Uppdrag granskning 9/1 "För barnens bästa"

Just sett Uppdrag granskning där man studerat hur socialtjänsten har fungerat för barn som har farit illa. I ett av fallen är det ett spädbarn som avlider efter att ha blivit misshandlat av sin pappa upprepade gånger, där socialtjänsten släpper familjen helt, sedan man inte med säkerhet kan bevisa att spädbarnet blivit misshandlat (lårbenshalsen helt av). I ett annat är det en ung flicka som tvångsomhändertas, och sedan förvägras att prata i telefon med sin mamma, trots att hon gråtandes bönfaller om att få det det under och efter vilket en lång kamp drivs av mamman för att få hem sitt barn. I det tredje fallet berättas det om en flicka som med sina syskon blivit misshandlade sedan de var småbarn av deras mamma. Flickan vågar anmäla missförhållandena på sin skola varpå socialtjänsten gör ett hembesök och sedan släpper barnen, bl a med motiveringen att det är så välordnat hemma och att barnen med det nog inte far illa.

I princip samtliga av de verksamma inom socialtjänsten som intervjuas svarar inte på de frågor som ställs på ett varken adekvat eller humant sätt, tvärtom, de slår ifrån sig frågorna med lama ursäkter och långa pauser och uppvisar alla de egenskaper en människa kan besitta som man under inga som helst omständigheter borde ha ansvar för att hjälpa barn och familjer. Undfallenhet, oärlighet, vekhet, allvarligt bristande empati - eller är egot/självbilden för känslig för dem för att faktiskt besvara frågorna de får?

Flickan i det tredje fallet får möjlighet att sätta sig ned med en man från socialtjänsten för att ställa de frågor hon har. Den klåparen bemödar sig inte ens med att ge den misshandlade flickan åtminstone sin empati - nu när det är försent för något annat. Hur kan man som vuxen människa inte förstå att den flickan letade efter någon som helst form av upprättelse, att hon visste att det inte fanns några bra förklaringar och att hon med det nu nog bara önskade få ärliga svar och en uppriktig ursäkt? Vad fan ger det att ett skåp med släpig röst säger indirekt att de inte kan be om ursäkt?

Det måste finnas en gräns för i vilken utsträckning ett arbete får misskötas efter vilket det blir konsekvenser - i synnerhet när det handlar om människor och verkligen när det handlar om barn. Vilken myndighet granskar socialtjänsten?

Det hela härrör sig från själva socialtjänstens natur. Tänk själv: vilken sorts människa söker sig aktivt till ett yrke där man får gå in och styra andras liv och relationer?

Ja, socialtjänstens uppdrag är viktigt, och handlar inte i första hand om det. Men det attraherar en viss sorts personer. Sådana som man absolut inte vill ha där. Lite samma sak som med politiker, faktiskt.

Det enda jag kan säga till deras försvar är att deras arbetsbelastning är skyhög. och att dom i många fall gett upp i dag därför att det saknas pengar resurser och även bra hem att placera barn i. många barn far illa i de hem där dom placeras.

Och att man ser nog otroligt mycket elände så tillslut så har man nog inte ork att visa all den empati men borde visat när arbetsbelastningen och kraven samtidigt är svåra. Man är nog bara där och gör det lilla jobb man kan göra, Samtidigt som man har mycket lagar och regler och ekonomi att ta hänsyn till.
många är nog inte särskilt lämpliga för det jobbet heller.. Det är stor brist på socionomer och man skriker efter folk.

Många ställen har mycket dåliga chefer också som kommunerna inte kan bli av med. Det krävs grova saker och det kan ta tiotals år att bli av med en chef på kommunen och är han någotsånär precis på gränsen så blir man aldrig av med. Det går i princip inte bli av med jobb inom kommunen på grund av inkompetens. Detta är ju allmänt så att...

Det är ju rena härvor på många ställen med intriger och grejer där folk hade fått sparken för länge sedan om det var ett privat företag.

Jag tror att många socionomerna har gett upp och försöker bara få dagarna att gå så bra det går på något sätt.

Säkert, och kanske jämte att man gillar byråkrati och form framför sådant som inte är mätbart på samma sätt.

Men, när nu människor ställs till svars i andra sammanhang för att de inte uppfyller sitt uppdrag - vem granskar och ställer socialtjänsten till svars? Det vore ju minst sagt märkligt om den instans som har hand om barn och familjer inte kontinuerligt granskas av en ansvarig myndighet och sedan får möta konsekvenser för eventuella brister i sitt utförande? Och att eventuella missförhållanden hålls som så graverande som de är när det rör barn - vilka missar i myndighetsutövande skulle kunna vara värre? Jämte sjuka och äldre naturligtvis.

