Livet på "öarna" förritiden - tex skårgård i yttersta bandet, Hebriderna etc.

Kulturen, eller odlingen som runöborna föredrar att kalla den, var gammal och ålderdomlig. Jordbruket likaså. Alla runöbor bar folkdräkt, även till vardags. Några av odlingens särdrag var att historieberättandet, liksom i flera fornnordiska odlingar, var högt skattat och utvecklat. Bland männen var det berättelser (runska:jutto) från säljakter (runska:vikarjutto) som oftast berättades och broderades ut.

Klädedräkten, folkdräkten, var inte bara en dräkt, utan en garderob av olika klädesplagg att användas vid olika tillfällen och högtider men också för olika stadier i livscykeln. Allt från kolten som småbarn hade, ogifta kvinnors huvudbonad och gifta kvinnors huvudbonad. Runöborna nöjde sig inte med att ha en klädkammare för sin rika folkdräkt utan varje gård hade ett speciellt hus (kle-er-huse) där kläderna förvarades och vårdades. Dräkten hade särskilda mönster och färger.

Ett annat särdrag var det sociala sammanflättningen. Allt arbete utfördes i lag. Lagen var olika sammansatta för olika ändamål. Så var några gårdar i lag under säljakten. Dessa gårdar var i lag med andra gårdar för att dela bastu och återigen med andra gårdar för andra ändamål. På så sätt fick man ett starkt socialt sammanflätat samhälle och undvek segregation och gruppbildningar eftersom grupperna eller lagens varierade "alla var i lag med alla". Över tiden ändrades även de olika lagens sammansättning för de olika ändamålen.
----
Till skillnad från moderna västerländska samhällen där "individens frihet" i allt högre grad betonas var lagar och regler ofta till för att förhindra att individen genom sitt handlande skadade andra eller samhället och att man inte gjorde saker som begränsade andra människor möjligheter. Exempelvis så reglerade landskapet hur många djur varje gård fick ha, hur många grisar, hur många kor, hur många höns etc.
----
Runöborna hade troligtvis befolkat ön sedan tidig medeltid, eller ännu tidigare, och talade en mycket ålderdomlig fornnordisk dialekt kallad "runsk".

Det är osäkert hur länge Signilskär varit permanent befolkat, men redan 1545 uppmanar Gustav Vasa eckeröborna att bosätta sig på ön för att kunna erbjuda en hamn och skydd för resande över Ålands hav. Efter 1500-talet har dock Signilskär i praktiken varit permanent befolkat fram till 1935 då de sista bosatta lämnade ön. Undantaget är under den lilla och stora ofreden då Signilskär, i likhet med stora delar av Åland, avfolkades. Signilskärs invånare livnärde sig främst på säljakt och fiske, men fick även inkomster från härbärgering av gäster. Då invånarna på den tiden varken hade åker, äng eller skog befriades de från skatt någon gång under 1600-talet.

Tack vare sitt läge närmast Ålands hav utgjorde Signilskär en viktig utpost under postrotetiden. Bönderna i Roslagen och på Åland blev tvungna att transportera gods, post och personer för kronans räkning någon gång under 1300-talet. Kronan krävde även logimöjligheter så ett gästgiveri upprättades i Storby, Eckerö, men då väderleken inte tillät färder direkt över Ålands hav eller till fasta Åland var det vanligt att postrotemännen väntade på bättre väder på Signilskär. Som tack för det farliga arbetet med att transportera post året runt kunde postrotebönderna befrias från vissa skatter samt krigstjänstgöring.

Det är havsbrusets förtjänst att kökarborna fått sådana starka bärande röster, medan det säkert bör skrivas på kornas konto att de höga "skära" kvinnorösterna varit så absolut dominerande. Altröster har aldrig uppskattats i Kökar där man sedan gammalt har sjungit i en tonart på gränsen till kollaps.

Psalmsången i kyrkan var ännu i min barndom på 1950-talet en hisnande upplevelse. Jag satt på helspänn när vi kom till särskilt höga partier, men kökarkvinnornas långsamma stadiga falsett bar över varje gång och brast inte. Det var kanske inte vackert i konventionell bemärkelse, men det låg någonting ståtligt och triumferande över sången. Kökarborna var stolta över sitt rykte om en sjungande församling och sjäng gärna, så gärna att de ogärna missade någon vers. Det berättas att Ofärdi-Kalle en gång kom sent till kyrkan. Församlingen hade redan hunnit börja på första psalmen. Kalle satte sej, tog av sig tröjan och började sjunga ifatt församlingen; i åttonde versen hann han upp den.
---
Kökars isolerade läge gjorde det till en guldgruva för folklivsforskare och resulterade i att sedvänjor, dialekt och folktro är utomordentligt väldokumenterade.

Också läkarvetenskapen kom att intressera sej för Kökar genom Aldur Eriksson och Henrik Forsius som under några somrar i slutet av 1950-talet och början av 1960-talet ägnade sej åt att kartlägga befolkningen genetiskt. Resultatet är intressant.

Kökarborna betecknas om nära nog unika i sin homogenitet. Näst efter en indianstam i Nordamerika uppvisar de den högsta procenten människor tillhörande blodgrupp A i världen. Ingiftet har under flera hundra år varit starkt – vid en skiftesförrättning i Hellsö år 1888 kom det fram att det inte fanns en enda ojävig man i hela byn eftersom alla var släkt med varandra! – och därför är det förvånande att antalet efterblivna och mentalsjuka är så litet. Kökarbornas ringaktning för enfald och tövlighet har antagligen något med den saken att skaffa: ingen har velat gifta sig med bydårarna.

Procenten tvillingfödslar är betydligt högre på Kökar än normalt, och när det gäller trilllingfödslar leder det världsstatistiken. Antalet närsynta är frapperande litet (ca 5 procent mot ca 13 på fastlandet) vilket säkert veror på det naturliga urvalet: en karl som inte ser att skjuta själ, som har svårt att hitta vakaren och bojar och som inte hittar hem har ingen större framtid i skärgården.

Denna genetiska homogenitet förvånade inte minst kökarborna själva. Utseendemässigt uppvisar de en enorm variation: långa ljusa gängliga, korta satta rölliga, långa mörka, korta spensliga svarta livliga i en skön blandning, ibland inom samma familj. Det ligger något medelhavsmässigt över de korta svartmuskiga med sina intensivt lysande åskblå ögon – själva säger de att de härstammar från munkarna, men så roligt hade de det knappast, och dessutom var det nog inga italienska franciskaner som befolkade klostret utan tvättäkta nordbor.

Troligare är det då att sjömän från medelhavstrakterna som insjuknat och tagits om hand av munkarna på det sättet kommit att sätta sina spår. Märkligt är det i alla fall att det inflytandet varit så dominant. Ännu för tjugo år sen fanns det kvar enstaka gubbar med korpsvart krulligt hår och guldring i ena örsnibben (ursprungligen manat som betalning åt Karon men senare en bot mot reumatism) ur vilkas munnar kökerskan trillade som ärtor och borde ha varit maltesiska.

Till K. hör även den märkliga ön Maakalla tio sjömil från kusten, ett fiskeläge med anor från 1500-t., som konungen under 1700-t. beviljade ett visst (formellt fortfarande existerande) mått av självstyre. Fiskarna bestämmer över öns angelägenheter på en "östämma", vars befogenheter numera inskränkts till skötseln av gemensam egendom, bl.a. den 1780 uppförda träkyrkan. Längre ut till havs ligger ytterligare utskäret Ulkokalla med sin havsfyr.