Skvaller om Andres Lokko?

Lokko erkänner i Värvet att han spenderat hela 90 talet till att skriva om sig själv i tredje person, sedan fnittrade han hemlighetsfullt, ni skulle bara veta vad han täcker in för område iom den repliken...

Nån som har koll på i vilken grad han umgås med sitt barn?

Ingenting, såvitt jag vet. Han och mamman har helt sagt upp kontakten. Hon har det tufft eftersom barnet tyvärr har ett handikapp.

AL verkar ha fastnat mentalt i gymnasieåldern där namedroppandet av obskyra garageband och okända undergroundklubbar i London ger status och bonuspoäng hos tjejerna. Inte undra på att han känner sig hjälplöst ensam när alla hans jämnåriga kamrater lämnat detta bakom sig sen tre decennier...

10-talet också.

http://bon.se/article/andres-lokko-b...sta-musiksmak/

Jag har inte orkat lusläsa, men har jag fel i att Lokko slutade med de värsta PK-spyorna någon gång i december förra året, i sina SvD-skrönikor och eventuellt även på twitter, precis som så många andra av de värsta PK-politrukerna i svenska offentligheten gjorde ungefär samtidigt? Efter att ha ögnat igenom rubriker m.m., så verkar han nu hålla sig till musikämnet istället.

Lokko är kanske den mest trendfixerande musikskribenten som funnits i Sverige. Det viktigaste för Lokko har alltid vara att tycka om det som för tillfället anses vara mest rätt och trendigt.

Minns allt han tokhypade i tidskriften Pop under 90-talet och i princip var det alltid hippa band som blev bortglömda efter en skiva.

Det roliga var också att han alltid satte sig själv framför intervjuobjektet.

Ha! I egenskap av "auktoritet" på popmusik, upplyser Lokko sina menlösa och osäkra läsare om att bögar har världens bästa musiksmak - för dom gillar disco. Alternativt tvärtom, disco är världens bästa musik - för det är bögarnas favoritmusik. Jag är osäker på vilket, men fenomenen "bögar" och "disco" borgar uppenbarligen för kvalitet i Lokkos värld.

Ja visst ja, han hänvisade till bögkamp också, som tydligen skulle ha med saken att göra.

Fast har hans ens koll på vad som är trendigt? Är det verkligen fortfarande idag trendigt att vara PK-svenne, en omogen liten pojke i en gubbes förskrumpnade kropp som fortfarande skriver trams som kanske kändes nytt och lurade någon i början av 1990-talet? Om det nu någonsin har varit trendigt, vilket jag har svårt att föreställa mig. Coolt har det i alla fall aldrig varit. För mig framstår han verkligen inte som det mest trendiga man kan föreställa sig. Inte om "trendigt" betyder det som sker på gatan och bland folk, istället för bland dagstidningarnas trötta skrönikor. Och inte ser det bättre ut för honom när jag ser in i den snara framtiden.

Men en sak kan man inte ta ifrån Lokko: när jag var liten och kom in i tonåren, så retade jag mig till vansinne på kvällstidningars nöjesskrönikörer när de skrev om musik, eftersom de inte föreföll enbart vara obegåvade, talanglösa och i första hand marknadsföra sig själva som ett "namn", utan dessutom inte verkade ha varken kunskap om eller ens intressera sig genuint för musik generellt. Men då kom en rad svenska musikskribenter, med bl.a. Andres Lokko, som verkade åtminstone ha lyssnat på musik. Det var först när jag läste dem och insåg att det fortfarande var skit jag läste, som det som gav min insikten att musikskribenter är förmodligen den mest överflödiga och meningslösa yrkeskategorin som existerar. Samt av naturliga skäl är det lika meningslösa människor som dras till det yrket.

Först då begrep jag att det faktiskt inte existerar någon vettig anledning till att läsa nöjesjournalister som skriver om musik. Det kan vara värt att läsa intervjuer med folk som sysslar med musik (kanske inte minst när de avslöjar mer tekniska bitar), samt för att orientera sig och få tips har nätet blivit ett ypperligt sätt att få ta del av kunskap och tips från andra entusiaster som delar ens smak. Men till och med jag, som började i större omfattning lyssna på och älska musik redan när jag var ett par år gammal, anser så klart inte att t.ex. en viss skiva är "det enda som gör livet värt att leva", vilket är den sortens fånigheter man kan läsa från en liknande skribenter. De kännetecknas i regel av ett överspänt tonläge och snusförnuftighet som misslyckas att vara både förnuftig eller roande. Ännu värre blir det när dessa fåniga och tramsiga människor under senare år har dessutom blivit politruker, moralister och samhällskommentatorer inom områden som de inte vet och kan någonting om, samt inte heller verkar anse sig behöva det för att det de skriver skulle tänkas vara vettigt.

