "hela tiden". Hon säger att jag måste lita på henne och att hon "gör allt" varje dag för att vi ska kunna vara med varandra för alltid. Hon börjar prata om att jag bara har "men" för att jag berättat om en tidigare flcikvän som dolde lite saker med hennes familj och lite annat som inte alls hade med detta att göra. Men okej visst jag började känna att jag kanske var lite för orolig då, men jag visste att jag egentligen inte var orolig av mig utan goda skäl. Och skälet här var att hon inte hade sagt något som verkade rimligt överhuvudtaget. Hur mycket vi än skrattade och hade det trevligt annars så var det något jävligt skumt begravet bakom alla dessa svepskäl och hemlighetsmakeri. Man ville ju bara veta var det var så man kunde avgöra om man skulle fortsätta med henne eller inte. Det var väl i efterhand alltid just det hon ville undvika, att man bara avrböt allt så hon förlorade sin makt över en.

Redan första middagen ställde hon direkta specifika frågor om förmögenhet och relationshistorik. Framförallt ville hon veta om man varit otrogen någon gång. Jag gav ärliga svar på allt för att jag hade det förtroendet för henne och tyckte att det blev mest intressant så. Om jag inte hade velat svara så hade jag dock avlett frågan. Som svar på sina egna frågor sa Anna att hon varit med 8 personer bara och aldrig hade varit otrogen, inte heller under hennes sjuåriga förhållande som tog slut året innan. Mer om det senare men ja allt var inte direkt sant och varför hon frågar och ljuger själv är väl ltie av den återkommande frågan här. Det var i princip första gången vi umgicks.

Så vi pratat om jul och hon säger att hon ska berätta om oss under julfirandet med sin mamma, pappa och storasysterns familj. Vi ungås nära dagarna före och har tät telefontontakt i princip dygnet runt om vi inte är med varandra. Den 23e december säger hon att hon ska på uppersittarkväll med familjen. Resten av den kvällen skickar hon något sms men kan inte prata i telefon menar hon. Jag känner inte direkt orolig och vill inte tjata om något nu igen så jag messar bara att hon får ha en mysig kväll, pusspuss, kort och gott. Hon hade sagt att hon skulle komma till mig på julaftons kväll efter 21 då jag skulle vara hemma redan själv.

PÅ julaftons morgon skickar hon bilder på sitt julbak. Vi messar lite fram och tillbaka under dagen och hon kommer sedan på kvällen. Vi har årets mysigaste kväll och spenderar i princip fyra dygn ihop utan att skiljas åt. Hon är väldigt intensiv och reflekterar ofta högt om hur sjukt det är att hon känner så här mycket för mig och hur kära vi är och hur självklart allt känns även om det gått så snabbt. Samtidigt pratas det vilt om planerna framöver med boende, barn och annat. Hon kontaktar även mäklare för att nu lägga ut sin lägenhet till försäljning och jag bekräftar att jag är med på hennes idéer om delad ekonomi, giftermål och annat. Hon ber mig övertyga henne om att jag menar allvar, vilket jag lägger enorm kraft på att göra, även om det är fullt genuint.

På morgonen ett par dagar före nyårsafton säger hon med sin mest omtänksamma röst att nu får jag vara utan henne litegrann för att hon ska på klassträff som varit planerad hur länge som helst. Dom ska träffas redan vid 16 så hon måste göra sig i ordning och dra till det närliggande kända hotellet där dom ska mötas upp säger hon.
Kommer du inte hem sen då eller vad menar du undrar jag. "Njae jag sover hos min mamma sen tror jag, vi får se lite". Jag visste inte exakt vart hennes mamma bodde men jag visste att det inte var långt bort alls (5-10 min med taxi och inte alls lika centralt som vi bor). Men jag orkade inte ifrågasätta utan valde att bara vänta för att se vad som skulle hända. Hon säger åt mig att jobba duktigt med lite saker och planerandet som vi hållt på med sålänge.


Sedan uppstår situation #2

....

Vänta nu..

Ni har varit tillsammans nog länge för att börja prata familj, men ändå har du ingen nyckel till "eran" lägenhet?

11/10, bra skrivet. Får lite psykvibbar från dig, om din historia är verklig (doubt) är du en människa som är jobbig att leva med.

Oh shit jag orkar inte läsa allt det.
Kan någon bara sammanfatta snabbt?

TS flickvän, som han bor granne med, vill se om han är cuck.

