Livet på "öarna" förritiden - tex skårgård i yttersta bandet, Hebriderna etc.

Jag har länge fascinerats av livet på de kala öarna ute i havet.
Öarna allra längst ute brukar oftast vara mycket kala och vindpinade, bara klippor och lågt gräs.

Tex Blekinges skärgård, eller Bohosläns skårgård.

Även på yttersta Hebriderna finns det spektakulära exempel.
Hebriderna har, förövrigt, viss anknytning till Skandinavien iom att vissa öar har nordiska namn.


Vad jag förstått så har dessa ökulturer elvt mer eller mindre obrutet, ända fram tills slutet av 1800-talet/början av 1900-talet.
Men därefter "tog den slut", och alla flyttade därifrån.


Det jag undrar över är Hur livet där egentligen såg ut.
Hur var det att leva mitt ute på stormpiskat hav, för två-, trehundra år sedan tex

En av de mest majestätiska, och avlägsna, klippöarna i yttre Hebriderna är "Barra Head Island".
Det är den allra yttersta ön, längst nere i söder.
Med lodräta klippväggar på nästan tvåhundra meter rakt ner i vågorna.

Kolla på detta fotografiet över ön Barra Head:

http://www.jean-guichard.com/sites/d...?itok=pYT-Y5-T


Oerhört spektakulärt, eller hur ... ?

Men ändå så har folk levt där. Ända sedan förhistoriska tider tydligen. Och ända fram till första åren in på 1900-talet.
Men enligt historiska utsagor, så var tydligen livet där inte ens särskilt svårt, eller hårt.
Snarare tvärtom så levde de i "naturligt överflöd."
Så stort överflöd att öborna alltid försökte gömma sina fångster från arrendatorn när denne var på sitt årliga besök.


Dvs det går ju lite emot den bild man har av livet på en vindpinad bergsknalle mitt ute i havet.
Man föreställer sig gärna att det måste ha varit världens pina att leva där.
Bara blåst hela tiden, nästan aldrig stiltje - och ingen värme, typ någonsin.


Men, var det likadant här i de svenska ytterbanden?
Yttersta skärgården i Blekinge, eller ute på Åland, Göteborg, osv.

Ett helvete att bo på en sådan ö.
Kallt, blåser och inavlade människor.
Om det blåser för mycket, slutar båtarna att köra.

Man skötte sig säkert själv, eller den sociala kontrollen inom gruppen lär ha varit stenhård, men man valde nog själv vilka och vad man släppte in utifrån.

Jag tänker på en historia från Tornedalen på 50-talet, förvisso inte en ö, men andan av rättsskipning lär ha varit motsvarande.

Min granne som då var 12 år gammal körde ut tre finska krigsveteraner till ett skifte med häst och släde, de skulle avverka skog.

De kom överens om att han skulle hämta dem ett visst datum. När han hämtade dem var det vara två som kom, han frågade var den tredje var, då spände de andra två ögonen i honom och väste mellan tänderna: "Vi var bara två, nu kör du pojk" Han vågade inte berätta det för någon förän han var gammal.

Jag tror alltså att man skipade rättvisa lite hipp som happ på öarna. Incest och galenskap lär ha varit vanligt förekommande också.

Ja, det är ju den bild man har av det slags livet, men frågan är om det inte bara är en fördom.

För om vi jämför med tex den skotska ön jag beskrev i TS-inlägget - "Barra Head Island" - så lär vi oss att samhället på den ön var en integrerad del av det övriga klanbaserade samhällssystemet som fanns i hela Skottland.
Som även fanns och praktiserades på yttre Hebriderna.

Det fanns ju, i hela Skottland, klanhövdingar som mer eller mindre var deras aristokrati.
Varje klan hade stark sammanhållning, och var underkastade sin hövding.

I fallet med Barra Head Island, så reste klanhövdingen runt till alla sina öar för att hämta den årliga skatten, arrendet, och besökta alla öarna en gång om året.

Då hade de med sig handelsvaror och präster.
Undervisningen sköttes i hemmet.


Jag antar att man nog kan se ökulturen som en slags motsvarighet till det andra, vanligare, bylivet.
För egentligen var varje medeltida by minst lika isolerad som en ö.
Befolkningen mötte ju bara grannar vid de årliga festerna och marknaderna.

Det var då de unga träffade sin partner.



