Det här diskussionsunderlaget är egentligen uppdelat i två frågor:
Båda tar spjärn i SvT programmet "Dokument inifrån" och deras två nyligen sända avsnitt av "Skotten på Nygatan". Observera att det redan finns befintliga trådar om dom specifika detaljerna i dom båda brotten. Här vill jag diskutera polisens arbetsmetoder och möjligheter för den enskilde polismannens agerande i ett större bredare perspektiv.
Den ena situationen i programmet handlar om en biljakt i Örebro där föraren av en kraftigt demolerad bil efter ganska mycket kaos skjuts till döds när han är på väg från poliserna.
Och den andra situationen handlar om att polisen rings in av föräldrarna till sin psykossjuke son, för att få hjälp att hantera honom, vilket leder till att han skjuts till döds hemma vid sin villa.
I båda fallen ansågs det att polisen befunnit sig i en nödvärnssituation eller i vart fall i en "upplevd nödvärnssituation"
I fallet med den psykossjuke sonen fanns det knivar inblandade och han gjorde utfall. Men han var hemma vid sin villa, föräldrarna hade gett bakgrundsinformation och inre befäl beordrade polisen att backa undan och invänta läkare.
I fallet med biljakten var föraren drogpåverkad, hade fått alla möjligheter att agera annorlunda men ignorerade uppenbart polisen helt och hållet. Samtidigt var bilen vid tillfället när skotten avlossades mer eller mindre satt ur spel, stora polisiära resurser fanns på plats och polisen hade möjligheten att backa undan.
Min egen reflektion efter att ha sett programmet är att nödvärnssituationen eller den upplevda nödvärns situationen känns ganska tvivelaktig. Men jag inser också att detta inte är någon enkel fråga och att det kan kännas helt annorlunda och komma i ett helt annat perspektiv när man står där i det akuta skedet och måste fatta beslut på sekunden jämfört med när man sitter hemma i tv-soffan.
Men min huvudfrågan är om inte polisen i dessa fall själva aktivt försatt sig i dessa nödvärnssituationer när det i själva verket funnits stora möjligheter att agera annorlunda utan att ge avkall på den brottsbekämpande delen i arbetet?
Är det verkligen rätt och nödvändigt att gå så här hårt fram?
Skulle man inte genom genomtänkta redan innan förutbestämda strategier kunnat undvika att hamna i situationer där man måste fatta beslut på sekunden?
Del två i mitt diskussionsunderlag handlar om den enskilde polismannens personlighet, personliga värderingar och hans inställning till hur man bör agera och hur mycket det ska kunna få påverka och ge genomslag i det faktiska polisarbetet.
Frågan i min första del aktualiserades ytterligare när polisen som sköt den psykossjuke mannen ovan och var yttre befäl och avlossade första skottet och försvarade sin kollegas agerande vid biljakten intervjuades och öppen hjärtligt redogjorde för sin inställning:
"Bjuder dom upp till dans ska dom få dansa"
"Jag backar inte, tar dom ett steg framåt, tar jag två"
Han nämnde också något i stil med att han genom detta sätt att agera också var en bra förebild för yngre kollegor.
Jag utgår i från och hoppas att polismyndigheten försäkrat sig om att vi inte har poliser som i nödvärnssituationer snabbare trycker på avtryckaren pga andra ställningstaganden än det som har en direkt koppling till den nöd man anser sig befinna sig i. Och jag är egentligen inte intresserad av att diskutera den akuta nödvärnssituationen.
Däremot blir jag väldigt intresserad av i hur stor grad hans inställning och syn på arbetet påverkade honom i ett tidigt skede som sedan ledde till att han hamnade i dessa nödvärnssituationer och om det verkligen är lämpligt att enskilda polismän tycks få ganska stort utrymme för att agera på olika sätt utifrån detta?
Om tex det befäl som beordrade att man skulle backa undan och sätta sig i bilarna och invänta läkare vid dödsskjutning av den psykossjuke själv hade varit på plats hade utgången kanske blivit en helt annan?
Är det inte rimligt att tro att ett annat befäl vid biljakten som har en annan inställning än "bjuder dom upp till dans ska dom få dansa" kanske hade agerat lite mindre konfrontativt?
I intervjun med den aktuella polisen sa han även "Dom hade ett val" och syftade på att dom kriminella hade kunnat lägga ner sina vapen eller stannat bilen. Dom gjorde inte det valet och då fick det dom här konsekvenserna.
