Citat:
Ursprungligen postat av
neuron-drone
Vet inte om det är aspergern eller vad men mitt känsloliv är helt uppdelat i olika boxar inne i huvudet. Det är väl inte åt det dissociativa hållet. T ex kan jag inte blir ledsen och gråta. Väldigt sällan jag blir arg numera, bara irriterad. Glad nä.
Ändå vet jag att det finns en massa känslor. Vid helt rätt tillfälle kanske jag börjar grina och det känns rätt skönt faktiskt att man fortfarande kan det, och att man kan känna sig ledsen. Annars så vetefan vad jag känner.
Ju äldre jag blivit ju mer har det blivit vattentäta skott mellan känslorna. Jag brukar mest skita i det. Alternativt ta någon substans om det blir för jobbigt, så man får känna något annat.
Förut pendlade jag rätt mycket mellan känslotillstånd och då menar jag mer hur man känner under en längre tid. Det drog med sig att folk på vissa nätforum trodde att mitt konto användes av mer än en person. Ja herregud.
Mellan dessa långsamma ändringar hamnade jag i ett mittemellanläge som var extremt plågsamt där jag inte hade något. Vare sig känslor eller upplevd personlighet. Nu känns det som det blivit permanent men jag vant mig vid känslan så jag skiter mest numera i hur jag inte känner saker.
Har tagit rätt mycket SSRI i mitt liv. Tror det har bidragit också. Plus att jag förmodligen inte är en normal person.
Ibland kan det vara roligt att göra något som ger lite adrenalin, men det räcker ju inte så länge.
Lågt dopamin... kanske. När jag tar Ritalin känns det som hela världen färgläggs och fylls med mening och detaljer. Men hatar ändå den medicinen. När man går av den känns allt så fejk.
Depression kan också ge känslolöshet men jag har en ganska bra depressionsradar på mig själv, och i de allra flesta fallen då jag levt i detta läge så har jag inte haft depression. Detta är något annat.
Intressant! Jag känner igen mig i mycket. Undrar om Aspergers spelar in mycket, sedan depression och stress på detta. Tack för att du delar dina erfarenheter.
Mår riktigt jävla kasst pga detta. Känns hemskt att ha tappat känslor för det mesta just nu. Speciellt när man förväntas ha starka känslor för sin partner i en relation. Hur jävla sjukt det ens låter så hade jag förmodligen inte ens gråtit om hon dog. Sån jävla robot har jag blivit.
Är desperat att återfå lite känslor för såhär har det inte alltid varit.
Någon som fått tillbaka känslor som varit deprimerad och börjat med ett SSRI eller SNRI? Man hör ju alltid om att de ofta leder till känslolöshet annars.