Först tyckte ja synd om dig sen insåg nånstans i fortsättningen att Du bara trollar
Eller är helt efterbliven socialt, det måste vara en lögn ingen människa är väl såhär naiv ?

Rörigt narrativ, märklig dramaturgisk kurva och ganska medioker dialog. Måhända acceptabelt som ett första utkast.

jaja blablabla svaret ligger här, jobbig människa ifrån grunden som väljer att vara selektivt blind när det kommer till den mänskliga dansen - den mest naiva och söndertrollade människan någonsin.

din personliga styrka och energi är dock intressant.
du vet om att du alltid har mer att ge, men sätt dig för helvete inte in i situationer där du märker att det är ett öppet skådespel redan sen innan.
du har inte medel, verktyg, utomstående hjälp för att kunna bemästra detta. ditt liv kommer alltid vara kantat av "det blir lättare att.." istället för att gå rakt på.

även om du skulle syna henne eller framtida partner räcker det med att personen säger "varför ger du mig skit nu när du borde hade kunnat räkna ut detta sen innan"

vissa föds vinnare, vissa blir förlorare, där emellan får du ta fram vad som har gynnat dig och tagit dig vidare. försök skapa en bättre morgondag för dig själv! inte för andras skull.

Haha, jag har garvat så högt när jag läst din vassa sammanfattning!
Precis så är det!

Fast du har missat att de bara ämnar sälja hennes lägenhet och sen dela upp TSs lägenhet. Så Anna bor i sin egen lägenhet som TS (förvisso) har ingen nyckel till. Nu vankas det en stor o skum affaire med bostad där TS berövas hälften av sin förmögenhet. Ups, nu tystnar jag och vill inte spoila innan dess.

Varför bytte hon namn till Linda mitt i berättelsen?

Ett par saker jag glömde nämna och vill poängtera innan jag beskriver utvecklingen:


- Planerna vi hade var utöver ett gemensamt boende i Sverige, även boende-lösningar utomlands, ett exotiskt bröllop på Bali och ganska mycket runt det helt enkelt. Vi skapade en 10-års plan och ingen av oss ville slösa någon tid. För henne var brölloppet, lägenhetsförsäljningen, barn och att kunna sluta hennes jobb och lämna hennes karriär det brinnande första stegen. Jag tyckte det var kul , jag började älska det, men det var lite läskigt att hon i princip begärde bekräftelse på de här sakerna konstant. Att det var sån himla stress just med de sakerna.... Vår "kärlekssaga" blev litegrann att hon skulle lämna det klassiska "ekorrehjulet" och vi skulle resa och bygga vår egen dröm tillsammans. Hon hade även fysiska drag som påminde om en ekorres så det blev lite av ett smeknamn. Jag tyckte dock inte det borde vara sådan stress med att sluta jobbet. Hon hade ett relativt välbetalt jobb och har kommit upp sig lite osv. Men motsatte jag mig så anklagade hon mig för att inte vara seriös med "allt". Diskussionerna slutade allit med att jag kände att jag nu måste bevisa ännu mer att jag ändå menar allvar med att jag vill vara med henne och inte kommer svika henne. Jag gav henne min hemnyckel och började säga "vår lägenhet" om både min och hennes, precis enligt hennes önskan.


- Namnen här är inte menade att ha någon koppling till verkligheten. Betrakta alla sammanträffanden som ett slumpmässigt misstag för det är berättelsen som sådan jag försöker förmedla, inget annat.

Situation #2

Runt 19 har jag inte hört något från henne. Normalt även om hon är med vänner, på jobb eller annat så fick man ju små sms och frågor om vad man själv gjorde eller liknande. Utöver det så saknade jagju henne och ville kanske bara känna mig lite delaktig i hennes kväll. Inget extremt men ett sms var man ju van vid åtminstonne. Det var liksom när sådanna mönster bröts som man kände att något var fel. Självklart behöver man inte höra av sig varje dag eller enligt nåt schema, det var inte det. Det var helt enkelt bara väldigt uppenbart att hon dolde något och totalförnekade det igen. men man kunde aldrig veta vad och att gissa hade bara lett ill att man blev kallad paranoid och sinnessjuk tidigare så det var som sagt bara att avvakta ytterligare.

Jag skrev bara kort - "hur har ni det, är dom dom roliga (klasskompisarna)"?

