Citat:
Ursprungligen postat av
yatzy666
Jag skulle behöva vara "utagerande", åtminstone tror jag att det skulle lösa många av mina inre problem, min konstanta stress och mina missbruksproblem. Jag mår som bäst när jag bara kan säga det jag tänker medan jag softar i mitt vardagsrum, går till ICA eller sitter på arbetsförmedlingen.
Som exempel kan det vara saker som "ding dong chong", eller "ding dong ching" om jag känner mig lite extra vågad. Men det händer sällan att jag vågar vara mig själv på det sättet. Förutom när jag går på toaletten, då släpper det mycket, därför går jag dit väldigt ofta och säger värre saker än så.
Eller inte "värre" saker, men när jag står och kissar eller sitter och bajsar känner jag ofta att tankarna kan gå rakt ut i munnen, och det kan bli precis vad som helst. Allt från "hög strumpa" till "mjälla reinfeldt", och längre meningar. Helt meningslösa grejor.
Men jag måste vara på toaletten för att säga det. Och det blir jobbigt att springa dit hela tiden, särskilt för att jag blir skitnödig varje gång jag pissar, antagligen undermedvetet för att förlänga upplevelsen.
Jag försökte att vara utagerande på det här sättet i min ungdom, men kände att alla tyckte att jag behövde växa upp och bli normal. Så nu känns det som att jag spelar normal, och att det är orsaken till min depression.
Personer som skrattar hånande åt mig har jag inga problem med, men de som skrattar åt mig och försöker mjölka mer ur mig hatar jag.
Det låter ganska ovanligt, kanske gå och snacka med någon psykolog om det?