Citat:
Det kanske delvis är individorienterat, men jag tycker mig ändock skönja ett tydligt mönster när det kommer till européer respektive människor med härstamning från många andra områden i hur man förhåller sig till omvärlden. Skulle jag, av tvång eller av fri vilja, flytta till ett nytt land skulle det för mig vara ofrånkomligt att förankra ett visst intresse för människorna och kulturen omkring mig. Säkerligen skulle jag i viss mån bevara positiva svenska traditioner och kulturella drag i min identitet, men jag skulle aldrig i egenskap av minoritet välja att medvetet isolera mig från majoriteten. Både av respekt för landet, men i stora drag grundat i faktisk nyfikenhet på omvärlden. Att inte ens kunna språket vore otänkbart.
Säkert finns det invandrare i Sverige eller andra västerländska länder som tänker likadant, men min generella bild är snarare att många migranter är totalt ointresserade av andra kulturer än sin egen. I synnerhet folkgrupper från Mellanöstern och Afrika verkar ha en inställning i att ju mindre influenser man möter desto bättre, och drömmen är att "party like it's 1199" även om det innebär total utfrysning från övriga samhälle. Detta trots att det borde vara enklare för någon tillhörande en minoritet att skifta mellan olika etniskt styrda roller, än för någon av majoriteten som är tvungen att förhålla sig till intresset av konsensus och bevarande av den statsbärande kulturen. (För att förtydliga: jag kan alltid åka till Japan och leva japanskt, för att sedan återvända hem om jag ångrar mig. Det går däremot knappast om det vore så att Japan istället kom till Sverige.)
Handlar det om att man i vissa länder växer upp med en negativ inställning till västerländska länder, eller är det ett kulturellt drag att vara isolationistisk? Europa har ju en lång tradition av upptäcktsresande och fenomen som orientalism där man nyfiken riktar blicken bort från det redan bekanta. Jag har väldigt svårt att begripa den attityd man stöter på hos invandrare bland annat i Sverige.
Säkert finns det invandrare i Sverige eller andra västerländska länder som tänker likadant, men min generella bild är snarare att många migranter är totalt ointresserade av andra kulturer än sin egen. I synnerhet folkgrupper från Mellanöstern och Afrika verkar ha en inställning i att ju mindre influenser man möter desto bättre, och drömmen är att "party like it's 1199" även om det innebär total utfrysning från övriga samhälle. Detta trots att det borde vara enklare för någon tillhörande en minoritet att skifta mellan olika etniskt styrda roller, än för någon av majoriteten som är tvungen att förhålla sig till intresset av konsensus och bevarande av den statsbärande kulturen. (För att förtydliga: jag kan alltid åka till Japan och leva japanskt, för att sedan återvända hem om jag ångrar mig. Det går däremot knappast om det vore så att Japan istället kom till Sverige.)
Handlar det om att man i vissa länder växer upp med en negativ inställning till västerländska länder, eller är det ett kulturellt drag att vara isolationistisk? Europa har ju en lång tradition av upptäcktsresande och fenomen som orientalism där man nyfiken riktar blicken bort från det redan bekanta. Jag har väldigt svårt att begripa den attityd man stöter på hos invandrare bland annat i Sverige.
Man kan t.ex. se mängder av européer turista alla jordens hörn. Likaså amerikaner och östasiater. Förvisso mer i de delar av världen som angränsar till deras hemland, men ändå. Det är dock extremt sällsynt att se en turistgrupp från t.ex. MENA, Centralasien eller från Afrika söder om Sahara. Jag tror faktiskt aldrig jag sett det i hela mitt liv. Förvisso finns det ibland ekonomiska orsaker därtill, men det finns även en stor medelklass, liksom även många välbergade från den delen av världen. Så trots att många har råd väljer de inte att spendera sina pengar på att uppleva kulturer från andra delar av världen.
Just ovan nämnda delar av världen är till övertygande del muslimsk, vilket jag tror har en helt avgörande betydelse i sammanhanget. Det tror jag har två huvudsakliga förklaringar. Dels är dessa oftast klankulturer. Vilket medför att de prioriterar att lägga alla sina resurser på att stärka klanens makt gäntemot andra klaner istället för att berika sig med nya upplevelser. Samt att då islam uppstod kom den att av sina följare att betraktas som en ledande framgångs- och härskarreligion med mycket lite att lära av andra. Denna bild har av många muslimer bibehållts, möjligen kan de sträcka sig till att vissa tekniska inovationer under senare år främst kommit från andra delar av världen. Men att detta skulle bero på kulturella förklaringar bestrids med en emfas av många. Istället används olika avancerade konspirationsteorier som förklaringsgrund till detta. M.a.o. många anser inte det finns något av värde utanför sitt eget kulturområde, det är bara olika former av barbari.
Överlag tycker jag mig dock uppfattat att de kristna (samt ateister och agnostiker) från den delen av världen möjligen kan vara lite mer öppna för att ta del av andra kulturer än sin egen än muslimer, vilket sannolikt beror på ovanstående resonemang.
