Citat:
Ursprungligen postat av
StRiKeR072
Hej!
Jag är 18 år och har nyligen genomfört mönstringen. Jag har haft viljan att jobba inom Försvarsmakten sen jag var en liten grabb eftersom djupt inne så har jag alltid velat skydda och göra gott, utmana mig fysiskt och mentalt samt ingå i en grupp och vara en del i något större med stor utvecklingsmöjligheter.
Mönstringen började med ett inskrivningsprov och efteråt så fick vi reda på att testerna var slut för idag och de som var kvar skulle sova över. Träffade flera kompisar under kvällen då vi som en grupp gick ut och åt på en restaurang och senare på kvällen spelade kort spel. Vi hade det trevligt med en bra gruppdynamik.
Under morgonen gjorde jag psykologtesterna. Jag fick prata med en äldre kvinna i ca 60 års ålder och det kändes bra när jag pratade med henne. Jag var lite mer pratsam än vad jag brukar vara eftersom jag ville att hon skulle lära sig så mycket om mig som möjligt. Jag kom ihåg ett citat från jägarutbildning serien där en officerare sa att man alltid skulle vara ärligt för det kommer man längst på så när jag pratade med henne var jag helt ärligt. Jag pratade om min tid hos Försvarsutbildarna, Nijmegenmarschen, kompisar i skolan och ställning, skilda föräldrar, barndom, var jag bott någonstans ,alkohol osv. Konversationen gick på ca 1 timme. Jag gick ut ur rummet och kände mig glad och var helt säker på att det skulle gå bra.
Senare gjorde jag medicinsk bedömning, styrketestet och sist konditionstestet. Till sist så skulle jag prata med en vägledare. Då fick jag reda på att mina resultat var följande:
-Inskrivningsprov 7a (ordförståelsen sänkte ner resultatet till en 7a).
-Medicinsk bedömning A
-Styrka 8a
-Cykel 7a
-Psykolog 4a och befälslämplighet 3a
När jag hörde hur lågt psykologen har bedömt mig blev jag väldigt chockad och jag frågade efter varför resultatet blev som det blev. Han sa att jag inte kunde få reda på det. Hur ska jag kunna veta hur jag kan förbättra mig om jag inte får reda på varför resultatet blev så lågt. Jag kan räkna ut vad det "kan" vara men det är ingen garanti att det är rätt. Jag tror att min ställning till kompisarna sänkte resultatet rejält då jag sa att jag inte tog någon ledarställning utan vi såg varandra som jämlike. Jag försöker inte "leda" mina kompisar utan vi kommer på saker tillsammans.
När hon frågade mig om mina svagheter berättade jag att jag måste lära mig att ett nej betyder nej. Att ibland kan jag bli tjatig eftersom jag försöker övertyga tex min farsa att följa med till gymmet och att jag ibland inte riktigt kan acceptera ett nej trots att resultatet skulle varit bättre om jag släppte det. Jag sa att jag försöker aktivt förbättra på den här svagheten och det har blivit mycket bättre sen grundskolan. Jag sa också att min andra svaghet är att jag kan vara väldigt tydlig med min åsikt trots att min åsikt gör bara saker värre. Ett exempel var att jag inte förstår anledningen till att köpa märkeskläder och att det är helt onödigt men att säga det till någon kompis som gillar märkeskläder är helt onödigt och skulle bara göra saker värre, att jag måste bli bättre på att lära mig skillnaden mellan positiv och negativ kritik/åsikter.
Några saker jag pratade om var:
-Angående alkohol berättade jag att jag dricker alkohol sen jag fyllde 18 på speciella tillfällen så som påsk, julafton osv men på ett kontrollerat sätt. Alkohol är okej så länge man kan kontrollera det.
-Mina föräldrar skildes nyligen och de är bra vänner nu och det blev för deras eget bästa. När det bråkade medan de var gifta tog jag en ledarställning för att försöka prata vett i dem och lugna ner situationen.
-Bott på en gård och åker även till mamma under helgerna för att hjälpa till med veden till pannan och djuren.
-Många kompisar på Försvarsutbildarna och bra minnen. osv
Jag var alltid helt ärligt med alla mina svar.
En kompis som jag fick under mönstringen berättade att han fick en kille som psykolog och de pratade i ca 15 minuter om innebandy och att han var innebandy ledare och kom sedan ut med en 8a som resultat. Jag blev glad att höra att det gick bra för honom men det kändes också väldigt orättvist eftersom jag öppnade upp mig så mycket mer än vad han berättade att han gjorde men det är inte hans resultat som fick mig att känna mig dålig utan det var en annan kompis i Försvarsutbildarna som också fick en 8a men han festar, snusar, röker och bryr inte alls om sin hälsa eller vad han gör utan är en vilde som jag inte skulle lita på om jag var i en skarp situation.
