90talsfilm och mycket mycket patos

Kollar på 90talsfilmen Primal Fear med Richard Gere. Och slås av, vad jag tänkt på flera gånger, att just 90talet hade ett visst sätt att göra filmer på som verkligen knöt an hos åskådaren och gjorde att man kände sig både engagerad och behaglig på samma gång.

Allt innan 70talet känner jag har en annan slags påverkan på oss. Inget fel i de årtionden, men just känslan av lidelse och engagemang för antingen huvudkaraktärerna eller handlingen var gestaltad på ett lite annat sätt och upplevdes lite annorlunda.

70talet hade också patos, fast i en lite annan tappning. Det kändes mer som misär och betoning på socialrealism. Mycket gäng och knark i New York, t ex. Men inte alls samma typ av mytbildning kring gängen. I en film som The Warriors känns gängen inte som några sköna lirare man identifierar sig med. Men i senare filmer som Boys N the Hood kände man mer för karaktärerna och att de var både folk man till viss del såg upp till, samtidigt som man fascinerades och förskräcktes. 80talet var mer ett ytligt årtiondena med starka färger, hysteriska kläder och rejäla frisyrer. Detta gjorde såklart avtryck i populärkulturen. En film som Scarface har ett stort patos, där man verkligen känner med antihjälten även fast han är ett otäckt svin. Men trots patoset som filmen uppbådar så är det ganska ensidigt åt den euforiska sidan: lättklädda kvinnor, energisk musik, snabba pengar, kokain i stora kvantiteter.

90talet hade en komplett känsla av patos där både handling, karaktärer och dramaturgi var engagerande och upplyftande. Upplyftande även om ämnet inte var det. Filmer som Primal Fear, Jagad, Jägarna, Philadelphia, JFK, På heder och samvete, Nyckeln till frihet..

Håller ni med?

Något visst med 90talet, en känsla som helt gått förlorad i modern film som banne mig saknar patos men som kan vara bra på mycket annat. Visst, en film som Drive har mycket patos, men den är samtidigt För realistisk i sin skildring så man tappar lite skimret av filmmagi. Man vill vara nära verkligheten men samtidigt ha en tydlig distans.

https://sv.m.wikipedia.org/wiki/Patos

Jag tror rent generellt att när tiden går så är det bara pärlorna som består, vilket gör att dom som ”överlever”.

Sen kan jag tycka att tempot går ner så mkt att det kan bli lite segt med äldre filmer, Casablanca mfl.

Men filmer från 60-talet som the good, the bad.., psyko eller 2001, håller ju.

70-talet med gudfadern, dear hunter osv.

Nittiotalet hade ju mkt skit när det begav sej, men det som består är oftast rätt ok.

Förstår inte riktigt vad du menar men.. Filmen 2001 har inte mycket gemensamt med de filmer jag talar om.

Kanske är den kändaste rättegångsfilmen (som ändå inte utspelar sig i en rättssal) 12 edsvurna män. Filmen är från 50talet och har mycket patos. Man är engagerad i historien, man är fascinerad av de olika karaktärerna och själva handlingen är genialt simpel. Vad är det främst som skiljer denna film från nyare filmer på samma tema? Om vi tar noll hänsyn till uppenbara och löjliga påståenden som att 12 edsvurna män är i svartvitt så anser jag att den främst skiljer sig i sättet att skådespela. Det överdrivet melodramatiska samt det förenklade sättet att gestalta känslor och karaktärer samt situationer. Något som levde kvar från tidigare årtionden, där det av någon för mig outgrundlig anledning ansågs värdefullt att ha en mer teatraliskt stil i filmerna som knappast härmade verkligheten speciellt bra. Filmerna i sig är inte sämre, men de flesta känns mer eller minde groteskt överdrivna jämfört med modernare filmer som återger verkligheten bättre.

Dock är ju, som jag sa, för bra verklighet inte att föredra. Varför då 90talsfilmer har en helt annan känsla än filmer från vårt årtionde.

Vad är skillnaden mot en vanlig människa på gatan och en t ex känd youtuber vars jobb och levebröd det är att trollbinda och inspirera tittarna? Jag känner att 90talsfilmer ilmer mer ville sälja in ett starkt budskap som man blev engagerad av men ändå kände att det var en film man kollade på å ena sidan och å andra sidan att det var trovärdiga scenarion och inte en teater man såg. Dagens filmer, de som sysslar med mer seriösa teman, känns nästan för verkliga. Man vill nog se att blodet inte är chokladsås, men ej heller att det är grisblod. Det ska vara en filmisk upplevelse där gränsen mellan verklighet och fantasi flyter ihop smidigt. Inte för teatraliskt och inte för grått realistiskt. Detta gjorde 90talsfilmer, inom vissa genrer och teman, bra. Något som vi har förlorat idag, troligen mkt p g a ett samhälle som är ständigt uppkopplat - svårare att hålla kvar åskådarens odelade intresse.

Varje tidsepok har ju sina stilistiska drag. Berättar stilen skiljer sej åt. Men sen finns det ju också många olika genger’s per epok.

Att säga att nittiotalet vare sej producerad fler hög patos filmer eller på annat sätt kvalitativa än andra tror jag är fel. Med passus för att jag kan missförstå vad du läger i begreppet.

„You miss the point“, the skeptic replies. „Pathos isn‘t about manipulation or propaganda.
Instead it highlights a central function of art. We read a poem, we see a painting, we hear a
song, and something changes. We make a new experience, we leave the state we were in
before, we go out of ourself. We see the world differently than we saw it before. That is what
pathos is all about.“

http://theoriebuero.org/2089/defendi...lm-eisenstein/

Jepp. Och under 90-talet kom flera av mina absoluta favoritfilmer och några av de bästa någonsin.