Som sagt, för mig personifierar Andres Lokko denna helt överflödiga och menlösa människotyp (som i förbigående en förkrossande majoritet av den svenska journalistkåren står nära). Personligen är jag rätt säker på att jag kommer se bra färre Lokko-typer i det informationsflöde jag tar del av när svensk gammelmedia äntligen börjar gå i graven på allvar. Så åtminstone där är slutet gott.

Edit: Nöjesjournalisternas död stavas 'internet', men när jag som liten tog del av svensk ljugmedia när det inte fanns andra alternativ och det även var svårare att få se en film, så tyckte jag ändå att Nils Petter Sundgren av en helt okej filmrecensent som gav en någorlunda sansad och trovärdig redogörelse om vad man hade att förvänta sig från en film. Kanske skulle jag inte tycka det längre, men jag noterar att jag tyckte det i samma ålder som när jag började tycka att svenska nöjesjournalister på det stora hela var skit, så frågan är om det ändå inte även skedde någon form av degenering bland journalisterna? Jag menar, det mesta i Sverige har ju degenerat under senaste halva århundradet, varför skulle svenska ljugmedias journalister utgöra ett undantag till regeln?

Det är väl inte så mycket "kanske" över det, eller hur? När jag nu kände att jag måste ge efter och hålla med min sambo att vi behöver rensa ut böcker för att få mer plats, så har jag börjat rensa ut sämre böcker som jag har läst, men jag har även många böcker som jag inte har läst eller har läst delvis (inte minst då det ofta blir att man prioriterar lånade böcker, vissa perioder läser nästan endast studentlitteratur o.s.v.). Lite neurotiskt kan jag inte släppa dem innan jag har läst var och en. Lika neurotiskt är väl min ovilja att låta något gå till pappersinsamlingen just när det gäller böcker, så jag föredrar att lägga energi på att försöka skänka bort dem, även när det handlar om böcker jag själv tycker är skit. Neurotiskt och tvångsmässigt beteende, visst, men knappast begripligt utifrån den motivationsbild som Lokko målar upp.

Nu har jag inte enbart stött på det där hos Lokko, utan noterat generellt hos (svenska) nöjesskribenter en fokusering kring yta och inverkan på andra som en slags central motivation för ens förhållningssätt till diverse mer konstnärlig verksamhet. Det är en väldigt märklig prioritet för alla oss som faktiskt hyser en slags genuin kärlek för t.ex. musik, litteratur o.s.v. Jag menar, de måste väl åtminstone ha noterat att andra människor tar inte bara helt gratis - utan t.o.m. betalar! - för att på sin fritid få ta del av den litteratur, de filmer, de böcker o.s.v. som dessa journalister själva nu gör för att de nu får betalt för det varje månad? Samt att rätt många gör det helt och hållet utan att bry sig ett skit om vad andra kan tänkas tycka om det? Möjligtvis kanske man inte behöver älska de nöjen och den kultur man skriver om, men nog borde man åtminstone inse att det faktiskt finns andra som gör det? Speciellt som det rimligtvis inte finns så mycket mer som ger konstnärlig och kulturell verksamhet dess värde, till skillnad från allt från försvar till ekonomi, som kan handla om människors liv och död?

Trots allt måste väl intresset för vad som trumfar vad vid upprätthållandet av hackordningen inom vissa speciella, efterblivna kotterier på Södermalm vara av begränsat värde för nästan alla människor i både tid och rum?

Andres Lokko verkar se upp till Män som mobbar. Killinggängets stora bedrift var att söka upp nya hatobjekt. Frustrerade mäns viktigaste sysselsättning. Mobbningen är det centrala, konstnärliga skapandet en biprodukt.

nu skriver han ju för svd så ditt osammanhängande svammel faller lite platt.