Varför var brunt så vanligt på gubbar förut?

När man växte upp på 70- och 80-talet så var brunt den fina färgen bland alla gamla gubbar. Alla hade bajsbruna byxor, bruna skjortor och nån jäkla pedofilrock även den i brunt.

Men idag ser man inte detta längre. Var tog alla gamla bruna gubbar vägen? Varför just denna fetisch för brunt?

Ofta var det även dessa herrar som hade åsikter om hur andra skulle klä sig när dom själva såg ut som vandrande bajskorvar.

Det kallas för mode. Rockar och spnt var poppis och de var i nån sorts gråskala.

Men nuförtiden är det ju mycket enklare med färger och jackor kan ju se ut hur som helst. Dessutom behöver en kontorsnisse inte vara klädd på ett visst sätt längre. Klädkoderna är inte alls lika hårda.

Om du lever om 50 år kommer du säkert säga samma sak om dagens kläder. Typ, varför var de så färgglada, eller nåt sånt.

Det var någon slags arbetsuniform för många män som jobbade på kontor etc i min barndom på 60- och 70-talet. En stil de sedan aldrig övergav.

https://www.imdb.com/title/tt0187639...r/rm3606653440

En kombo av brunt, svart, beige, militärgrönt. Som en lerig åker på våren. Eller en nedstänkt toalettstol efter ett dysenterianfall.

I ett nötskal så tror jag det kan ha varit en motreaktion på 60-talets rika, psykedeliska färgspråk.
Extravaganta färger och stora valmöjligheter att bära kläder i alla möjliga kulörer är också något som är utmärkande för den industriella, kapitalistiska eran. På det proggiga 70-talet var det inne med kritik av kapitalismen, så ett mer "jordnära" mode blev följden.

Sen svepte pendeln åt andra hållet igen och vi fick 80-talets neonfärger, zebramönster och axelvaddar stora som bowlingklot.

Så såg det ju även ut hemma hos folk.

Kamoflage. Man vill inte sticka ut.
Tiden gick långsammare då. Man hade mer tid att läsa. Tidningar och böcker.

Kan inte vänta tills man får se orten gangstas på 70+ som stapplar runt i adidasbyxor och mörka hoodies med uppdragna luvor.

Ja, livet var inte lika narcissistiskt och stressigt som nu. Man tog det lilla lugna och var lite lagom ful och blek. Behövde inte sticka ut ur mängden.


Min beiga, bruna barndom berättad med bilder från IKEA:

http://sv.tinypic.com/r/2u5uc1f/9
http://sv.tinypic.com/r/kd9w79/9
http://sv.tinypic.com/r/2wp790l/9

Den dagen kommer. Fett najs.

https://www.dailymail.co.uk/femail/a...heyre-old.html

Försöker komma på om jag har någon slags uniform eller något i mitt utseende som hör ihop med min ungdom på 70-talet. Känns inte som det. Jo, kanske. Älskar fortfarande bruna byxor och bruna överdelar. Och jag blir än idag knäsvag över träslag/träbets från den tiden. Teak, mahogny, danska möbler etc. Och inreder med bas i barndomen. Så det bruna släpper inte sitt starka grepp om mig.

Varför inte?
Jag tror det kan ha symboliserat nån slags intellektuell kompetens att bära brunt.
Blått var liksom arbetarklassaktigt, svart var endast för begravningar, grått var helt enkelt inte trendigt (och associerades antagligen med militär efter alla krigen då de hade gråa uniformer).
Fanns helt enkelt inte så många andra "manliga" färger att välja på då.
Det skulle vara för julaktigt att bära rött, och rosa eller lila var inte att tänka på då.
Grönt symboliserade kanske alltför hippie-aktiga inställningar.
Så brunt var den intellektuella icke-hippieaktiga manliga färgen.

Du har rätt. På den tiden var männens färger definitivt begränsade. Brunt funkade då som en intellektuell bas i garderoben.

Brunt är ju ganska snyggt också. Om man tänker efter.
Så, ja en intellektuell färg.