Inlägg ovan till kaptensvartpiller.

Brodrude - men jag köper fan inte det. Det är inte okej. Om man jobbar med människor, med barn. Att det är jobbigt på ens arbetsplats innebär inte att man per automatik gör avkall på sin moraliska kompass och förmåga till empati och civilkurage. Bort med idioterna som har mage att fortsätta hasa runt när allt känns så "jobbigt".

Jag förstår frustrationen i bristande resurser, men det innebär inte att en human hantering i kontakt med de i behov av hjälp är omöjlig, tvärtom blir den ju viktigare än någonsin. Man kan förstås inte göra allt, men man kan se till att det man gör görs på ett riktigt, deltagande och värdigt sätt. Det ligger i hela ens förhållningssätt och är något som inte försvinner bara för att man möter många svåra situationer - tvärtom ger det mer ork att fortsätta.

Är det inte läge att göra om hela jävla socialtjänsten och lagar som styr den snart, omstrukturera alternativt lägga ner hela jävla skiten? Är det lagarna som är åt helvete eller används de inte som de ska? Vad är det som gör att man i klockrena fall som med Eddie inte klarar att skydda ett litet barn? Varför har vi lagar och förordningar som ska skydda barn när de är ett skämt? Flera varningstecken, att man inte tar en orosanmälan från en erfaren läkare på allvar. Hur är det möjligt? Att man inte ser bortom hur föräldern beter sig när de blir bedömda, bland folk. Spela teater kan ju vilken idiot som helst. Verka helt reko och vettig men att vara ett jävla avskum ändå. Det måste man ju fatta eller har vi folk inom socialtjänsten i Sverige som inte fattar det? Vad är det för folk som jobbar på socialtjänsten? Är man så jävla dum att man tror folk öppet erkänner att de gör barn illa, att man inte gör allt för att dölja det, att man tror att man vid några besök kan se hur en person är som förälder? Varför finns det ens orosanmälan tex om det inte betyder ett skit? Varför utgår man inte alltid från det värsta när det gäller barn och jobbar därifrån?

Är också så innerligt trött på alla dessa socialchefskärringar som anser att de ”gjort det dom kunnat”, som inte tar ngt ansvar. Skäms för helvete! En sån borde bli av med jobbet direkt, hur fan har man gjort det man kunnat om ett barn blivit skadat, misshandlat? Skämtar dom?

Tänker även på fallet med den unga kvinna som tagit mod till sig och berättat att hon blir slagen hemma, men inget händer. Hur kan man som vuxen inte lyssna på det, bli misstänksam? Tror inte det hör till vanligheterna att man anklagar sin egen förälder för misshandel om det inte ligger ngt bakom det, det borde alltid vara ett stort observandum när barnet själv ber om hjälp. Herrejesus.

En varning som tex en bekräftad skada på ett barn, tankar/misstanke att barn far illa från bvc, skola etc, barnet själv söker hjälp borde alltid leda till att man utgår i från att barnet far illa, är misstänksam, gör en gedigen utredning och sedan jobbar därifrån. Arbetsbelastningen må vara skyhög men att missa sådana här fall är oförlåtligt

Flicka vill ha telefonkontakt med sin mamma, mamma vill ha telefonkontakt med sin dotter. De förvägras kontakt. Hur i helvete kan man motivera att ett barn inte ens får prata i telefon med sin förälder!? Helt sanslöst ju!

Ja, det är helt klart att det finns stora brister som måste åtgärdas. Socialtjänsten borde vara "hårdare" mot föräldrar. MEN om de hade varit det hade det oundvikligen blivit så att fler barn hade omhändertagits på falska grunder, och då hade det klagats och gjorts program om det istället. I vilket fall drabbas oskyldiga människor, hur man än gör. Det är precis som i rättssystemet alltså, "hellre fria än fälla". Ibland känns det ju som om det är helt godtyckligt vilka våldtäktsmål som leder till fällande dom, till exempel, helt oavsett bevisning. Men just i de fall som förekom i programmet är det ju uppenbart att det gjorts fel. Blev särskilt illa berörd av spädbarnet som fick komma hem till sina föräldrar utan vidare utredning trots ett "mystiskt" brutet lårben, och av skelleftetjejen. Enligt lagen ska man som exempelvis skolanställd göra en orosanmälan till socialtjänsten när man misstänker att ett barn far illa. Men varför inte polisanmäla när det är så tydliga tecken på barnmisshandel som i dessa fall (benbrott och blåmärken, samt barnets egna berättelser)? Det är ju inte bara ett barn som är i fara, utan även en vuxen person som gjort sig skyldig till brott. Egentligen är det väl skitsamma för barnet om det är socialtjänsten eller polisen som utreder, det viktigaste är väl att misshandeln upphör? I och för sig vet jag inte om jag litar mer på polisen än på socialtjänsten.

