Är det värt att skaffa barn?

Ja, men det vet du inte förens de har kommit till världen. Innan dess är det svårt att verkligen förstå att den kärlek som finns mellan ett barn och en förälder uppväger all brist på frihet, sömn och pengar.

Då jag och min flickvän är i samma tankar undrar jag lite samma sak, är det värt det? Vi har varit tillsammans i några år. Jag har bestämt mig för att hoppa av universitetet och har istället fixat ett relativt simpelt jobb som dock betalar bra. Inte något jag vill göra hela livet, men något jag vill göra fram till att jag har lust att studera vidare, vilket antagligen kommer bli på en annan ort jämfört med den förra. Ekonomi och bostad stor nog för ett barn finns. Men är det värt det? Min tjej vill väldigt gärna.

Ja, det är värt det.
Tyvärr måste vi män ha en kvinna för att få barn.
Och de kan ställa till ditt liv så in i helvete.
Så mycket så du ibland önskar du inte hade barn med henne.

Absolut värt det. En unge kostar nästan ingenting första året. Barnbidraget läggs på hög. Kan tänka mig att ett barnlöst liv kan ha sin charm också, men skulle aldrig vilja gå tillbaka till det. Finns inget perfekt tillfälle att skaffa heller. Frugan jobbade 75% och jag var student och fick ta studieuppehåll 1 år, men vafan gör det. När ungen börjar utvecklas och lär sig kommunicera, leka osv börjar det bli riktigt kul. Första halvåret är ungen bara ett paket med basala behov som sömn, mat, blöjor och kärlek, men sen går det fort framåt!

Många bra tankar i tråden, men man får tänka på att när det kommit ett barn kommer det kanske snart ett till och sen ett till och poff så gick sju år jävligt fort. Men då har du en härlig (förhoppningsvis) familj. Hade du åkt och svingat dig i lianer i Amazonas KANSKE du hade haft roligare och mindre kämpigt - men barn är verkligen något jag inte vill missa i livet. Känns dock inte som om jag funnit en lämplig tjej än. Det ska nog inte underskattas...

Aldrig mött en 50+ som är barnlös och som inte ångrat sig. Helst kvinnor drabbas hårdare, de har nästan alltid problem.

Tycker inte heller vårt samhälle är något trevligt ställe att komma till. Skulle vara ständigt orolig att det ska hända dom något.

Om det är värt det eller inte går inte att svara på generellt. Vissa passar inte i rollen som föräldrar och blir med tiden bittra över det liv de gett upp pga barnen. Brukar ofta sluta med att äktenskapet kraschar.

Men jag tror att för de flesta av oss så överväger fördelarna med barn, även om det är RIKTIGT jobbigt under småbarnsåren. När jag ser barnlösa vänner och bekanta mellan 35-40 så verkar deras liv inte speciellt meningsfullt längre. Visst kan de koncentrera sig på att göra karriär och vissa av dem tjänar riktigt bra stålar men vem behöver stålar när man inte har en familj att köpa ett hus och semestrar till? Lyxkonsumtion som ensamstående känns meningslöst. De festar bara med random folk, skaffar hund för att kompensera barnlösheten och går med i föreningar för att få känna gemenskap (inget fel med det iofs).

Fast det kan vara tvärtom också. Man kan vara gammal och ha vuxna barn och barnbarn, men ändå aldrig träffa dem och känna sig ensam. Alla har inte en bra relation till sin familj, och träffar dem regelbundet.

Som Sverige ser ut nu, så blir man fundersam om man vill sätta ens egna barn, i ett samhälle som dagligen tycks bli värre.

Just därför man ångrar att man skaffa knodd. Tycker synd om min dotter som ska få uppleva ett samhälle där de gnäller om petitesser, och politiker som tar sig friheten att förstöra samhället med okontrollerad invandring och annat skit.
Sen får vi inte glömma lättkränkta feministjävlar.

Avsevärt stor skillnad på själv och ensam. Så hur vet du att hon är ensam och inte bara är själv? Finns bra många människor som har lite spontankontakt här och där och istället älskar, (ja faktiskt), att ha en katt istället för barn eller en man.

Är personligen ensamvarg och många skulle nog säga att jag är ensam. Fel, har en fin familj några mil bort och en bra vän. Blir runt fyra träffar var i månaden både och men resten utav tiden vill jag vara själv, sova hur länge jag vill och göra det jag vill, när jag vill och kunna vara mig själv fullt ut med mina intressen.

Hade varit oerhört fängslande för mig med motsatsen, orkar helt enkelt inte med det. Blir rätt utmattad av den sociala kontakt jobbet medför. Total ensamtid är så oerhört kraftfullt för mig, framförallt när jag bevittnat massa skilsmässor bland bekanta och där de gnäller om hur tidskrävande och jobbigt det många gånger är med barn samtidigt som det naturligtvis nog också är väldigt givande. I mitt fall, nä.