Hon svarade ganska snabbt "hej ❤️ , äter (en speciell rätt det här hotellet är väldigt känd för hos allmänheten), jobbar du bra älskling".

Jag skrev nåt gulligt tillbaka och önskade henne en fortsatt trevlig kväll. Men ni kan nog känna igen känslan återigen. Hur stor är chansen att hon är på det hotellet fortfarande tre timmar efter dom setts där och att hon just när jag skriver sitter och äter och att hon dessutom valt just den här uttjatade rätten på menyn. Det kändes som världens mest uppenbara sätt att ljuga någon rätt i ansiktet på. Nästan hånfullt dåligt ljuget. Man blev så matt av det bara och ville ju bara kasta det åt sidan och lägga ner allt trots allt. Men jag hade inga besvis på att hon någonsin ljugit om något allvarligt (trodde jag) och samtidigt kunde jag verkligen inte förstå den senaste veckan eller allt fram tills vi skiljdes åt tidigare på dagen om hon återigen skulle visa sig ljuga. Tanken slog mig att hon kanske hade en grej med den där kollegan trots allt.

Jag minns att jag var på gymmet strax före 23 och fortfarande inte hade hört något. Jag visste att hon skulle hört av sig om hon lämnat sitt sällskap och var på väg hem, även om det var till hennes mamma. Sådan var hon som person. Även om hon kunde ringa en vän först så blev det alltid ett samtal till mig om hon hade tid.

Jag tänkte att jag får sluta mjäka och bara fråga henne rakt upp och ner nu vad som händer egentligen. Vi kan ju inte hålla på och göra sånna här planer, hon kan inte springa runt med min hemnyckel och allt annat annars. Det här med barn är ju en annan sak. Vi hade ju fortsatt att "försöka" lösa det också, vilket gav ett extra obehag om hon nu var så sjuk att hon var med kollegan den där kvällen eller vad som nu kan ha hänt. I efterhand har jag tidigare skämts ihjäl för att jag gick med på det och även började älska även den delen av allt, men jag var ganska bestämd med att jag hade att vara med Anna och tänkte lugnt stå för det "i vått och tort livet ut", ungefär så. Hon var verkligen något speciellt jämfört med allt annat. Det var liksom aldrig tråkigt med henne. Bara tanken på henne fick mitt nervsystem att darra. Det var delvis av skräck inser jag i efterhand (eller själva dynamiken av extrem mental smärta och njutning, vilket var en konsekvens av att aldrig riktigt veta om hon ändå ljög), men jag trodde att hon var med mig och bara med mig trots allt så det kändes bara häftigt ärligt talat.


Jag skrev "Hej vad gör du, kan du slå en signal"?(
(hon): går inte nu jag är med min familj".
(jag) okej men du kan väl bara slå en signal lite snabbt om en stund då.
(hon) nu känns det som du börjar bli så där galen igen. Jag är med min familj sa jag, då kan man inte ringa huromhelst hela tiden. Du måste förstå att jag gör allt nu för oss.
(jag) okej jag vet inte vad du menar med det där ens men det jag vet är att du säger att jag ska förstå att VI är en familj nu, du och jag, och nu vill jag att du ringer mig och säger vad fan som pågår egentligen.
(hon) det går inte nu, du måste bara lita på mig. Jag är hos min mamma och ska berätta om oss, det är inte så lätt ,du vet inte vad jag har gått igenom, och kämpar mot det varenda dag, du har ingen aning om det.
(jag), vad pratar du om? Jag är så trött på det här nu men okej om du menade allvar den där gången du sa att du kunde skicka din position med mobilen så gör det nu då.
(hon) okej jag försöker men jag har glömt "vilken knapp" det är.
(jag) klistrar snabbt in en superenkel tutorial från en snabb googling som visar hur man löser det.
(hon Om du inte kan lita på mig så kommer det aldrig funka mellan oss, du måste bara lita på mig nu. Nu måste jag återgå till min familj du kan inte stressa mig såhär eller begära den här tiden när jag är med dom och gör allt för oss. Du är sjuk och behöver hjälp på riktigt på grund av vad du har varit med om tidigare i ditt liv och du måste förstå det en gång för alla!

Efter det meddelandet så ringde jag henne och då blockade hon mig direkt.

Vi det här laget kände jag igen att jag givetvis måste glömma henne bara. Oavsett hur sjukt det är så är det bara att gå och lägga sig och vakna upp till en ny dag och skita i hennes föröklaringar sedan.

