Översättningstråden Latin-Svenska-Latin (sammanfogad tråd)

Japp, och ingen begrep ett jävla smack. Åtminstone inte i icke-latinska länder och åtminstone under medeltiden och fram till efter reformationen. Det var därför man hade fina bilder ur Bibeln på väggarna och i taken i de nya gotiska kyrkorna som byggdes på 12-1300-talen så att de som inte kunde latin (99,5% i en vanlig nordeuropeisk åhörarskara) åtminstone kunde glo på något som i bästa fall ytligt hade med predikan att göra.

Man ställer sig ju givetvis frågan varför man predikar på ett språk som ingen som lyssnar begriper? Latinet var maktens språk, Guds språk, påvens språk och därför kyrkans språk. Det lät mäktigt och ingöt respekt i bönderna även om de inte förstod vad som sades. Man ifrågasatte alltså inte varför man talade latin trots att nästan ingen begrep, man antog att man inte begrep eftersom man bara var en simpel bonde och därför inte avsedd att förstå.

Glöm inte att ändelsen -ig är en ändelse som lånats in från högtyskan, den motsvarande nordiska ändelsen var -ug.

Har sett en tendens bland gamla latinska ordspråk och dylikt att man ofta skippar kopulan, exempelvis:

Ubi te Gaia, ego Gaius

Ars longa, vita brevis

Så, jag undrar, hur vanlig var denna nollkopula i latin? Var det bara inom högre stilar man använde sig av den eller förekom den alltsomoftast, som i ryska?

Jag misstänker att den var ganska ovanlig och mest användes i högre stilformer, eftersom inget av latinets dotterspråk har nollkopula, men ack ni vise! Upplys mig.

Dotterspråk eller inte: "Me Tarzan, you Jane"

I halländska och västgötska finns rester av den längre varianten -uger.

— Nu sa’ de’ bli gôtt å va ledier nånna da’.

NEO: ledig ... fornsv. liþuger

I dalmål hör man adjektiv som slutar på -ug som hungrug. Jag tror att man kan
lägga ytterligare vikt med hungruger. ... fornsv. hungrogher utifrån -og
snarare än -ug.

Idag kanske -ug och -uger kan ses som varianter. Men historiskt sett är ju -ug- suffixet medan -er är en ändelse (bland många andra).

Jag har aldrig hört ordet förut. Kan det ha nåt med detta att göra?

http://www.jyskordbog.dk/ordbog/inde...slag=hv%E6llig

Nja. Feles på klassisk latin, men cattus (300-talet eKr?) på sen-/vulgärlatin. Jag tror inte de germanska orden kan spåras tidigare.

Det är en liknande situation i grekiska, som har ett klassiskt ord, ai(e)louros, och senare katta och gata.

Nja det finns några inlånade ord från latinet i jämtsk dialekt, som till exempel ackorder "samtala".

Det visste jag nog om, men ja håxa' int på e, när jag skrev inlägget. I min egen dialekt har de flesta -ig adjektiv -o. Men jag brukar ändå betrakta dessa -ig som halvesvenska då skillnaden är hårfin. Men tyvärr är det så att svenskan är halvtysk.

Exempel:
Honggro , hungrig
Väälo , värdig (med betydelsen värd)
Ååvo , avig/avog
Tössto , törstig
Tröytto , trött
Räto , ratig**? (ordet finns inte på svenska men rat finns)

m.m.

Visst är svenskan halvtysk, men tyvärr skulle jag inte säga.

Vilken är din dialekt?

De direkta lånen från latin i svenskan är i jämförelse med andra språk egentligen ganska få. De tidigaste lånen är oftast kulturord som upptogs under folkvandringstiden, ex. järn, rik, läkare, vin, peppar, mur och mölna. Senare lån har oftast bevarat den ursprungliga latinska formen vilket även inkluderar ändelserna, ex. circus. Det förekommer även en mängd indirekta latinska lån i svenskan. Dessa har emellertid inlånats via tyskan eller franskan, och har således oftast avvikande ljudutvecklingar. Dessutom finns det många svenska ordbildningar med latinska avledningssuffix.