Jag har inga barn själv, det är brorsans ungar. De är 9 och 11. När vi ses så ska de alltid börja låtsasbråka med en, boxas eller petas etc. Detta kan man göra med dem, men efter ett tag så börjar de gå överstyr, det blir hårdare och hårdare tag från dem, och mer och mer irriterande, och kan tom göra ont. (tänk er en 11 åring som konstant slår en så hårt de kan på armen, efter 30-40 gånger är det inte lika kul längre)
Man kan varna dem flera gånger, men sekunden man gör något fysiskt för att kontra (givetvis inget för hårdhänt, men man markerar att nu är det slut, tex en björnkram i lekens anda) så blir de grininga och går iväg och tjurar. Modern blir bestört och börjar ojja sig och ooa sig "hurt gick det, gjorde det ont", vilket verkar spä på barnets "lidande" ännu mer. Kan påpeka att modern är väldigt överbeskyddande och varje lite grej som händer ska pussas och kramas och blåsas bättre. De har heller inga konsekvenser för sitt agerande, de kan få utskällning men sekunden efter bli bjudna på glass eller godis, och nu märker man att när de får sig en avhyvling så garvar de bara eller tittar bort. De vet att de bara behöver utså det nån minut, och sen blir det nån belöning.Det är good cop bad cop i samma person.
När man sen ska försöka prata med dem så ignorerar de en. Under dessa "tjur" sessioner kan man enkelt få dem att skratta, men sen går de tillbaks till ett tjurande igen, för att sen börja skratta/tjura. Detta får mig att komma till slutsatsen att det är ett skådespel för att få uppmärksamhet. Så vad är bästa receptet på att hantera dessa situationer? Ska man ge dem denna uppmärksamhet, eller ska man ignorera dem? Nästa gång man träffar dem så är det glömt liksom, de är lika glada att se en som vanligt. Det är väl nån sorts testande av gränser, , men det känns inte kul att man alltid verkar få en av ungarna att börja lipa eller tjura.
Man kan varna dem flera gånger, men sekunden man gör något fysiskt för att kontra (givetvis inget för hårdhänt, men man markerar att nu är det slut, tex en björnkram i lekens anda) så blir de grininga och går iväg och tjurar. Modern blir bestört och börjar ojja sig och ooa sig "hurt gick det, gjorde det ont", vilket verkar spä på barnets "lidande" ännu mer. Kan påpeka att modern är väldigt överbeskyddande och varje lite grej som händer ska pussas och kramas och blåsas bättre. De har heller inga konsekvenser för sitt agerande, de kan få utskällning men sekunden efter bli bjudna på glass eller godis, och nu märker man att när de får sig en avhyvling så garvar de bara eller tittar bort. De vet att de bara behöver utså det nån minut, och sen blir det nån belöning.Det är good cop bad cop i samma person.
När man sen ska försöka prata med dem så ignorerar de en. Under dessa "tjur" sessioner kan man enkelt få dem att skratta, men sen går de tillbaks till ett tjurande igen, för att sen börja skratta/tjura. Detta får mig att komma till slutsatsen att det är ett skådespel för att få uppmärksamhet. Så vad är bästa receptet på att hantera dessa situationer? Ska man ge dem denna uppmärksamhet, eller ska man ignorera dem? Nästa gång man träffar dem så är det glömt liksom, de är lika glada att se en som vanligt. Det är väl nån sorts testande av gränser, , men det känns inte kul att man alltid verkar få en av ungarna att börja lipa eller tjura.
