Min (eventuellt felaktiga) syn på kvantmekanik.

Jag har svarat på ovanstående citat i nedanstående tråd:

Okej, jag är med. Och jag håller med dig. Men håll inte detta som analogt med distinktionen mellan höger och vänster. Framförallt, håll inte din egen unika position som levande med medvetande som en måttstock för något vad som helst. (Jag kanske ska skriva en snutt om hur man avgör höger-vänster i filosofi forumet senare.)


Ja det är mystiskt, men bevisar det experimentet, att kosmos är deterministiskt?


Jag litar inte på något som helst (i frågor om kosmos) som hänvisar till "hjärnan".


Naturligtvis, men vad är den fundamentala orsaken till fenomenet. Är det deterministiskt?


Ja vad är din definition. Min är att: givet utgångspremisser är allt som följer en konsekvens av sagda utgångspremisser. Min tolkning är att kosmos är förutsägbar på stor skala men helt oförutsägbar på liten skala.


Precis min hållning också.


YES!


Om du tror på determinism borde du inte tro det



Om vad .. framtiden?

Så ok. Min hållning är att på stor skala är kosmos deterministiskt. Men på mindre skala (oklart var gränsen ligger) så är kosmos långt från deterministiskt. Min essens är att kosmos vet det storskaliga men totalt saknar "information" om vad som händer på liten skala. It is not a bug .. it is a feature.

Gillar att diskutera med dig.

Hahaha va? Kopierar du mitt svar i denna tråden, klistrar in det i en annan tråd och svarar där, för att sedan ta svaret där och citera in det här?

Men okej.

Nej, det är inte det jag säger. Jag säger att om du fått svar på en av dig ställd fråga så bör du inte ställa exakt samma fråga till samma person flera gånger igen. Du "får" naturligtvis göra vad du vill.

Jag har inte krävt en ursäkt.

En avliden persons teorier som senare motbevisas experimentellt skulle knappast leda till att personen i fråga skulle bli misskrediterad. Dennes teorier höll ju för det experimentella underlaget som fanns då, så utifrån vad denne visste så var ju det rätt. Om andra däremot skulle hålla fast vid motbevisade teorier så har dessa fel.
Det är ju ingen som ser Newtons dåtida anhängare som galenpannor bara för att Einstein kom och filade till Newtons teori lite. Däremot om man skulle förkasta Einstein och mena på att Newton fortfarande har rätt så skulle man vara en galenpanna.

Om någon bygger sin vetenskapliga uppfattning på vilka vetenskapsmän som är ens idoler så har man nog större problem än motivationen att ta reda på vad som härleds via vetenskaplig metodik. Man är antagligen en 13 årig flicka.

Sen kommer vi till kärnan i det hela, och herre jävlar vad du tar dina egna teorier på allvar, och totalt förkastar vad alla andra säger.


Tror du alltså på fullaste allvar att de som kritiserar dig gör det eftersom de idoliserar vetenskapsmännen???
Man blir ju för fan paff...

Du menar alltså att dina "teorier" bör bemötas med samma respekt som, låt säga Einsteins, men att de inte gör det eftersom folk har Einstein som idol?

Du har inga "teorier", du bara flummar! Ingenting du säger är någon "teori" eller ens en tes eller något vetenskapligt.


Hur vet du att det är ett problem då?

Nej, jag skriver i nedanstående tråd istället, eftersom den här tråden handlar om kvantmekanik:

Vad jag tänkte mig, det var att det kanske skulle kunna gå att förklara just den situationen med dubbelspalt-experimentet, om man tillät sig att glömma alla andra situationer. Alltså en specialfysik formad för just den situationen. Ungefär så menar jag.
Och hur skulle den fysiken då se ut?
Teorin om etern var bara ett exempel. Och att skriva att etern INTE funkar så som jag tänker mig, det blir ju bara helt fel, eftersom du INTE ens tror på teorin om etern. Ska jag respektera teorier som du tycker är fel?

