Citat:
Ursprungligen postat av
fitz-hume
Svensk rikspolitik har genomgått ett stålbad i och med att C+L valde att överge alliansen. Därmed lämnas spelplanen fri för ett nytt konservativt block. Det ter sig helt naturligt och chanserna är goda att det går vägen nästa val eftersom L och MP kämpar med sjunkande väljarsympatier.
M behöver ta vid där Kinberg Batra slutade - att börja samtala med SD. Det är ett första steg, och ju närmare valet desto fler ingående samtal. Istället för att ta avstånd från SD måste man välkomna SD i debatten och ta smällarna från vänstermedia. I slutändan är det folket som bestämmer och ger sin dom.
För M's del kan krävas ett partiledarbyte med en betydligt mer SD-vänlig profil. För KD's del behöver inte göras något alls då Bush-Thor sitter säkert. Det är M som ska ha på sig ledartröjan, väldigt viktigt, och med flaggan i topp. Man ska känna stolthet att ingå i det konservativa blocket och steg för steg förändra debatten. Jag är lite rädd att Kristersson har bränt sina broar i och med sitt avståndstagande till SD, det krävs en omfattande omsvängning och förnyat förtroende.
Ja, faktum är att det skett två paradigmskiften parallellt. Förutom sagda stålbad har ett annat skifte passerat nästan obemärkt i skuggan av C/L-svenket, nämligen att den mest tongivande borgerliga (nåja) dagstidningen DN har tagit aktiv ställning mot M och KD. DN är nu officiellt antimoderat, och SvD kan vara på god väg ifall M inte lyssnar på Lifvendahls och Ludvigssons latteliberala varningar. Expressens hållning är mer diffus men kan bli tydligt antimoderat ifall SD-samarbete blir verklighet. Då återstår bara GP och Di.
Detta kan bli en avgörande pusselbit eftersom M nu inte bara har att välja mellan SD eller inte, utan också mellan relativt lugn eller 4 års ihållande skitstorm från media. För KD är detta inget problem eftersom media alltid har pissat på dem även när de varit harmlösa, menlösa snällister. EBT står därför redan med en fot utanför MSM och har inget att förlora på att kliva utanför helt. SD, Skyttedal och Bali har visat vägen: Hatade av media, hyllade av folket, det funkar faktiskt på riktigt.
För M är detta en svår huvudvärk att hantera. Deras självförtroende är nämligen starkt kopplat till medias gillande. Förre pressekreteraren Kent Persson blir så glad och rörd varje gång Aftonbladet ger honom ett hundben att tugga på för hans tappra motstånd mot alla strömningar som inte är Reinfeldtism-2010. M behöver alltså göra en kollektiv mental omställning till ett liv med låg social status innanför tullarna, och detta kommer att svida som tredje gradens brännskador för stockholmsmoderater som är vana att respekteras som extra fint folk. Väljer de SD så väljer de också att bli svenska MSM:s motsvarighet till Trump, med tillägget att Sverige saknar motsvarighet till FOX. M skulle alltså joina SD i att inte ha någon etablerad media på sin sida. Jag är övertygad om att M i längden skulle vinna i opinionen på att öppna för SD, däremot är jag föga övertygad om att M skulle palla skitstormen utan att backa.
Sen är banan inte färdigsnitslad för KD heller. EBT må ha hittat rätt tonträff för att värva konservativa och invandringskritiska väljare, men alla tycks ha glömt att KD under EBT-fernissan är ett syltryggat asylkramarparti som så sent som 2015 ville att man ska kunna söka asyl direkt på svenska ambassader. Det finns många i KD:s riksdagsgrupp som är kvar i den där Jesus-mentaliteten vilket illustrerades inte minst av KD-miffot som sjungande från talarstolen kungjorde sin avsikt att rösta för gymnasielagen. KD är dessutom för den av M och SD utskällda familjeåterföreningen, och EBT sålde senast i valrörelsen in konceptet med den försåtliga formuleringen “små barn ska få vara med sin mamma och pappa”, en typisk Lööf-talepunkt.
Så detta blir nog en bumpig resa för alla inblandade.