Men okej.. så lätt var det inte i nästa stund. För jag påminde mig om att hon nu har min hemnyckel och en mäklare som var beredd att sälja efter nyår. Möjligen mitt barn i sin mage. Och återigen var det bara för mycket vad hon hade sagt och gjort om hon inte menade det, och jag hade ju inga bevis......

Jag ville dock inte vänta och låta henne gömma alla bevis den här gången. Ville hon inte vara med mig eller om det var något dubbelspel med kollegan så fine, men jag vill inte var aindragen i hennes lögner mer i så fall så jag vill veta nu så jag kan avbryta allt i så fall.

Senare på morgonen utan någon sömn så vill jag få det överstökat. Hennes mamma bor inte långt bort och dessutom på bottenplan. Väl där så blir det uppenbart att Linda inte är där. Hennes mamma säger att hon inte sett Linda sedan Julafton då hon hade kommit förbi med sitt julbak ihop med sin pojkvän.

Detta var alltså julbaket Linda hade skickat bild på till mig. Och va? Det var alltså inte kollegan ens, utan hon hade en annan pojkvän!? Jag fick även höra att hon ska ha sagt till sin syster att det skulle vara slut med pojkvännen och att hon ju hade nämnt något om sin granne, men kanske så var hon där i alla fall för hon hade åtminstonne inte varit med någon i familjen sedan julafton.

Jag återvänder lättad för äntligen vet jag att hon ljuger och nu kan hon inte förneka det.

Kort därpå får jag ursinniga meddelanden på snapchat. "du är så jävla sjuk i huvudet", "ge fan i min familj din sjuka jävla människa". "min familj!!! är du helt jävla sjuk i huvudet".

I hennes huvud verkar det som att jag beodrat en flygvapen-attack ungefär verkar det som. Att det knappt går att ta in hur mycket och kraftfullt hon ljugit för mig bryr hon sig inte om överhuvudtaget, det är tydligt. Ingen ångest över det alls. Allt handlar om vilken hemsk människa JAG är som inte bara litar på henne utan ställer frågor och tar reda på fakta till slut innan jag offrat min lägenhet, hälften av mina tillgångar och totaltruinerat mig på henne.

När jag upprepar att hon "väl för fan kan säga vad som hänt" så säger hon bara att jag kan inbilla mig vadsomhelst i min sjuka hjärna men INGET är som jag tror. Därefter är jag blockad igen.

Innan jag fortsätter vill jag inflika:
"hur dum får man vara". "hur mycket skit kan man acceptera, släpp det bara".
Dessa är enkla kommentarer att ge. Självklart vill jag höra även sådant, men kom i alla fall ihåg att jag hade det i åtanka hela vägen. Jag upplever att jag har gott om alternativ, och det visste jag. Ändå släppte jag på spärr efter spärr i takt med att hon förnekade och visade mer och mer (falsk?) kärlek emellan allt.
Att hon inte bara kan skämmas för att hon ljugit eller i alla fall inse att det är dags att bara säga som det är, det är bara det man vill. Kanske handlade det om att inte tappa det mentala greppet om mig. Hon ville till varje pris inte förlora kontrollen över mig, utan alltid ha möjligheten kvar . Vad tror Du som läser detta?


Vissa av er har kanske en bra känsla för vad som kommer hända härnest. Många av er är kanske bara trötta på det och tycker att det är enkelt. Jag skriver inte detta för att framställa vare sig mig eller henne som något speciellt. Jag kan nästan garantera att det kommer en oväntad twist eller två. mönster kommer upprepas i nya former men ändå är det fortfarande inte helt lätt att förstå vad som egentligen hände. Framförallt var jag väldigt besviken på mig själv ett tag, och jag kräma ut varje läxa jag kan ur det här, och det blir lättare ju fler pusselbitar man får. Det är alltid en förlösande känsla när fler fakta inkommer, även om de inte är dom roligaste sanningarna alla gånger. Det går att utvecklas mycket av att våga gräva och reflektera. Det är i ett pragmatiskt syfte till skillnad från att "älta". Sedan är jag även lite nyfiken på hur intresset är och om andra känner igen sig i den här berättelsen. Om det kan hjälpa andra att inte bli utsatta för samma manipulation och att inte "begå" samma misstag så är det ju grymt. jag trodde som sagt själv att jag var immun mot sånt här, vilket blir en del av problemet när personen är så gränslös.