Depression, antar att jag inte är ensam...

Hej!

Jag skriver nu mitt första inlägg här på flashback. Jag hoppas att mitt inlägg hamnar rätt så att man inte får en massa hyttande nävar mot sig! (brukar själv sitta och gotta mig åt surgubbars kommentarer på facebook, så jag kanske förtjänar det)

Jag skriver det här inlägget för att jag vill ha lite råd angående min depression. Jag är 31 år gammal och jobbar deltid inom hantverkarbranschen, vilket jag vantrivs med. Jag har varit fast anställd på en annan arbetsplats, men blev tyvärr varslad därifrån. Jag tyckte inte det var skön...T.

Jag bor tillsammans med min flickvän och vi har varit tillsammans i 4 år. Vårat förhållande påverkas också negativt av min depression.
Hon säger saker som "Vad tyst du är" samt så brukar hon ta sin tumme och sitt pekfinger och placera dom vid mina mungipor och trycka upp dom. Formen, eller bågen, som bildas i mitt ansikte kallas, av lyckliga människor, för ett leende. Något som för mig är helt främmande.

Jag har nyligen förlorad 150.000kr på en dålig investering på bostadsmarknaden pga min depression.
Investeringsbeslutet tog "jag" pga grupptryck från vänner. Dom gav mig möjligheten och berättade fördelarna och jag bestämde mig för att investera.
Jag vill inte lägga skuld på mina vänner pga att jag har förlorat pengar, verkligen inte.
Det jag menar med när jag "förlorat pengar pga min depression" är att jag känner att jag bara flyter med. Man stänger av egna åsikter, analyserande, energiförråd. Främsta orsaken är att jag inte kan ta egna beslut. Om folk säger att jag ska göra något så gör jag det. Jag är en robot.
Man tänker lite:
"Livet blev som det blev. Jag tänker inte ta livet av mig, men det blev inte bättre än så här"
Ni som är eller har varit i en kraftig depression kanske känner igen er bättre i det jag försöker förklara.

Min pappa gömmer sig för kronofogden och lånar pengar av mig och mina syskon. Han har diabetes typ 1. Dåliga fötter och dåliga ögon. Hans bristande intresse i att äta rätt, träna och mäta hans blodsocker gör att diabetesen kommer att ta hans liv. Alla har väl hört talas om en "envis diabetiker"
Pga detta så har jag ringt ambulansen 3 gånger det här året för att han har haft känning(lågt blodsocker) jag tror att han inte bryr sig om hans diabetes. Han skäms för sjukdomen.
Otroligt konstigt tycker jag.

Min mamma äter cancermedicin och går i terapi för detta. Hon ska äta sin medicin i 5 år. Hon är livrädd för att den ska komma tillbaka. Jag vet att hon är livrädd. Det märker jag för att hon har börjat dricka mer på helgerna. Det stör mig. Jag skäms.

Jag jobbar som sagt i hantverkarbranschen. Jag har hoppat runt en del sen jag blev varslad(3 år sen)
Lärling kallas jag väl på de jobb jag har hoppat emellan. Jag byter ofta jobb för att jag inte trivs.
Hantverkare har en jargong som är rätt speciell. Absolut inget illa om det. Tycker det är kul ibland och lyssna på "tugget"
Men jag känner att jag verkligen inte passar in. Jag är inte intresserad av den senaste arbetsbilen från volvo, hur många cylindrar den har, snacka skit om löfven, klaga på skatterna osv osv.

Jag är helt knäpptyst på jobbet. säger inte ett ljud. På lunchrasten kan det bli så jobbigt så att jag verkligen kämpar för att få säga något. Jag märker hur folk kollar på mig och tänker "fan va tyst han är, han är ju skittråkig"

Men jag har ju inte alltid varit såhär. Jag har varit full av energi, pratglad och kunnat skratta så tårarna sprutar. Nu är jag bara helt oberörd och ointresserad av allting.
Jag ser ingen utväg. Jag vill göra någonting åt saken men jag kan inte göra det själv pga det här jävla hamsterhjulet som jag är så trött på. Jag kommer ingen vart.

Förr kunde jag håna den här, rätt så "nya" folksjukdomen. "Depression...orka sätta en label på att vara lite ledsen"
Det kanske var karman som kom ikapp.

Jag har gått i KBT i år. psykiatrisjuksjöterskan(säg det där ordet fort 3 gånger) bedömde mig som kraftigt deprimerad. Hon frågade om jag ville ha starka sömntabletter så jag kunde sova på nätterna, istället för att ligga och svettas och tänka på minsta lilla ångestframkallande sak. Jag sa nej, jag vill inte ha några beroendeframkallande tabletter. Jag sa att jag hade fått tag i starka tabletter genom vänner för att bli "knockad" innan jag skulle sova. Men dagen efter var jag helt seg i huvudet och jag började känna ett "sug" efter mer tabletter.
Jag blev rädd. Om jag skulle fortsätta med dom, så skulle jag bli beroende.
Valium, stilknox och några andra tabletter var det jag blandade innan jag skulle sova. Men jag blev avskräckt till att ta de tabletter som psykiatrisjuksköterskan rekommenderade. Jag sa nej.

Idag går jag i en annan typ av terapi. Man pratar mer om känslor. "Han" jag går och pratar med fick avbryta mig ibland när jag pratade. Han sa "Ja, men det där är ju lite mer kbt. du har verktygen till att må bättre men nu ska vi prata om hur du känner i vissa händelser i livet."
Jävligt spännande faktiskt. Jag har varit där 2 gånger och jag kan rekommendera att gå att prata med en terapeut.

