Skaffa barn med sambo men förlorat känslorna

Allt handlar inte om känslor, utseende osv. Vilken kvinna du än är med så kommer du nå denna punkt förr eller senare. Detta är din partner, din ”livsvän”, om du känner att du inte kan hålla kuken i styr så finns det ju diskreta sätt o lösa detta på (grabbresor, eskorter, tillfälliga lättflörtade slampor). Om du bott med henne såhär länge så har ni antagligen gått igenom allt möjligt och hon har varit bra nog för att du ska stanna kvar, håll hårt i henne! Hon är din, det kommer ta en lång tid och vara en jääävla process att göra någon annan brud till din (för att inte tala om potentiella misslyckanden o ångest). Känslorna kommer och går, snöa inte in dig för djupt, se till att smidigt forma henne ännu mer till det du vill ha i din fru. Det är klart hon vill ha barn, det är ju typ dags ändå med er ålder osv? Snarast åtminstone. Du får påminna dig själv om att detta är din livspartner o du älskar henne. Gräset är inte grönare på andra sidan, du måste helt enkelt ta hand om och njuta mer av vad du har, det blir ju inte bättre! Om du inte hade haft en brud just nu hade du hittar något annat o klaga o gnälla över, det är sånt vi människor gör! Men du får lära dig hantera det helt enkelt. Alla har inte turen med att ha det du har, uppskatta det.

Edit: Ser i vissa posts att du påstår att du gör detta för henne så hon it blir sårad osv. Nej vännen, du gör det för dig själv lika mycket som för henne, i slutet av dagen efter 6 år med nästa brud du lyckas hålla fast vid så länge så inser du allt och bryter ihop. Jag nådde den här punkten du nått nu på förmodligen under 1 år då jag haft svårt att fästa mig vid att inte testa andra frukter och hur det kunnat vara osv osv. Men det är bara att inseee, det är samma skit, har man en bra brud är det bara att hålla hårt (och smart).

Skrattar rått när du hyllar hennes fina gener.

Efter många år som mamma kan jag meddela att det finns ett starkt samband mellan svenska män som parar sig med icke-svenska kvinnor och sen är bedrövade över att deras söner blir så korta.

Exempelvis har följande dialog utspelat sig ett flertal gånger:
--Du har en lång son, säger han beundrande.
--Ja, han har två äldre bröder, när dom retar gallfeber på honom brukar jag påminna om att han säkerligen kommer att bli längst.
--Är pappan lång?
--Neej, säger jag och försöker att inte låta för pedagogisk, det ligger inte för mig att gnugga in det i förståndshandikappade, att dom är just förståndshandikappade.
För hur kan han vara annat, sannolikheten för att få korta barn med en kvinna av kortare folkslag än vårt är stor, hur svårt kan det vara.


Mamman å sin sida är av föreställningen att sjukvården ska ge sonen sprutor så att han blir lång, hon är missnöjd över att sonen inte får/får fler såna sprutor vilket beror på dom "värdelösa svenska läkarna".
I såna lägen uppfattar jag det som att pappan inte är lika missnöjd som hon för han, svensk som jag, tror inte att läkarna säger nej till det för att vara elaka, utan för att man helt enkelt inte ska manipulera barns kroppar hur som helst.
Vet inte, men jag gissar att tillväxthormon ges till barn som har fel på just tillväxten, inte för att dom ska bli flera decimeter längre än deras gener är programmerade för, för det förstår man ju att det kan vara hur skadligt som helst.

I såna lägen kan vi, han och jag, stanna i samförståndsblick.
Jag blicksäger strängt/bedjande
--Du får inte låta göra något som skadar honom.
Han blicksvarar lugnande
--Nej, nej, det skulle jag aldrig göra.

Sen vet man ju inte hur lång tid det tar innan poletten trillar ner hos honom, han är ju trots allt förståndshandikappad
--Oh shit! Hon skulle göra det.

Så, näe, att hon har dom gener hon ser ut att ha, det tror jag inte, rätt som det är ska du se att rumpan du skaffat dig lossar ur sin förtöjning.

I 90% av fallen:
1. Den ene tröttnar på förhållandet.
2. Man skaffar barn för att rädda förhållandet.
3. Allt känns bra igen!
4. När barnet blir något år börjar det kännas jobbigt igen.
5. Man skaffar ännu ett barn.
6. Det känns inte bättre men man har ju barnen att tänka på så man står ut ändå.
7. Man köper hus/gifter sig/skaffar ett tredje barn. Allt i tron på att lite förändring ska göra susen.
8. Skilsmässa.

Om du nu får fria "händer" att skriva precis vad du känner/tänker på. Vad skulle göra dig lycklig igen?

Skaffa inte barn! Man ska väl börja kämpa att hålla ihop för barnens skull innan man skaffat barn!!

Har inte läst hela tråden, men vore nog bra om du besinnade dig ang det här med barn.

Om hon är från ett annat land, ni skaffar barn fast dina känslor svalnat och med alla påfrestningar på relationen som ett barn innebär... vad ska du göra om ni separerar sen och hon helt plötsligt vill flytta hem till sin släkt i annat land? Inser du hur hemsk den situationen kommer bli antingen för dig om hon flyttar, för henne att stanna kvar i ett land man kanske inte står ut med och inte minst för barnet som riskerar att gå miste om en förälder, oavsett om barnet stannar i Sverige eller flyttar med mamman.

Väldigt vanligt att folk vill flytta hem när de får barn. Många flyttlass går från Sthlm till hembygden före eller efter en tid som förälder.

Där har du det stora problemet.

Du verkar ju ändå tycka om henne en hel del ändå. Dels tycker du att hon är behaglig och lugn (förstod jag från ett tidigare inlägg ) och dels tycker du att hon är vacker. Du gillar att ligga med henne. Du bryr dig också om hur hon mår.

Jag tror förälskelsefasen gått över till kärlek.

Men en del får kalla fötter när det blir allvar.

Hur som helst går långa relationer upp och ner. Men känslorna kan ändå växa när man rider ut stormarna tillsammans.

Och någon lär ha sagt att man inte kan få det man inte är beredd att ge.

Det man vårdar, sköter och tar hand om växer.