Vad är Taqqiya?

För att en gång för alla sätta spiken i kistan vad gäller Taqiyyah och lögn inom islam.
Innan jag börjar måste jag bara understryka att jag endast kommer röra ytligt vid åtskilliga ämnen. Detta eftersom flashback inte tillåter särskilt många tecken.

Intellektuellt sett är anklagelsen, som gör gällande att en muslim ständigt bär med sig ett latent bedragaress i skjortärmen, en fullständig argumentativ bakstöt. Detta eftersom välvilliga och progressiva muslimer, som söker attackera ett problemkomplex, ständigt motarbetas av konservativa krafter. Det invariabla tillstånd som därjämte uppstår försätter muslimen i ett ständigt underkastat tillstånd: de förändringslystna krafterna, som arbetar mot en frisinnligt avpassad uttydningsform, avstannas.

När något således åberopas, som inte är förenlig med den tendentiöst perfida åsikten, är man noga med att hamra in det i huvudet på den (muslim) som inte samtycker. Att ständigt bli anklagad för lögn, är som att ständigt bli anklagad för inkräktning. Förutsätt en situation där en lagens väktare, med tjuvvisslan i högsta hugg, anklagar dig för att göra intrång på annans mark: utan hänsyn till huruvida du verkligen gör det eller ej. Det skulle förvisso innebära att du, långt om länge, avbryter din rörelse, eftersom du efter tillräckligt många tillvitelser, inser att du inte har rätt att kliva någonstans. Där får du sedan stå och trampa bäst du vill.

Jag betvivlar att någon anser att behandlingen rimligtvis skulle vara rättfärdig. Tvärtom. Det är lagväktaren som felat, genom att påtvinga denna isolation. Allegorin är således pricksäkert relevant i detta sammanhang eftersom ordet, som ständigt anklagas för att bedra, utgör den rörelse som oavbrutet förhindras. Man misstänkliggör en hel grupp människor med en retorik som är kongruent med den eloquentia nazisterna brukade i förhållande till judefrågan. Med det sagt rör vi oss vidare mot anklagelsen.

Profeten Muhammad accentuerade, nästan bisserande, att det var fruktbärande att tala sanning. Inte bara betraktades det sanningsenliga ordet som eftertryckligt: det skulle leda till paradisets floder. I ett motsatsförhållande, poängterade han likaså att lögnen emerllertid skulle leda till helvetets portar. Han sade i en ryktbar tradition att det är:

"...obligatoriskt för er att tala sanning. Sanningen leder till dygd och dygd leder till paradiset. Den man som ständigt talar sanning och därjämte anstränger sig för att tala sanningsenligt, kommer slutligen att räknas som sannfärdig inför Gud. Akta er för att ljuga, för lögnen leder till obscenitet och obscenitet leder till helveteselden. Den som ljuger och anstränger sig för att ljuga kommer räknas som en lögnare, inför Gud".

Det finns boklängder med traditioner av liknande art. Därför finner jag det onödigt att citera de alla. Vi nöjer oss sålunda med den ovan citerade hävden. Däremot, existerar det, en allmännyttig tillåtelse för lögn. Detta kallas at-Taqiyyah. Muhammad ibn 'Abdullah klargjorde för sina efterföljare, det regelverk som stadgats för möjligheten att "fördölja" (taqiyyah betyder alltså INTE ljuga: det betyder "dölja" eller "aktsamhet") sin religiösa tillhörighet. Han anvisade följande, genom den koraniska uppenbarelsen:

"Den som förnekar Gud efter att ha antagit tron - inte den som är utsatt för tvång, fastän hans hjärta förblir tryggt i sin övertygelse, utan den som frivilligt öppnar sig för otron - sådana [människor] ådrar sig Guds vrede och ett hårt straff väntar dem".

Denna vers förklaras ha uppenbarats i anslutning till att Meckas ledande stam Qureysh, tillfångatagit några individer sammankopplade med profetens följeslagare. När Muhammad sedan delgavs underrättelsen, uppenbarades versen.

Detta är i koranisk mening det första tillfälle där taqiyyah omnnämns.

Taqiyyah som sådan, har i förlängningen, historiskt sett, varit mer relevant för shia-muslimer eftersom religiös dissimilering varit definitiv för det shiitiska rotskottets fortlevnad. Den shiitiska grupperingen marginaliserades substantiellt som en konsekvens av en politisk process som försummade minoriteten. Shiiterna kamoflerade skickligt sin organisation och dess aktiviteter, ledarskap och trossatser: man avsade i tystnad den officiella statsapparaten och de anarkistiska övertonerna var slående. Den shiitiska rörelsen hade utvecklat de fastställande karaktäristiska drag alla subversiva rörelser innehar: former av kulturella uttryck som är utmärkande för undertryckta samhällsgrupper.