Du tycker kanske att du har förklarat för mig ang. det här med interferensmönstret. Men i själva verket har du bara förklarat det för de som förstår vad du skriver. Jag vet INTE om jag har förstått det du har skrivit, eftersom du INTE fokuserar på sakfrågorna. Sen så citerade du mig INTE ordagrant, så det blir svårt att veta vad du syftar på i det sista stycket ovan.
Det blir bara en enda röra, när du och andra fokuserar på en massa andra saker i diskussionen med mig.

Men jag kanske ska försöka läsa på lite mer om detta innan jag skriver mer om det här iallafall, eftersom samarbete verkar vara uteslutet här i fysikforumet. Här är det tydligen alla mot alla, i kampen om Nobelpriset.

Knappt.


1. Ja, man kan förklara fenomen på alternativa sätt om man bortser från verkligheten.
2. Fel.
3. Att man inte tror på en teori betyder inte att man inte vet hur den fungerar. Tvärtom så måste man veta hur en teori fungerar för att kunna se problemen i den.
4. Du ska bilda din egen åsikt om vilka teorier du tror är rätt, men utifrån verkliga giltiga sakförhållanden. Däremot bör du lyssna på vad andra säger är fel med dina "teorier".
5. Förklarar jag dåligt, vilket jag säkerligen ofta gör så fråga. Andra förklarar däremot bra.
6. Jo.
7. Jo.
8. Ja, läs på lite. Det vi pratar om här är ganska långt ifrån Nobelpris, och samarbete finns. Folk har ju lagt många många timmar och dagar på att försöka förklara saker för dig.


1. Vetenskaplig metodik bör tas här snarare än i Filosofi, speciellt som det är här och i denna kontexten vi för denna diskussionen. Du pratar om ett experiment som du kritiserar, och då har vi diskussionen här om att du kritiserar fel.
2. Vad som är tydligt för dig har historiskt visat sig ha en låg sannolikhet för att stämma, och så är det även i detta fallet. Lägg inte ord i min mun.
3. Vad jag menar är att om man bortser från experimentella indikationer så är det inte vetenskap man sysslar med, utan tro.
4. Vem gör inte det?
5. Det är inte mobbning, folk försöker hjälpa dig att förstå, men du har ett sätt där du inte är mottaglig för det, så folk blir irriterade på att de lägger ner tid på att hjälpa dig förstå då du bara skiter i det.
6. Nej det tyder det inte på, utan det tyder på att teorierna är starkare än dina "teorier". Hur gammal är du egentligen om du tror att det är så vuxna beter sig? Tvärtom så skulle snarare alla vilja hitta fel med Einstein, men det är svårare än du tror.
7. Det är exakt sådana saker du gör. "Men även om allt pekar på att det är så här, tänk om det är så här istället?". Du har ingen substans i det du säger, och det är inga teorier, utan frågor om saker är på ett sätt som de inte är där du inte accepterar att de inte är som du tror eftersom du inte förstår det eftersom du inte läst på.
8. Ja, det vore spännande, men Einstein motbevisas inte av sådant du skriver om.
9. Du har en liten poäng med att man håller sig lite mer från att kritisera Einstein, men det beror på att de teorierna är så starka och att sannolikheten att det är en själv som gjort fel är så stora. Har man kommit fram till någonting som verkar stämma så brukar man ödmjukt framföra det som en fråga. Men det är på helt andra nivåer.
10. Kom igen... Det är Einsteins teorier man pratar om när man pratar om Einstein. Einstein som person flörtade utanför äktenskapet, så han som person var antagligen inte direkt någon förebild. Det är en barnslig syn på sina medmänniskor man har om man tror att andra håller Einsteins teorier bakom ryggen eftersom man ser Einstein som en idol. Så tänker inte majoriteten i vetenskapliga kretsar.
11. Håller med, och så är det. Vetenskapen är allas och dess framsteg är prio.
12. Nej, inte i dess vetenskapliga kontext då kraven är högre.
13. Nja, förstår man inte helheten så har man nog svårt att identifiera problemen. Hur vet man att det är ett problem om man inte förstår helheten liksom?
Däremot kan det vara bra att inte vara för robust i sin syn på vad som är rätt. Troligen varför större förändrade bilder av vetenskapen oftare görs av yngre. Men "intuition" är otillräckligt och kontraproduktivt på den här nivån.


