Är det kvinnors ansvar att få män att prata om jobbiga saker?

https://www.nsd.se/nyheter/lulea/nar...nm4983026.aspx

"Thor Rutgersson är föreläsare, författare och frilansskribent. Han har skrivit boken "Allt vi inte pratar om" tillsammans med Ida Östensson. Boken ligger till grund för den föreläsning som han på måndagen höll i Lilla salen på Kulturens hus. Kvällen arrangerades av Tjejjouren i samarbete med Länsstyrelsen.

Tjejjouren inledde kvällen med att ställa frågan om det verkligen är kvinnors ansvar att anordna detta för att män inte pratar om jobbiga saker, vilket det inom jouren har rått delade meningar kring."

Vad anser ni om tjejjourens fråga?

Det utgår ifrån den kvinnliga normen att man mår bra av att prata om jobbiga saker. Många män mår inte alls bättre av att älta utan har andra sätt att hantera saker. För mig funkar det inte alls och det är stressande att känna sig tvungen att "bearbeta" saker verbalt. För mig är det kontaproduktivt.

Ergo tycker jag att kvinnor skall ge fan i att försöka göra kvinnor av män. Skulle jag hålla på och påstå att lösningen på trauman av sexuella trakasserier och mensvärk heter skivstång och boxningssäck skulle jag få skit.

Jag tycker att tjejjourens fråga är bra.

Mitt svar på frågan är ja och nej.

Om brudarna tycker att vi män ska prata om ämnen de tycker att vi borde tycka är jobbiga får de väl initiera diskussionen...

...för vi kommer knappast göra det.

Enligt min mening är det så gott som meningslöst för män att prata om känsliga ämnen med kvinnor. Kvinnorna förstår sig inte på vårat känsloliv, de begriper helt enkelt inte hur vi tänker, de vill inte begripa.

Både ja och nej, tycker inte det är kvinnors ansvar, men tyvärr har det väll varit del av den "giftiga maskuliniteten" att inte visa känslor, sen om vissa inte mår bra av att prata om det och bearbetar i tystnad är ju en sak, men att dölja hur man känner för man inte vågar visa sig svag är fel av samhället att uppfostra pojkar med.
Dock så kan kvinnor kanske vara till lite hjälp på vägen, en liten knuff typ.

Jag måste erkänna att det går emot alla mina instinkter att vilja "prata om jobbiga saker”. Om jag så vore halt, lytt, sjuk och fattig så har jag ändå kvar min dygd och skulle må gott av att minnas Epiktetos, den grekiske slaven och filosofen, som fick sitt ben avbrutet av sin herre utan att röra en min och Marcus Aurelius, den romerske kejsaren och stoikerns, bevingade ord: "Ingen blir utsatt för något som han av naturen inte är i stånd att bära."

Det ska till att manipulera och bryta ned väldigt djupt rotade aspekter av mitt psyke för att jag skulle släppa den inställningen, som dessutom känns helt naturliga och välgörande för själen.

Däremot så tror jag att jag skulle föredra att umgås med andra män som förstod mig och som genomgått detsamma om jag t.ex. skulle ha levt under svårare tider och blivit traumatiserad i en skyttegrav under första världskriget. Att fostra en gemenskap utifrån delade upplevelser och ömsesidig respekt känns helt naturligt till skillnad från att "prata om jobbiga saker" med den som ändå inget begriper om saken.

Att få män att prata om jobbiga saker är ett sätt att feminisera. Varför ens ta för givet att där skulle vara något jobbigt? Jag vet varför men lägger till frågan ändå. Dessutom ger det bränsle att använda för kvinnan mot mannen. Det är kontraproduktivt. Dock har jag märkt att män som har en fallenhet för att prata på är lite bättre på det men generellt sett är det bättre män ventilerar till andra män om dom nu måste. Typ som en man med the blues till bartendern.