Sedan är det en sak som stör mig enormt i den här typen av program, och det är när man kräver svar från folk som man VET inte kan svara på frågorna. Hade den där socialchefen svarat på reporterns frågor hade hon riskerat böter eller rentav fängelse för sekretessbrott. Det måste ju Uppdrag Granskning veta. Ändå fortsätter de ställa frågorna för att få det att se ut som om hon slingrar sig och försöker skylla ifrån sig, trots att det inte nödvändigtvis är vad det handlar om. Det är ofta likadant när man kräver t ex läkare eller lärare på svar i enskilda patient- eller elevärenden. Vill man få svar får man väl se till att ha med den det gäller i rummet (som skelleftetjejen i slutet av programmet, det gav ju betydligt mer än reporterns tjat som inte ledde någonvart).

Det går naturligtvis att kommentera en sak på ett indirekt sätt som inte skulle vara komprometterande för socialchefen. Det är verkligen ingen ursäkt. Hon blir ju tillfrågad i egenskap av ytterst ansvarig, att inte kontakta henne överhuvudtaget hade varit fel.

Om tjejen från Skellefteå; på vilket sätt menar du att hon "fick ut mer" ? Det var ju bara än mer sårande? Jag instämmer dock i att potentialen att få ut mer såklart är högre när den/de som är direkt involverade ställs till svars - det är ju det optimala. Men i det här fallet gav det ju inte ett skvatt.

Motiveras genom att kontakten är skadlig för barnets utveckling. Barn är ofta lojala mot sina föräldrar även om hemförhållandena är katastrofala och ibland behöver kontakten brytas totalt under en tid för att vården ska bli effektiv.

Nu tänker du nog inte tillräckligt mycket. Vad menar du att socialtjänsten skulle ha gjort i det här fallet? Omhändertagit barnet "för säkerhets skull"? Låtit det växa upp i fosterhem "för säkerhets skull"? Betänk att ett omhändertagande är något mycket traumatiskt för ett barn. De flesta barn som växer upp i samhällsvård får ett kraftigt begränsat liv. Det kan givetvis ändå vara motiverat att omhänderta barn, men det bör bara göras om det är bortom rimligt tvivel säkerställt att det måste till.

Jag är generellt ingen vän av socialtjänsten men i just det här fallet verkar de ha gjort en ganska lämplig utredning. De har utrett saken under flera månader, under större delen av tiden har de haft en säkerhetsplan i kraft som hindrat fadern från att vara ensam med barnet, bara det är en stor inskränkning i den personliga integriteten, för både föräldern och barnet, men den kan rimligtvis sägas ha varit motiverad med tanke på allvarligheten i anklagelsen. Efter utredningen har de, eftersom några konkreta missförhållanden inte visat sig och familjen inte bad om något vidare stöd, släppt fallet. Det är väldigt svårt att se vad de hade kunnat göra annorlunda.

Den som verkligen verkar ha gjort bort sig är mamman, som de närmast ondskefulla reportrarna har lurat att skämma ut sig inför hela landet. Hon säger i princip att socialsekreterarna borde ha känt hennes sambo bättre än hon själv. Trots att hon försvarade sin sambo i samtalen med socialtjänsten och uppgav att hon hade förtroende för honom så sitter hon nu i efterhand och säger att socialsekreterarna inte borde ha lyssnat på hennes åsikt utan sett saker som hon inte själv såg. Det är en bisarr anklagelse och att programmet koncentreras kring denna anklagelse är än mer bisarrt.

Det behöver inte vara något sekretessbrott. Reportrarna kan ha haft fullmakter från de enskilda individerna som låter tjänstemännen prata om deras fall (har de inte sådana fullmakter är de grovt inkompetenta, vilket givetvis inte kan uteslutas). Men socialtjänsten kommer ändå att vägra svara på några frågor. De gör det regelmässigt, inte för att skydda enskilda utan för att skydda sig själva. Här finns en tidningsartikel från en socialchefstidning som uppmanar alla socialchefer att aldrig prata med media, oavsett fullmakter och liknande tillstånd:
http://www.socialchefer.se/media-gra...ocialtjansten/