Dina värsta trauma minnen ifrån barndomen.

När man efter två veckors träningsläger hade haft det skitkul så kommer man hem o ser farsans uppspärrade knarkarögon som möter en. Pang tillbaka till verkligheten.
Det är många år sedan men jag mins den blicken än i dag.

O bara för att.
Det var tyvärr läkarna som skapade narkomanen. Men ett år senare så skilde sig morsan från honom. Då drogade han ner sig totalt en period innan han träffade rätt kvinna i sitt liv. Från den dagen han träffade henne så såg jag aldrig honom som något annat än en person som verkligen älskade sina anhöriga.

Föräldrarnas separation och hur de betedde sig mot varandra och då även, indirekt, mot oss barn. Blev tvungen att bli mer vuxen alltför tidigt och se över deras emotionella behov istället för tvärtom.

Mina två största traum från tidig barndom invålverar båda havet. Ena gången var jag 5 år och fiskade med min pappa från några låga klipper i Grekland. Jag kunne inte simma. Några stora barn kom och hoppade i vattnet. Helt automatikt tog min kropp efter och jag hoppade rakt i och hamnade under och min pappa fick hoppa i och fiska upp mig.

Andra gången lekte jag och min bror i det låga vattnet vid Sabaudia i Italien, när plötsligt stora vågar kom och drog ut oss som fan på en liten lekbräda. Jag berättade för min bror att vi skulle dö. Min pappa fick åter rädda oss, och det var nära på att vi alla tre dog efter som vattnet blev helt våldsamt där vi hamnade.

Som lite äldre, typ runt 15 års ålder, blev jag och ett gäng kompisar påhoppade av ett stort gäng somalier. Det blev mycket våldsamt och, återigen, var min pappa faktiskt med. Somalierna hade bollträd och slog mot min pappa, och jag sprang i panik in på en krog och stal kniv och kost och jagade ut och sen när gänget skapat avstånd fick vi låsa in oss i krogens baklokal.

Alla ganska våldsamma episoder som gjorde intryck.

När föräldrarna var utom sig, bråkade eller inte kunde uppföra sig på andra vis.
De söp och slogs inte åtminstone.