Säga upp energikrävande vänner eller inte ha några alls?

Jag har alltid dragit åt mig människor med diagnoser, kanske pga att jag är väldigt omtänksam men numera har jag bara kontakt efter mina egna önskemål för att hålla energibalans då människor som inte mår bra bara har utrymme för dem själva. Något som fungerar bra vid mindre kontakt.

Man ska inte leva för andras skull eller göra sådant de vill osv.

Jag är hellre ensam med ensamheten än ensam med någon, utplattad, osynlig och nattsvart i energiflödet. För att orka med människor med mycket problem behöver man mer egen tid. Sunda relationer handlar om att dela lika på utrymmet. Människor som inte räcker till för dem själva, är de sista att bekräfta andra eller tillföra positiva effekter och absolut att man kan ha sådana i sitt liv, men inte oavbrutet utan pauser. De blir ett jobb och inte relationer när man ger allt man kan och klarar av, därför är det bästa att känna efter hur mycket som fungerar för en själv.

Vad får du ut av denna vänskap? Har du kul när ni väl umgås eller blir det mest "något som måste göras" även fast du hellre skulle göra annat?

Om du upplever alla dina 'vänner' som problematiska ska du kanske skifta perspektiv och rannsaka dig själv? Du har själv varit delaktig i uppbyggandet av de förväntningar som finns på dig i dina vänskapsrelationer. Bristande inre/yttre gränssnittning leder ofta till relationsproblem, träna på att sätta nya gränser för dina 'vänner'. De kommer förmodligen att finna det obekvämt i en tid, antingen anpassar de sig och förhåller sig respektfullt till de nya gränserna eller så kommer relationen högst sannolikt att självdö.

Jag förstår, och jag håller med dig i det mesta. Bra skrivet av dig, till exempel den sista meningen..."därför är det bästa att känna efter hur mycket som fungerar för en själv". Det är 100% rätt, fortsätt så. Men du nämner också att ..."absolut att man kan ha sådana i sitt liv", fast då frågar jag så här, varför det? Är det en naturlag att man måste ha dysfunktionella människor i sitt liv, att man måste ha det lite så där "jäkligt i livet"? Nu vet jag inte säkert just i ditt fall, men kanske är det för att bromsa ens egen framfarm mot att åstadkomma något riktigt stort, att blir lycklig i sitt liv, att nå sin yttersta potential? Om så är fallet så är det ju onödigt förstås. Det finns inget logiskt i att lägga till negativitet i ens liv, tycker då inte jag iallafall.

Jag rekommenderar de dysfunktionella att söka upp en psykolog, de har betalt för att ta hand om problem, men det har inte du.