Det kanske har existerat islamiska grupperingar som, genom olika historiska skeenden, missbrukat regelverket: som teoriserat att taqiyyah även innefattar annan implementativ bruksföreskrift. Men ett sådant isolerat sammanhang, måste således ses som en avvikelse från shiitisk (och i övrigt, islamisk) lagtillämpningstradition - och är därför oväsentlig. Ett exempel kan dock åberopas. I den ismailitiska historien, existerade en fraktion, som fullständigt ignorerade hela begreppet.

Dessa har, i västerländskt språkbruk, kommit att kallas "The Assassins". Hashashin, som för övrigt är en benämning som är tänkt att smäda, ansåg aldrig att taqiyyah var nödvändigt. Man utförde istället självmordsuppdrag, eller uppdrag med avsikt att tillfångatas, torteras och dödas, eftersom hedern vilade i matyrskapet. Snarlikt de självmordsuppdrag som i kontemporär tid förverkligats av diverse muslimska, socialitiska och nationalistiska gerillor. Mångfalden är påtaglig, inte bara i resten av världen, men också bland muslimer.

Shiitisk tradition vidhåller, för att citera en central figur i den shia-muslimska världen, att:

"Den preciserade omfattningen av fara för att taqiyyah skall tillåtas, har flitigt diskuterats av de lärde. I min mening, är taqiyyah tillåtet om en överhängande och definitiv fara uppstår i relation till säkerhet, som inbegriper, självbevarelse, familjeliv, eller den äkta makans hedersförlust, (även inräknat) andra kvinnliga familjemedlemmar (våldtäkt och andra sexuella övergrepp). Därtill skall också räknas faran inför förlust av materiella ägodelar - som skulle innebära fullständig ekonomisk misär eller ett förhindrande av familjens försörjning".

Denna redogörelse är tänkt att instruera den troende muslimen, och är alltså ett "inhouse"-utkast. Med strikt förklarade rättsformuleringar, är detta tänkt att utbilda muslimen i "taqiyyah-användning". Strider man därför mot denna, och liknande uttalanden, då strider man, i traditionell mening, mot den islamiska lagen. Det är, för att förtydliggöra det: haram.

I den religionshistoriska studien, kan man i ljuset av en komparativ analys av de religiösa urkunderna/traditionerna, urskilja ett analogiskt typfall, i judendomen.

Under den spanska inkvisitionen pressades judarna på liknande vis till att i hemlighet bevara sin tro och tradition. Många tvångskonverterades men lyckades dissimulativt slå vakt om sina värderingar genom att, liksom koranen instruerar, dölja sin tro. Parallellen är uppenbar. Trots det är det ingen som har mage att ifrågasätta det judiska folkets självbevarelsedrift (tack och lov), Men med islam mäter man med andra mått.

Så har det inte alltid varit. Varje år läser man på Yom Ha'Kippurim denna bön (fritt översatt):

"Alla personliga eder och löften vi göra, alla personliga förbindelser och eder vi har mellan denna Yom Kippur och nästa Yom Kippur, tar vi offentligt avstånd från. Låt dem alla överlämnas och övergivas och vara ogiltiga, varken företas eller fastställas..." [Kol Nideri]

Bönen har länge stått som exempel för den "judiska lögnen". Man har argumenterat att denna bön frilöser juden från sanningsenlighetens tal. Man menade att denna vers frikände judarna från att tala sanning inför icke-judar. Givetvis finns inget stöd för en sådan tolkning inom de judiska leden. Precis som muslimska apologeters klarläggande ifråga om den "islamiska lögnen", menar de judiska ombuden att bönen måste ses i ljuset av den kontext som rådde: den kristna auktoriteten tvingade judar att ingå eder som stred mot deras tro.

Nu tänkte jag kort avrunda detta inlägg genom att kort bemöta anklagelsen: "Krig är att bedra".

Ja, krig är att bedra. Alla krigsstrateger är medvetna om detta. Det är en av de äldsta militärprinciperna i historien. Det är något som till och med Sun Tzu beskriver i "Krigets konst", där han i del 1, princip 18 säger:

"All krigsföring är baserad på bedrägeri".

Skulle någon här inne föreslå att Sun Tzu var muslim och möjligen utnyttjade sin rätt till taqiyyah?
Är det verkligen NÅGON här inne som har en moralisk invändning med att krig utkämpas genom lögn?

Då kan vi skatta oss lyckliga att ni inte ansvarar för den svenska säkerheten.

Med reservation för min tidsbrist, är denna text möjligen lite kluddig och ytlig. Hoppas ni har överseende.