Översättningstråden Latin-Svenska-Latin (sammanfogad tråd)

Något som alltid fascinerat mig angående latinet, som är ett språk som betytt så mycket (underdrift), är att det inte fanns något enkelt ja eller nej. Jag har laborerat med tanken att det var lättare för en romare att närma sig en kvinna. Det tar längre tid för kvinnan att s.a.s. "säga nej", om hon inte kan säga nej, utan behöver formulera en längre fras (i stil med "det vill jag inte") för att få fram sin budskap. Någon som kan elaborera lite kring detta - ur ett seriöst lingvistiskt eller mer lättsamt amoröst perspektiv?

Chikanera kan ju med fördel översättas som "kränka" i detta sammanhang.

För övrigt är det väl snarast frågan om varför människor överhuvudtaget vill "stämpla" sig med något överhuvudtaget. Speciellt med avseende på att personerna inte själva förstår det som de vill pränta in i sin hud. Det är ju inte så vanligt att folk sitter inne med överkunskaper i latin.

Har svårt att ta dig seriöst..
Vilken tur att tatueringar inte låter då.

det var väll ett mer filosofiskt strukturerat samhälle , och det är bättre att få en förklaring än ett nej eller ja .

Där har du en poäng.

Romarna ville kanske inte vara så spartanska av sig..he-he...

Rättelse av mitt förra inlägg: ska givetvis vara "sitt budskap".

Besviken på mig själv. Till och med min hund förstår sig på "Sitt!"

Förövrigt så är det en sak jag undrar. När man set i ett lexikon efter ord, så finns dem i flera former, tilll exempel det här:

sĕdeo, sēdi, sessum - Sitta

Vad jag undrar är böjningen i Sessums suffix går till. Betyder det "jag är sittande" eller är det ett adverb, eller någonting helt annat? Dessa böjningar finns till alla verborden i lexikonet, och jag vet inte när ohc hur det används.

Vad jag undrar är varför man använder ackusativ (Romam) och infinitiv (esse). Är det frågan om oblikt kasus och modus?

"Romam caput Latio esse." Ovidius