Men utifrån vad som framkommer av programmet har även den enskilde polismannen ett val i exakt samma skede. När det valet görs finns det ingen panik och inget direkt hot och i detta val tycks den enskilde polisens värderingar, inställning och egna idé om sin roll få ha stort inflytande.
Precis som det anses självklart att den kriminelle får ta ansvar för sina val och konsekvenserna av dom borde det väl vara lika självklart att en polis som gör val som leder till att han hamnar i en nödvärnssituation bör kunna krävas ansvar för dom?
Är det rimligt att en så stor och viktig del i myndighetsutövningen som kan få så enorma konsekvenser kan få styras av vad det verkar högst personliga idéer hos den enskilde polismannen om hur polisarbetet i dom här avgörande valen ska bedrivas?
Jag har självklart ingen aning om hur mycket just den här polisen påverkas i sitt praktiska arbete genom att ha inställningen "tar dom ett steg framåt tar jag två" och "bjuder dom upp till dans ska dom få dansa" men eftersom han själv tog upp det, dels för att beskriva hur han jobbar och dels i egenskap som förebild för nya poliser, förmodar jag att han i alla fall till viss del styrs av sin inställning och gör sina val utifrån det. I ett land där allt vägs på guldvåg, tom rakheten på gurkor mäts och miljarder läggs på omorganisationer och strategiarbete inom polisen blev jag lite nyfiken på hur ni ser på att den enskilde polisen tycks ha ganska stort inflytande över och kan styra händelseutvecklingen av situationer som på förhand har ganska givna ingredienser.
Bör och kan det här styras upp eller är det rimligt och något vi bör kunna leva med att den enskilde polismannen har vad det verkar ganska stora ramar inom vilka ha kan fatta sina beslut och att det där igenom blir ett högst varierande resultat i slutänden?
Bör vi inte kunna förvänta oss ett mer konsekvent agerande från polismyndigheten som inte skiljer sig från polis till polis och som inte har någon grund i dennes privata värderingar?
Observera att jag inte lägger någon värdering i om en kriminell handling får den yttersta konsekvensen att man dör och att tråden inte ens handlar om det.
Båda tar spjärn i SvT programmet "Dokument inifrån" och deras två nyligen sända avsnitt av "Skotten på Nygatan". Observera att det redan finns befintliga trådar om dom specifika detaljerna i dom båda brotten. Här vill jag diskutera polisens arbetsmetoder och möjligheter för den enskilde polismannens agerande i ett större bredare perspektiv.
Den ena situationen i programmet handlar om en biljakt i Örebro där föraren av en kraftigt demolerad bil efter ganska mycket kaos skjuts till döds när han är på väg från poliserna.
Och den andra situationen handlar om att polisen rings in av föräldrarna till sin psykossjuke son, för att få hjälp att hantera honom, vilket leder till att han skjuts till döds hemma vid sin villa.
I båda fallen ansågs det att polisen befunnit sig i en nödvärnssituation eller i vart fall i en "upplevd nödvärnssituation"
I fallet med den psykossjuke sonen fanns det knivar inblandade och han gjorde utfall. Men han var hemma vid sin villa, föräldrarna hade gett bakgrundsinformation och inre befäl beordrade polisen att backa undan och invänta läkare.
I fallet med biljakten var föraren drogpåverkad, hade fått alla möjligheter att agera annorlunda men ignorerade uppenbart polisen helt och hållet. Samtidigt var bilen vid tillfället när skotten avlossades mer eller mindre satt ur spel, stora polisiära resurser fanns på plats och polisen hade möjligheten att backa undan.
Min egen reflektion efter att ha sett programmet är att nödvärnssituationen eller den upplevda nödvärns situationen känns ganska tvivelaktig. Men jag inser också att detta inte är någon enkel fråga och att det kan kännas helt annorlunda och komma i ett helt annat perspektiv när man står där i det akuta skedet och måste fatta beslut på sekunden jämfört med när man sitter hemma i tv-soffan.
Men min huvudfrågan är om inte polisen i dessa fall själva aktivt försatt sig i dessa nödvärnssituationer när det i själva verket funnits stora möjligheter att agera annorlunda utan att ge avkall på den brottsbekämpande delen i arbetet?
Är det verkligen rätt och nödvändigt att gå så här hårt fram?
Skulle man inte genom genomtänkta redan innan förutbestämda strategier kunnat undvika att hamna i situationer där man måste fatta beslut på sekunden?