1. Det är ingen som hyllar vetenskapsmännen så som du tänker dig, utan man hyllar deras teorier och personen för att de upptäckte den och formulerade den. Att man hyllar teorierna är ju för att de verkar vara det som ligger närmast sanningen utifrån det experimentella underlag man har.
2. Nej nej nej...
3. Vissa teorier är ""bevisade"" bortom all rimlighet". Jag har en teori om att bilar använder hjul för att ta sig framåt. Jag kan ha hamnat i koma när jag föddes och skapat någon slags låtsas-verklighet i mitt huvud, men allt pekar på att bilar rullar på hjul, så "rätt" teori är att utgå från att det är så, trots att det skulle kunna vara fel. Om en sak har 99% chans att vara rätt och en annan har 5% chans att vara rätt så gör man fel om man väljer att tro på den som har 5% chans att vara rätt.
4. Det skulle inte vara ett dugg pinsamt. Idag så pekar allt mot att det stämmer, eller åtminstone ligger närmast sanningen, så det är det som är det rationella att tro på, och skulle det mot alla odds motbevisas så har man ett nytt underlag att utgå ifrån så då skulle man ändra sin uppfattning. Det är så vetenskap går till.

Jag vill bryta den här diskussionen nu, eftersom den i allra högsta grad är offtopic, och eftersom du envisas med att ta tillbaka diskussionen till den här tråden när jag försöker flytta den.
Andra skäl till att jag INTE vill fortsätta diskussionen, det är att du lägger ord i min mun, du anklagar mig för mycket, och du generaliserar för mycket när det gäller hur människor är.
Och du ser mig tydligen som någon som det är okej att trycka ner, pga att du tänker att jag är lägre utbildad än dig. Och det blir meningslöst att fortsätta en sådan diskussion.

Jag har några synpunkter på det du skrev ovan som är relaterat till ämnet dock, men det tar jag i ett annat inlägg. Och du behöver INTE svara.

Inte alls, eftersom jag anser att det inte finns ett generellt svar på om kosmos är deterministiskt eller inte. Hur 2:a världskriget slutade är högst deterministiskt ur mitt perspektiv, eftersom utfallet fanns dokumenterat redan när jag föddes. Förmodligen var utgången inte fullt lika deterministisk för Adolf Hitler, för då hade han inte behövt bygga några stridsvagnar.

Naturligtvis beror inte naturen på våra hjärnor. Men om vi inte förstår hur vi själva fungerar, så kan vi inte heller förstå de naturlagar som gör att vi fungerar.

Även om jag inte tror på simuleringshypoteser så gillar jag sådana som tankeexperiment, därför att simuleringar påvisar skiljelinjen mellan den fysiska världen och den upplevda världen. Skulle jag vara simulerad så består mitt liv av en sekvens instruktioner som kodar alla mina tankar från att jag föddes tills dess att jag dör. Sekvensen kan evalueras av en dator från första till sista instruktionen. Alternativt kan den evalueras i omvänd ordning utan att jag kan märka någon skillnad, därför att tankarna är utformade så att mitt äldre jag minns vad mitt yngre jag har gjort, men inte tvärt om. Man skulle även kunna skriva ut instruktionerna på en hålremsa och sträcka ut hålremsan från norr till söder utan att mina tankar skulle förändras. Och då har vi bytt tiden mot en dimension i rummet utan att jag märker någon skillnad. Ur mitt perspektiv är det fortfarande indeterministiskt hur mitt liv skall sluta, för den informationen är otillgänglig för mig fram tills dess att det händer.

Jag vet inte vad som föranleder radioaktivt sönderfall. Sönderfallet brukar förklaras med Heisenbergs osäkerhetsprincip, och osäkerhetsprincipen tolkar jag som att vårt vardagliga koordinatsystem kanske inte är det primära koordinatsystem, utan ett approximativt koordinatsystem där interaktioner manifesterar sig. Det skulle inte förvåna mig om universum fungerar som ett urverk, där sönderfall är en kausal effekt av något annat. Men likväl är den informationen som behövs för att förutsäga sönderfallet otillgänglig för mig och då måste sönderfallet vara indeterministiskt.