Du föreslår inavel, men om inavel varit så vanligt som du föreslår så hade ju lokalbefolkningen inte överlevt, eller blivit så framgångsrika som de uppenbarligen var.
Och jag vet inte, men jag förutsätter att fiskarna - de flesta var väl aktiva fiskare - ofta seglade in till den närmaste handelshamnen för att sälja sin fångst.
Då träffar man folk.



Det finns ju motsvarande öar även i Sverige.
Allra längst ute i yttersta bandet, i de olika skärgårdarna, ligger det ju dessa kala och vindpinade klippöarna.
Det är så svårt att föreställa sig att människor har levt där, i hundratals år.
Precis som om det vore kul ...
... vilket det kanske var också, vad vet jag?

Innan mekaniseringen av jordbruket och konstgödslet var kampen för att få tag i mat det som överskuggade nästan allt annat.

Folk bosatte sig på öarna för att det gick att fiska, kanske jaga lite och ha boskap och kritter på lösdrift.

Summan av lidandet och kampen för överlevnad torde ha varit ungefär konstant där ute och i mer bördig jordbruksbyggd på fastlandet.

Icke desto mindre är det ett intressant fenomen med sådana typer av bosättningar.

Förresten TS, kolla upp de här minifarmerna Norrmännen hade på klippbranterna i exempelvis Gejrangerfjorden.

Jag har ingen källa just nu, men de hade en kanske 50-100 m djup och några hundra meter bred hylla 3-400 m upp längs ett stup, där bodde folk och drog upp repstegen när skattmasen kom.

Sjukt coolt.

Just på sådana öar, som brukar kallas fågelöar också, fanns det ju alltid närhet till maten.

Fåglar som häckar i otaliga antal, bara att klättra ner för stupet och plocka både ägg och fågel.

Det var inte bara för matens skull, utan även för fjädrarnas.
Fjädrar och dun var lika eftertraktat "då" som det är idag.

Fisk fanns det också gott om, som sagt.
Och sälar.

Sen kunde man odla litet grand också, på sina ställen.



Men, hur stod de ut.
Det ständiga rytandet från haven, särskilt när vinden piskar på.

Det finns öar i Söderhavet också, men där är ju livsbetingelserna ganska så annorlunda.

Här måste den franska ön Kerguelen i Indiska Oceanens södra farvatten nämnas. Stort som Uppsala län, medeltemperatur på 4-5 grader. 120 invånare, ingen infrastruktur, inget flygfält bara en jävla massa sjölejon och pingviner. Värdelös ö!

De kanske stod ut för att alternativet, dvs jordbruk på fastlandet, var så fysiskt hårt och nedbrytande kontra ingen belöning i form av överflöd av mat och ingen frihet överhuvud taget.

På öarna kanske det fanns ett visst överskott av mat för de med nog kärvt sinnelag.

När den där tjocka drängen som jag inte minns vad han heter just nu i utvandrarnaserien hörde hur negerslavarna hade det i USA skulle han ju sälja sig som slav, för han tyckte det lät som rena rama semestern, jämfört med att vara "fri" dräng i Småland.

Nja, jag vet inte om den ön kan räknas.

Men om det är öar, med öbor, som blir försörjda genom den moderna kulturen som du frågar efter, då finns det ju sådana också.
Då är det framför allt Fyrvaktarbostäder jag tänker på.
Ensamma, ödsligt belägna fyrar, som står mitt ute i ingenstans på nån gudsförgäten havsklippa.
Med fyrvaktaren och hans familj som de enda bosatta.

I vissa fall står ju dessutom fyren inte ens på nån ö som syns, utan på ett skär under havsytan.
På det har de byggt en fyr, som då verkar sticka upp ur havet direkt.


Men det är nästan samma kategori som de ensliga öbor jag talar om i TS.
Det är verkligen något alldeles speciellt, att leva som fyrvaktare på ett sånt ställe.

Intressant frågeställning!

Dom som bodde så visste nog inget annat liv.
Det var garanterat hårt liv men ändå lugnt och stress fritt.
Kan man ju inte säga direkt om vi stadsmänniskors liv idag.

Sedan vad jag hört fanns det individer som helt enkelt vill bort från samhället pga sitt förflutna, här fick dom en andra chans då ingen frågade om deras bakgrund.

Pengarna hålls inom familjen om det finns inavel och nepotism .
Men som du säger så var det närmaste handelshamnen och inavla där ifrån så har det skapats ett större territorium med en släkt i fastlandet som en form av allians.

Kungligheter och andra mycket framgångsrika familjer sysslade med inavel.