De 20 bästa filmerna DU har sett under 2019

The Square: Tankeväckande och provocerande, dock lite för ojämn för min smak. Man kan inte hjälpa att i vissa stunder reflexmässigt utbrista hur man själv skulle agera i vissa situationer medan andra scener i filmen faller platt. Jag saknar den mer stringenta röda tråden som Turist (2014) hade. The Square är mer en slags skildring av flera märkliga situationer som drabbar huvudkaraktären. Östlund lyckas dock få oss som tittare att tvingas ta ställning till hur (vad?) man ska göra när man klampar in i de sociala konventionernas gråzoner. Mästerligt gjort ändå, på sitt sätt.

The Ritual: En helt okej skräckfilm. Gillar att den utspelar sig i (svensk!) vildmarksmiljö också. Vandringslusten infinner sig starkt i början. Stabilt genomfört, stör mig inte på några sedvanliga klyschor som brukar vara vanligt i den här typen av film utan det mesta känns genuint. När väl det läskiga sker så är det effektivt uppbyggt. Positiv överraskning.

Children Who Chase Lost Voices: En fin animerad fantasyfilm med starka Studio Ghibli-vibbar. Makoto Shinkais Your Name. (2016) var fjolårets bästa nysedda film för undertecknad och att utforska hans övriga filmografi har blivit ett rent nöje såhär efteråt. Med det sagt så har ingen film riktigt kommit i närheten av mästerverket från 2016 men jag skulle ändå säga att de alla är åtminstone sevärda, särskilt om man har ett intresse för animé. Rankar denna bättre än The Place Promised in Our Early Days och placerar den kanske jämsides eller med en noslängd före 5 Centimeters Per Second.

The Founder: Historien om hur McDonalds kom att bli så pass stora som de är idag. En helt okej, sevärd skildring där Michael Keaton glänser i huvudrollen. Filmen kan väl uppfattas som kritik mot den typ av ärke-kapitalism/ist som USA har så lätt att frambringa. Jag törs inte säga hur nära filmen stämmer överens med verkligheten men det är svårt att inte sympatisera med Nick Offerman och John Carroll Lynch i sina syskonroller och hur de porträtteras gentemot Keatons skrupelfria entreprenörstyp.

Don’t Breathe: Jag gillar konceptet väldigt mycket och utförandet är väl till en början helt okej. Dock blir det mer svajigt ju längre filmen lider och några småmissar (stupidity fails) av karaktärerna under andra halvan sänker tyvärr helhetsomdömet. Överlag så är Don’t Breathe sevärd och underhållande under sin speltid och mycket mer kan man inte begära.

Eternity and a Day: En livsbejakande film där vi får följa en åldrande gubbe göra bekantskap med en liten albansk flyktingpojke på stadens gator. Min första film av Angelopoulos och det är blandade känslor. I likhet med Kieslowski så är det hela välgjort och vackert men den emotionella biten saknas tyvärr för min del. Med det sagt så innehåller Eternity and a Day scener som griper tag i mig, men de är för få och utspridda. Jag kommer aldrig riktigt in i filmens tempo utan känner mig alltför ofta distanserad till det som utspelar sig. Bruno Ganz är dock alltid en fröjd att se.

Once Upon a Time in America: En besvikelse sett till förväntningarna. Överlag ett ändå välgjort hantverk men det finns vissa brister som gör att jag mest bara sitter och väntar på att speltiden ska rulla på snabbare. Bra foto och musik och skådespelarprestationer, framförallt av DeNiro och Woods. Jag ger dock inte så mycket för delen när de var barn samt att smeknamnet till DeNiro inte gick att ta på allvar.

Euphoria: En skådespelarnas film där temat Döden står i fokus. Alicia Vikander och Eva Green gör ett bra jobb sett till materialet de har att arbeta med. Kul också att se Charlotte Rampling och Charles Dance i birollerna. Inte riktigt naturporr men hyfsat nära sett till omgivningarna som filmen utspelar sig i. Euphoria verkar till en början ha en riktning mot vart den ska gå men halvvägs genom filmen slås man av insikten att den inte kommer att ta sig vidare någonstans vilket gör att allt bara rinner ut i sanden. Därefter blir det att kämpa med fokus och koncentration för att uppehålla uppmärksamheten på filmen. Synd med tanke på skådisarna, nu är det mest bara ett slöseri av potential.

How It Ends: En katastroffilm som inte erbjuder något nytt från vad man tidigare har sett. Varken regissören eller skådisarna lyckas skapa något fängslande eller spännande trots alla livsfarliga situationer som drabbar karaktärerna i filmen. Nästan ett konststycke i sig. Det schysstaste jag kan säga är att den lider för mycket av ”meh” för att ta sig vidare från någonting annat än bara slött tidsfördriv. Den känns dessutom betydligt längre än sin speltid, i en negativ bemärkelse. Inte bra alls.

The Open House: Det var ett fint hus som karaktärerna flyttade in i, annars var resten av filmen bara skräp. Undvik!