Skall man uttrycka sig som ett konstverk, eller lättbegripligt?

Nu är det inte frågan om en felstavning som du gjorde dig skyldig till. Du gjorde ett grammatiskt fel. Det är dumt att använda ord i kommunikation med andra om man inte kan hantera dem korrekt. Det är bättre att använda ett språk som man klarar av så slipper man framstå som obildad.

Du framstår som socialt obildad.

Det tycker du bara för att jag uppmärksammade dig på att du inte befinner dig på den språkliga nivå som du tror. Flashback och detta delforum handlar mer om lärande än om socialt umgänge. Du får mina tips gratis och jag rekommenderar dig att använda dem. Det gör att din sociala plattform blir bättre underbyggd.

Ja, det är frågan jag ställer mig.

Jag har enorm beundran för de som uttrycker sig kort och koncist, där budskapet går fram som det sutto som en smäck på avsändaren.

Men det enkla språket, det mer vardagliga, kan charmera på samma sätt. Där diskbänksrealismen slår ett hårt slag för sin egen existens. Där man kan säga knulla och knark.

Nu undrar jag, vilken av dessa vägar skall man välja?

Det finns en fördel i att uttrycka sig enkelt; man får sympati-poäng. Folk tycker om en "underdog". Som inte kan använda svåra ord. Som gissar mycket. Som de kan hjälpa med sin egen expertis.

Anför man med högre höjd i tak och större mån av sofistikation är det inte alls säkert att man skapar någon som helst form av kamratskap i sin text.

Så nu frågar jag er, expertisen. Hur väljer man? Skall man söka gemenskap i sitt enkla språkbruk (i grunden någon form av tribalism), eller skall man omedelbart söka kvalificering i det sätt man uttrycker sig på?

Själv älskar jag det jordnära. Och söker mig helst till det rena (nåja) och oförblommerade sättet att uttrycka sig på, som det lågintelligenta intellektet gärna leds till. Detta gör att jag intjänar sympatipoäng från de som anser sig vara mer intelligenta.

Frågeställningen är alltså följande: Vilken stilnivå väljer ni på ert språk, och hur tjänar ni på det? Är det för att maximera er egen självupphållelse, eller för att maximera igenkännligheten?

Själv tycker jag att jag väljer självigenkännligheten. Jag sänker mig gärna till en lägstanivå för för att budskapet skall bli kraftfullt. Att lyfta sig till akademiskt språk tjänar ingen, egentligen.

Nej jag undrade bara över varför du påpekar småfel med en baktanke om att trådens syfte var det och inte om något som handlar om socialt umgänge och din oförmåga att förstå det fastän trådskaparen har gjort ett förtydligande i relation till mitt svar till dig.

Det är inte ett mindre fel i ett sammanhang där du ger ett råd, enligt citatet, baserat på att imponera:



Om man ska kommunicera för att imponera bör man han klart för sig att vokabulär har n-genus (är utrum). Det ligger helt i linje med trådens syfte och svaret på TS fråga kan sammanfattas på följande sätt:

Det är väldigt få som imponeras av ett tillkrånglat språkbruk. Om det tillkrånglade språkbruket dessutom innehåller formfel, grammatiska fel, meningsbyggnadsfel, ordfel eller andra fel, kommer mottagaren snarare uppleva det som obildat. Det är få saker som gör sig så löjliga som någon som försöker använda ett högtravande språk utan att behärska det.

Varför skriver du så meningslösa inlägg i tråden för? Långa rants som kan sammanfattas i en mening.

Ja, det är frågan jag ställer mig.

Jag har enorm beundran för de som uttrycker sig kort och koncist, där budskapet går fram som det sutto som en smäck på avsändaren.

Men det enkla språket, det mer vardagliga, kan charmera på samma sätt. Där diskbänksrealismen slår ett hårt slag för sin egen existens. Där man kan säga knulla och knark.

Nu undrar jag, vilken av dessa vägar skall man välja?

Det finns en fördel i att uttrycka sig enkelt; man får sympati-poäng. Folk tycker om en "underdog". Som inte kan använda svåra ord. Som gissar mycket. Som de kan hjälpa med sin egen expertis.

Anför man med högre höjd i tak och större mån av sofistikation är det inte alls säkert att man skapar någon som helst form av kamratskap i sin text.

Så nu frågar jag er, expertisen. Hur väljer man? Skall man söka gemenskap i sitt enkla språkbruk (i grunden någon form av tribalism), eller skall man omedelbart söka kvalificering i det sätt man uttrycker sig på?

Själv älskar jag det jordnära. Och söker mig helst till det rena (nåja) och oförblommerade sättet att uttrycka sig på, som det lågintelligenta intellektet gärna leds till. Detta gör att jag intjänar sympatipoäng från de som anser sig vara mer intelligenta.

Frågeställningen är alltså följande: Vilken stilnivå väljer ni på ert språk, och hur tjänar ni på det? Är det för att maximera er egen självupphållelse, eller för att maximera igenkännligheten?

Själv tycker jag att jag väljer självigenkännligheten. Jag sänker mig gärna till en lägstanivå för för att budskapet skall bli kraftfullt. Att lyfta sig till akademiskt språk tjänar ingen, egentligen.

Anför man med högre höjd i tak och större mån av sofistikation är det inte alls säkert att man skapar någon som helst form av kamratskap i sin text.