2006-02-19, 19:50
#1
2006-02-20, 21:56
#3
Svenska Wikipedia anger dödsdatum till den 14 februari. Det tycks ju också råda lite oklarhet om stavningen av förnamnet, men Gahlin själv verkar ju ha varit rätt flexibel på den punkten: Sture Hegerfors berättar i sitt förord till samlingsvolymen Roliga äventyr med Klotjohan (1980) hur Gahlin 1962 skrev ett protestbrev till DN och poängterade att han minsann "i likhet med den gamle Smålandsvivören Torvald Nunneskändare [stavar] mitt förnamn utan h och med enkelt v" - samtidigt som han signerade sina egna teckningar i samma tidning med namnet Thorvald. (Själv var jag som många andra länge ett offer för vanföreställningen att hans förnamn var Salon, eftersom skämtteckningarnas stående titel Salon Gahlin var svår att uttolka för ett enfaldigt barn.)
Som serietecknare är ju Gahlin mest känd för sina serier Fredrik och Klotjohan - här är några exempel på den senare:
http://img344.imageshack.us/img344/9...tjohans8te.jpg
Serien skapades för veckotidningen Vårt hem 1936 och figuren döptes genom en tävling i läsekretsen - det vinnande namnet "Klotjohan" föreslogs för övrigt av fru Elvira Holmstrand i Karlskoga, som därmed förvärvade prissumman på kr. 500:-. Vårt hem, som då publicerades av Bonniers förlag, var en relativt prestigefylld familjetidning som även inrymde andra svenska serier som Kronblom, Fridolf Celinder och Påhittiga Johansson och även tog in utländska alster som Musse Pigg och Blondie.
Serien tycks ha gått i Vårt hem till slutet av 1942, och senare i OBS! från 1945 och några år framåt, i Dagens Nyheter som söndagsserie 1958-63 och slutligen i Jordbrukarnas Föreningsblad 1969-70. Det är alltså en rätt långlivad svensk serie eller kanske snarare seriefigur, eftersom Gahlin startade om serien flera gånger. Hela tiden tycks den dock ha haft texten under bilderna och bara sporadiskt enstaka pratbubblor - kanske beror det på att skämttecknaren Gahlin föredrog att använda bildtexter, kanske ville han medvetet ansluta till en äldre serie- och bilderbokstradition.
Liksom Gahlin själv kan väl Klotjohan beskrivas som på en gång konservativ och modernistisk: huvudpersonen trollet är ju en slags representant för det gamla bondesamhällets föreställningsvärld, dess sagor och sägner, men ett troll som här drastiskt konfronteras med den moderna världens storstadsbus och diverse fordrande myndighetspersoner som kräver att han skall inrätta sig i modernitetens led. Knappast ett ovanligt tema i svensk humor vid denna tid, men till skillnad från figurer som 91:an, Kronblom och Åsa-Nisse får väl Klotjohan knappast någonsin triumfera i kraft av sin naivitet och naturliga fiffighet: han förblir - till skillnad från sin mer anpassningsbare kusin - alltid en lika storögt häpen och hjälplös slagpåse i stadstillvaron.
Det gör väl att Gahlins humor kan te sig förhållandevis modern och "hjärtlös" i förhållande till andra samtida svenska serier: den saknar tönt- och mysighetsfaktorn. Till detta kommer väl också att dess teckningsstil var ovanligt driven och modernistisk: fast Gahlin medvetet eftersträvade att distansera sig från en "amerikansk" seriestil, anammade han inte den smått tafatta, hemvävda och trivsamma linje som ofta präglade andra svenska veckotidningsserier, utan utvecklade snarare ett slags svart cartoonstil av eget märke. Därtill en humor som inte sällan öppet vände sig mot den svenska och socialdemokratiska varianten av det moderna projektet. Kanske bidrog detta till att Klotjohan inte blivit mer "folkkär" och "klassisk" som serie trots att den var så pass långlivad. Själv menade Gahlin att den ursprungligen var menad som "en parodi på alla möjliga barnserier som då förekom i veckopressen". Humorn kan väl i viss mån beskrivas som studentikos: mot det ofta våldsamma händelseförloppet i teckningarna står ett slags högtravande, ohjälpligt saklig och sval prosa i berättartexten.