Del två i mitt diskussionsunderlag handlar om den enskilde polismannens personlighet, personliga värderingar och hans inställning till hur man bör agera och hur mycket det ska kunna få påverka och ge genomslag i det faktiska polisarbetet.
Frågan i min första del aktualiserades ytterligare när polisen som sköt den psykossjuke mannen ovan och var yttre befäl och avlossade första skottet och försvarade sin kollegas agerande vid biljakten intervjuades och öppen hjärtligt redogjorde för sin inställning:
"Bjuder dom upp till dans ska dom få dansa"
"Jag backar inte, tar dom ett steg framåt, tar jag två"
Han nämnde också något i stil med att han genom detta sätt att agera också var en bra förebild för yngre kollegor.
Jag utgår i från och hoppas att polismyndigheten försäkrat sig om att vi inte har poliser som i nödvärnssituationer snabbare trycker på avtryckaren pga andra ställningstaganden än det som har en direkt koppling till den nöd man anser sig befinna sig i. Och jag är egentligen inte intresserad av att diskutera den akuta nödvärnssituationen.
Däremot blir jag väldigt intresserad av i hur stor grad hans inställning och syn på arbetet påverkade honom i ett tidigt skede som sedan ledde till att han hamnade i dessa nödvärnssituationer och om det verkligen är lämpligt att enskilda polismän tycks få ganska stort utrymme för att agera på olika sätt utifrån detta?
Om tex det befäl som beordrade att man skulle backa undan och sätta sig i bilarna och invänta läkare vid dödsskjutning av den psykossjuke själv hade varit på plats hade utgången kanske blivit en helt annan?
Är det inte rimligt att tro att ett annat befäl vid biljakten som har en annan inställning än "bjuder dom upp till dans ska dom få dansa" kanske hade agerat lite mindre konfrontativt?
I intervjun med den aktuella polisen sa han även "Dom hade ett val" och syftade på att dom kriminella hade kunnat lägga ner sina vapen eller stannat bilen. Dom gjorde inte det valet och då fick det dom här konsekvenserna.
Men utifrån vad som framkommer av programmet har även den enskilde polismannen ett val i exakt samma skede. När det valet görs finns det ingen panik och inget direkt hot och i detta val tycks den enskilde polisens värderingar, inställning och egna idé om sin roll få ha stort inflytande.
Precis som det anses självklart att den kriminelle får ta ansvar för sina val och konsekvenserna av dom borde det väl vara lika självklart att en polis som gör val som leder till att han hamnar i en nödvärnssituation bör kunna krävas ansvar för dom?
Är det rimligt att en så stor och viktig del i myndighetsutövningen som kan få så enorma konsekvenser kan få styras av vad det verkar högst personliga idéer hos den enskilde polismannen om hur polisarbetet i dom här avgörande valen ska bedrivas?
Jag har självklart ingen aning om hur mycket just den här polisen påverkas i sitt praktiska arbete genom att ha inställningen "tar dom ett steg framåt tar jag två" och "bjuder dom upp till dans ska dom få dansa" men eftersom han själv tog upp det, dels för att beskriva hur han jobbar och dels i egenskap som förebild för nya poliser, förmodar jag att han i alla fall till viss del styrs av sin inställning och gör sina val utifrån det. I ett land där allt vägs på guldvåg, tom rakheten på gurkor mäts och miljarder läggs på omorganisationer och strategiarbete inom polisen blev jag lite nyfiken på hur ni ser på att den enskilde polisen tycks ha ganska stort inflytande över och kan styra händelseutvecklingen av situationer som på förhand har ganska givna ingredienser.
Bör och kan det här styras upp eller är det rimligt och något vi bör kunna leva med att den enskilde polismannen har vad det verkar ganska stora ramar inom vilka ha kan fatta sina beslut och att det där igenom blir ett högst varierande resultat i slutänden?
Bör vi inte kunna förvänta oss ett mer konsekvent agerande från polismyndigheten som inte skiljer sig från polis till polis och som inte har någon grund i dennes privata värderingar?
Observera att jag inte lägger någon värdering i om en kriminell handling får den yttersta konsekvensen att man dör och att tråden inte ens handlar om det.
__________________
Senast redigerad av rotebro-conny 2018-12-23 kl. 05:24.
Senast redigerad av rotebro-conny 2018-12-23 kl. 05:24.