2006-02-19, 05:47
#1
De argument som man oftast ställs inför när man debatterar liberalism med inbitna liberaler är att friheten att välja fritt och göra som man vill, så länge som det inte skadar någon annan, är det absolut viktigaste som finns; och något som vi verkligen måste värna om. Men kan man verkligen se liberalism som en god politisk ideologi, och var går gränsdragningen för ett val som skadar någon annan?
Vi utgår från följande axiomen:
1. När vi som människor ställs inför olika val så väljer vi oftast det som gagnar oss själva bäst, detta gäller i princip alla val vi gör. Det finns möjligen undantag där vi gör avbräck på vårt eget välbefinnande för att inte inskränka på andras dito.
2. Att världen inte är rättvis känner vi alla till. Vissa länder har mer pengar, andra mindre, vissa har bättre sjukvård och andra har ingen alls. Vi i västvärlden har blivit förunnade det bästa.
Så, nu till själva kontentan. Kan man verkligen moraliskt försvara liberalismen? Är den individuella friheten verkligen så viktigt när den ställs i paritet till andra människors lidande?
För att göra det enkelt kan vi ta vår utgångspunkt ifrån en man i Somalia, och en man i Sverige. Den svenske mannen vill inte betala så mycket skatt, trots att han vet att en stor del av skatten går till bistånd. Eftersom vi, i detta exempel, lever i det liberalaste av världar så behöver den svenske mannen inte betala skatt.
Den svenske mannen har fötts i ett rikt land, haft tillgång till social trygghet sedan första dagen, utbildningssystemet har fungerat väl och det finns gott om arbetstillfällen med god lön. Den somaliske mannen har växt upp i en krigsdrabbad region där det finns dålig tillgång på rent vatten, ingen mat och inga utbildningsmöjligheter. Vad ger då den svenske mannen, från en moraliska synvinkeln, rätten att bestämma sig för att inte betala bistånd?
Det klassiska resonemanget som gäller, att den svenske mannen har tjänat ihop sina pengar själv och således får göra vad han själv vill med dem, håller inte riktigt. Den svenske mannens välfärd bygger till största grund på andra människors arbete, på Sverige som nations välfärd och historia. Detta påstående är lika sant som att den somaliske mannens misär beror på Somalia som nation.
Detta tänkande kan appliceras på många av liberalismens grundidéer, och sammanfattningsvis kan man väl, från mitt sätt att se på ideologin som helhet, att liberalismen utgår ifrån ett tänkande där man säger att varje enskild person ska kunna ha det så bra som möjligt, samtidigt som kommunismen, som befinner sig på andra sidan skalan, utgår ifrån den tanken att så många människor som möjligt ska ha det så bra som möjligt. Och för att så många människor som möjligt ska ha det bra, så måste man inskränka på friheten hos de människor som har det bäst.
Vi utgår från följande axiomen:
1. När vi som människor ställs inför olika val så väljer vi oftast det som gagnar oss själva bäst, detta gäller i princip alla val vi gör. Det finns möjligen undantag där vi gör avbräck på vårt eget välbefinnande för att inte inskränka på andras dito.
2. Att världen inte är rättvis känner vi alla till. Vissa länder har mer pengar, andra mindre, vissa har bättre sjukvård och andra har ingen alls. Vi i västvärlden har blivit förunnade det bästa.
Så, nu till själva kontentan. Kan man verkligen moraliskt försvara liberalismen? Är den individuella friheten verkligen så viktigt när den ställs i paritet till andra människors lidande?
För att göra det enkelt kan vi ta vår utgångspunkt ifrån en man i Somalia, och en man i Sverige. Den svenske mannen vill inte betala så mycket skatt, trots att han vet att en stor del av skatten går till bistånd. Eftersom vi, i detta exempel, lever i det liberalaste av världar så behöver den svenske mannen inte betala skatt.
Den svenske mannen har fötts i ett rikt land, haft tillgång till social trygghet sedan första dagen, utbildningssystemet har fungerat väl och det finns gott om arbetstillfällen med god lön. Den somaliske mannen har växt upp i en krigsdrabbad region där det finns dålig tillgång på rent vatten, ingen mat och inga utbildningsmöjligheter. Vad ger då den svenske mannen, från en moraliska synvinkeln, rätten att bestämma sig för att inte betala bistånd?
Det klassiska resonemanget som gäller, att den svenske mannen har tjänat ihop sina pengar själv och således får göra vad han själv vill med dem, håller inte riktigt. Den svenske mannens välfärd bygger till största grund på andra människors arbete, på Sverige som nations välfärd och historia. Detta påstående är lika sant som att den somaliske mannens misär beror på Somalia som nation.
Detta tänkande kan appliceras på många av liberalismens grundidéer, och sammanfattningsvis kan man väl, från mitt sätt att se på ideologin som helhet, att liberalismen utgår ifrån ett tänkande där man säger att varje enskild person ska kunna ha det så bra som möjligt, samtidigt som kommunismen, som befinner sig på andra sidan skalan, utgår ifrån den tanken att så många människor som möjligt ska ha det så bra som möjligt. Och för att så många människor som möjligt ska ha det bra, så måste man inskränka på friheten hos de människor som har det bäst.