Nog dillat - hatten av för en stor svensk skämt- och serietecknare!
Som serietecknare är ju Gahlin mest känd för sina serier Fredrik och Klotjohan - här är några exempel på den senare:
http://img344.imageshack.us/img344/9...tjohans8te.jpg
Serien skapades för veckotidningen Vårt hem 1936 och figuren döptes genom en tävling i läsekretsen - det vinnande namnet "Klotjohan" föreslogs för övrigt av fru Elvira Holmstrand i Karlskoga, som därmed förvärvade prissumman på kr. 500:-. Vårt hem, som då publicerades av Bonniers förlag, var en relativt prestigefylld familjetidning som även inrymde andra svenska serier som Kronblom, Fridolf Celinder och Påhittiga Johansson och även tog in utländska alster som Musse Pigg och Blondie.
Serien tycks ha gått i Vårt hem till slutet av 1942, och senare i OBS! från 1945 och några år framåt, i Dagens Nyheter som söndagsserie 1958-63 och slutligen i Jordbrukarnas Föreningsblad 1969-70. Det är alltså en rätt långlivad svensk serie eller kanske snarare seriefigur, eftersom Gahlin startade om serien flera gånger. Hela tiden tycks den dock ha haft texten under bilderna och bara sporadiskt enstaka pratbubblor - kanske beror det på att skämttecknaren Gahlin föredrog att använda bildtexter, kanske ville han medvetet ansluta till en äldre serie- och bilderbokstradition.
Liksom Gahlin själv kan väl Klotjohan beskrivas som på en gång konservativ och modernistisk: huvudpersonen trollet är ju en slags representant för det gamla bondesamhällets föreställningsvärld, dess sagor och sägner, men ett troll som här drastiskt konfronteras med den moderna världens storstadsbus och diverse fordrande myndighetspersoner som kräver att han skall inrätta sig i modernitetens led. Knappast ett ovanligt tema i svensk humor vid denna tid, men till skillnad från figurer som 91:an, Kronblom och Åsa-Nisse får väl Klotjohan knappast någonsin triumfera i kraft av sin naivitet och naturliga fiffighet: han förblir - till skillnad från sin mer anpassningsbare kusin - alltid en lika storögt häpen och hjälplös slagpåse i stadstillvaron.
Det gör väl att Gahlins humor kan te sig förhållandevis modern och "hjärtlös" i förhållande till andra samtida svenska serier: den saknar tönt- och mysighetsfaktorn. Till detta kommer väl också att dess teckningsstil var ovanligt driven och modernistisk: fast Gahlin medvetet eftersträvade att distansera sig från en "amerikansk" seriestil, anammade han inte den smått tafatta, hemvävda och trivsamma linje som ofta präglade andra svenska veckotidningsserier, utan utvecklade snarare ett slags svart cartoonstil av eget märke. Därtill en humor som inte sällan öppet vände sig mot den svenska och socialdemokratiska varianten av det moderna projektet. Kanske bidrog detta till att Klotjohan inte blivit mer "folkkär" och "klassisk" som serie trots att den var så pass långlivad. Själv menade Gahlin att den ursprungligen var menad som "en parodi på alla möjliga barnserier som då förekom i veckopressen". Humorn kan väl i viss mån beskrivas som studentikos: mot det ofta våldsamma händelseförloppet i teckningarna står ett slags högtravande, ohjälpligt saklig och sval prosa i berättartexten.
Nog dillat - hatten av för en stor svensk skämt- och serietecknare!
Stöd Flashback
Flashback finansieras genom donationer från våra medlemmar och besökare. Det är med hjälp av dig vi kan fortsätta erbjuda en fri samhällsdebatt. Tack för ditt stöd!
Swish: 123 536 99 96 Bankgiro: 211-4106