Jämför många-värdar-tolkningen där universum som helhet är fullständigt deterministiskt, men för oss människor som lever i dess olika grenar är det indeterministiskt.

Men diskussionen hör hemma här och jag har inte tagit tillbaka den hit eftersom jag aldrig har svarat någon annanstans än här.

Filosofidelen gällande om det är bra eller dåligt att ifrågasätta vetenskap är inte vad vi diskuterar, utan vi diskuterar vetenskaplig metodik. Du "kritiserar" vetenskapliga teorier och jag menar på att du gör det på ett sätt som inte är förenligt med vetenskaplig metodik. Du kritiserar fel.

Säg gärna vad jag lagt för ord i din mun, eller vad jag anklagar dig för, eller hur jag har generaliserat.

Jag trycker inte ner dig, och synnerligen inte för att jag tror du är lägre utbildad än mig. Absolut inte. Jag försöker genuint kommunicera till dig vad det är för fel du gör, men det går inte så bra eftersom du inte lyssnar, och det är ett problem som inte har med utbildning att göra och som är frustrerande för den som skriver till dig.
Det jag skrivit som du tycker är otrevligt är så små saker att jag antog att det kunde hanteras, men då ber jag om ursäkt och ska bemöta dig med mer anständighet framöver, men under förutsättning att du visar andra samma respekt och faktiskt lyssnar på dem.

Jag skulle tro att du skulle bli bättre bemött om du respekterade att den fysiken vi står med idag bygger på sekel med kunskap och ifrågasättande från miljoner med kompetenta människor som naturligtvis har tänkt på, nästan, allt.
Utöver det så behöver du veta att det finns rätt sätt och fel sätt att kritisera vetenskap på, och det säger jag utan någon illvilja för det är inte helt uppenbart, men det finns regler för hur man ska bemöta en vetenskaplig fråga.

Som sakfrågan i detta fallet, där du undrar varför man måste se det som att en elektron inte har någon bestämd position innan dess vågfunktion har kollapsat. Det är en bra fråga, men när du får svar så kan du fråga vidare om dessa svar istället för att mena på att det skulle kunna vara på ett sätt som allt tyder på att det inte är, och sedan komma med "teorier". Samtidigt då som man skulle kunna skriva en bok om allt som tyder på att det är så här, men du inte vill läsa ens en Wikipedialänk om det.
Frågan jag ställer mig är då vad för typ av argument eller bevis du känner att du behöver för att du ska tro på någonting?

Om framtiden och dåtiden existerar lika mycket, vilket inte nödvändigtvis är detsamma som att allt är deterministiskt, vad är det då som gör att vi uppfattar oss vara just precis "här" i tiden?

Nej. Jag vill INTE diskutera. Våran personkemi är katastrofal. Jag tar tillbaka det jag anklagade dig för. Jag vet INTE vad jag pratar om. Förlåt.

Tänkandet är en process och precis som andra makroskopiska processer så drivs den av entropiförändring. Entropiförändringen gör det statistiskt möjligt att komma ihåg vad som redan hänt, men inte vad som kommer att hända. Rullar vi ut hela tankeprocessen längs tidsaxeln, så bildas en sekvens av tillstånd som formar vårt mentala liv från det att vi föds till det att vi dör. Varje tillstånd kodar dels ett aktuellt tillstånd av vad jag upplever just nu, samt minnen av tidigare upplevelser. Upplevelsen av att vara precis "här" är den aktuella upplevelsen. Den är inte unik utan återfinns i alla tillstånd där vi ägnat oss åt självreflektion. Analogt kan den aktuella upplevelsen lika gärna vara "just nu minns jag att jag kände mig närvarande igår", då varje tillstånd kodar minnen av tidigare tillstånd. (Naturligtvis kan inte minnena vara fullständiga kopior av de tidigare tillstånden, men de är kondenserade sammanställningar.)