Jag vet hur jag lever mitt liv och hur jag tänker och om psykologen skulle känna mig bättre skulle jag fått bättre betyg. Har alltid kommit överens med lärare/elever och flera har till och med sagt till mig att det är säkra på att jag kommer göra bra på testerna eftersom de tycker att jag skulle passa bra hos Försvarsmakten då jag är en social, otroligt motiverad och vänlig person.
Det jag skriver kanske låter lite som att jag överskattar mig själv men sanningen är att jag försöker alltid att leta efter saker jag kan förbättra hos mig själv och jag vet vad jag behöver förbättra utifrån kritik från andra. Jag är absolut inte perfekt men försöker alltid att utvecklas och värdera vad jag kan göra bättre. När jag blev tillsatt som bevakningssoldat visste jag inte riktigt vad det betydde men en sak jag visste var att jag inte kunde bli jägare och att psykologtesterna hade en tidsgräns på 2 år.
Jag blev såklart tårögd under pratet med vägledaren eftersom det betydde så mycket för mig men så fort jag fick reda på att jag inte kunde bli jägare så hade jag redan en plan att aldrig ge upp utan att hitta en väg runt väggen till mitt mål och bevisa psykologen fel. Jag skakade hand med vägledaren och gick till toaletten och grät i tystnad. Jag grät för att jag visste att jag var tvungen att släppa ut alla tårar annars hade jag inte kunnat motstå att gråta på vägen hem.
Efteråt hade jag flera idéer om hur jag skulle tillväga gå. Ska jag söka in till högskolan efter värnplikten och utbilda mig i två år innan jag söker in till mönstringstesterna igen? Är det möjligt att söka in till en annan utbildning så som fallskärmsjägare efter GMUn? Går det kanske att prata med flera kaptener/majorer man lärt känna under sin tid hos Försvarsutbildarna för att fråga dem om hur man ska göra? Oavsett vad tänker jag fortsätta sträva efter att bli jägare tills det blir omöjligt, då har jag i värsta fall en plan B vilket är kustbevakningen/polisen.
Nu frågar jag dig som läser det här om ni har någon erfarenhet av det här och någon ide om vad jag ska göra för att bli jägare. Jag undrar också om det finns något sätt att faktiskt få reda på vad psykologen skrev om mig så att jag vet varför betyget blev så lågt och vad jag kan förbättra på?
Med Vänliga Hälsningar//Oskar
Hej Oskar!
Grabben jag känner igen mycket i din historia gällande mönstringen och att vara 18 år och att på allvar tro att man har allt på det klara vad gäller livet, framtiden och att jägarutbildningen är allt.
Nu kommer jag säga något som du säkert inte kommer hålla med om tills du närmar dig 30 års ålder, och det är att psykologen som studerat i över 7 år för sin skyddade titel läste dig som en öppen bok. Psykologen gav dig en fyra för du är en person som går in på en toalett och gråter när du inte får som du vill och som tjatar på folk när dem säger nej.
Du kommer förhoppningsvis inte vara en sån person länge och i ditt fall behöver du livserfarenhet och mognad.
Jag minns hur den mest stabila killen i min klass fick en 4a hos psykologen. Men jag vet även hur det givk för honom senare i livet, som visar på att den bilden vi ser av folk inte alltid stämmer. (nu påstår jag inte alls att det kommer gå dåligt för dig!)
Och visst mitt exempel är anekdotalt, men de enda som klagar på psykologerna är de som fick låga värden.
Att gå in till en psykolog som skall avgöra din placering inom FÖRSVARSMAKTEN och säga att du inte accepterar ett NEJ. I den mest orderstrikta organisationen i hela landet... Grabben... Tänk.
Jag tror följande:
a) du behöver arbeta med dig själv och din inre trygghet
b) du behöver mer livserfarenhet innan du kan legitimt påstå att jägare är allt eller gråt på toaletten.
c) det är ALDRIG försent. Men du är uppenbarligen inte redo.
d) SÅ GÖR DIG REDO.
e) om du verkligen vill bli jägare så har du en lång resa framför dig, och då funkar det inte att bli så pass omtumlad över ett psykologiskt uttalande som du har blivit.
f) du har ingen aning om den psykologiska tortyren som kan förekomma under en jägarutbildning, och därför måste du utveckla dig själv innan du skyller på vad alla andra fick och att psykologen hade fel.
/C
).