Jag har under senaste tiden funderat på vad jag verkligen söker i en film. Ett problem jag ser i många av dagens hollywoodfilmer, är att allt verkar förklaras med ord och dialog, ofta utan någon undertext (subtext). Ett exempel är när barn i skräckfilmer kramar om sina föräldrar och säger "mommy, I'm scared". Behöver vi verkligen denna övertydlighet?
Jag ser film som ett verktyg med potential att verkligen stimulera oss, både känslomässigt och intellektuellt. Detta kräver att regissörer vågar lita på sin publik och deras kapacitet att lista ut saker.
Ett exempel på en film som inte försöker hålla publiken i handen hela tiden är 2001: a space oddyssey av Kubrick. Det finns boksravligen hundratals buskap/tolkningar av filmen, och vissa frågor lär vi aldrig få svar på. Frågan är om vi verkligen behöver veta allt på en gång. Jag känner själv att en film som låter mig fundera kring dess teman, symboler osv... långt efter det att jag sett klart den, är betydligt mer värfefull än den vanliga 120 minuters temporära verklighetsflykt vi får.
Även vissa disneyfilmer har visat att de litar på sin publik (trots att publiken i detta fall är små barn). Kolla bara på lejonkungen. Visserligen inte "svår" att förstå, men den slösar i varje fall inte tid på att förklara i minsta detalj för ungarna. Det är ingen som utryckligen säger "Scar är manipulativ. Akta dig för honom." I stället ser vi detta genom ansiktsuttryck, tonläge osv.
Någon som håller med mig? Tycker ni också att större delen av hollywoodfilmer som produceras saknar förmågan att stimulera utöver de två timmar man spenderar i biosalongen?
Jag ser film som ett verktyg med potential att verkligen stimulera oss, både känslomässigt och intellektuellt. Detta kräver att regissörer vågar lita på sin publik och deras kapacitet att lista ut saker.
Ett exempel på en film som inte försöker hålla publiken i handen hela tiden är 2001: a space oddyssey av Kubrick. Det finns boksravligen hundratals buskap/tolkningar av filmen, och vissa frågor lär vi aldrig få svar på. Frågan är om vi verkligen behöver veta allt på en gång. Jag känner själv att en film som låter mig fundera kring dess teman, symboler osv... långt efter det att jag sett klart den, är betydligt mer värfefull än den vanliga 120 minuters temporära verklighetsflykt vi får.
Även vissa disneyfilmer har visat att de litar på sin publik (trots att publiken i detta fall är små barn). Kolla bara på lejonkungen. Visserligen inte "svår" att förstå, men den slösar i varje fall inte tid på att förklara i minsta detalj för ungarna. Det är ingen som utryckligen säger "Scar är manipulativ. Akta dig för honom." I stället ser vi detta genom ansiktsuttryck, tonläge osv.
Någon som håller med mig? Tycker ni också att större delen av hollywoodfilmer som produceras saknar förmågan att stimulera utöver de två timmar man spenderar i biosalongen?