MEN det jag har mest ångest över är att jag inte har en passion i livet. Med det så menar jag ett yrke som jag brinner för. Jag vet inte vad jag vill göra. Jag ser ingen ljus framtid för mig.


När jag skrev rubriken till det här inlägget, stannade jag upp och läste det i huvudet. Jag skrattade till och tänkte "Vilken charmerande och rolig människa jag är"
En sån där människa man vill lära känna...
Nej, verkligen inte!
Jag vill inte visa mig(marknadsföra mig) som en tyst, oberörd, och deppig surskalle.
Jag vill vara glad och vara hög på livet igen.



Nu har jag skrivit lite om mig själv. Jag skulle jättegärna vilja ha råd hur man kommer på banan igen.


Känner någon av er igen er i det jag skriver?

Hur har ni som kommit ur en djup depression gått till väga?

Du som är driven och eller har en passion för något. Hur får du tid till det?eller rättare sagt hur TAR du dig tid och vart kommer motivationen ifrån?

Ursäkta om inlägget blev osammanhängande, men när jag väl började skriva så öste det ur fingertopparna. Det var inte tanken från början.

TACK!

Man kan få depression av ensamhet. Men man kam även få det av mörkret. För några år sedan fick jag alltid deppresion mellan 8 Dec och 18 Dec..varje år. Så promenad, massa mumtivitamin, varma bad och frukt hjälper. Se det så här; om ett par veckor blir varje dag ljusare.

Du behöver människor runt omkring dig som förstår dig på ett plan som är mycket mera som dig själv. Människor som är lika sköra och som ger dig hopp. Där du kan vara dig själv fullt ut för att den är snäll på riktigt och nästan precis som du.

Hitta något du brinner för. Bygg därifrån.

Jag tränar thaiboxning och har gjort det till lite av min passion. Att bli bättre, utvecklas. Träffar folk genom det.

Du behöver nya miljöer, nya saker stt göra och nya människor där du kan vara lite hursomhelst utan att behöva passa in i en jargong.

Börja med någon kvällskurs. Typ programmering? Så träffar du nytt folk med andra ambitioner.

Försök omge dig av människor som vill saker, som har drömmar, idéer, tankar.

Börja meditera, det är alltid bra. Och träna är alltid bra.

Börja smått, bygg på något och ta det därifrån. En kloss i taget, behöver inte gå fort, eller hända på en gång. Men känslan att göra något varje dag som på något sätt är nytt, utvecklande eller bara känns rätt, ger mycket för att ta sig från depressionen mot att leva ett mer inspirerande liv så att säga. Depresion är ibland en signal om att ”nä nu får du fan styra upp dig och försöka hitta det du egentligen vill göra”. Så lyssna och ta det bitvis.

Känner igen mig exakt i det du beskriver. Jag fnyste också åt människor som hade psykiska problem innan jag själv hamnade där.

I flera år testade jag olika mediciner, tränade osv utan resultat till förbättring. Jag kunde må bra en vecka här en vecka där men rätt vad det var hade jag inte gått utanför dörren på 3 veckor utan att jag ens hann reagera över det.

Idag mår jag bra och har gjort det i ungefär ett halvår och jag hoppas att det kommer hålla i sig. Jag tror det kommer göra det.

Hur jag blev "frisk"?
Jag bara bestämde mig en dag att nu får det vara nog, livet är för kort för att slösas bort och ha ångest över ofta småsaker. Jag försöker se det positiva i allting som händer eller åtminstone försöka. Att jag hittade ett jobb som jag trivs mycket bättre på hjälpte också en del.

Om du inte trivs med jobbet och du känner att du har tillräckligt bra ekonomi så du kan säga upp dig, gör det. Fundera noga på vad du tror att du skulle trivas att jobba med, börja plugga och kör hårt. Skaffa barn? Försök hjälpa din pappa? Flytta fokuset, börja lev. Du kanske rentav inte trivs med din partner? Vet många som lever i destruktiva förhållanden men vägrar släppa taget om sin partner. Om så är fallet kan jag lova dig att du inte kommer ångra dig om du lämnar henne, hon kanske rentav känner samma sak innerst inne. Dåliga alkohol eller drogvanor? Sluta upp helt ett år och se hur du mår.

Finns många olika sätt att bli bra igen, det gäller att du hittar ditt sätt och det kommer du att göra om du verkligen vill. Mig tog det 5 år för, hoppas det går snabbare för dig.

Lycka till!

Jag ska vara kort då det räddade mitt liv

Prova psilocybin!!! LÄS !!

Det har använts i tusentals år. Vi har blivit inpräntade att det är farligt och olagligt men jag fick en helt annan syn på livet och mår som en kung

droger när man mår dåligt förvärrar väl bara måendet , så ditt tips va inget vidare

ts behöver semester och sen hjälp med att hitta rätt väg i livet

Snälla lilla du. Läs på idag och återkom till mig efter , man ska inte kritisera innan man är påläst. Eller är du för lat och hjärntvättad?

Vad baserar du det på?

1) Psilocybin är bland dom säkraste drogerna man kan använda.

As for safety, studies show it frequently falls at the end of the scales with the least harm to users and society, say the researchers. Psilocybin also is lowest in the potential for lethal overdose as there is no known overdose level.

"We should be clear that psilocybin is not without risks of harm, which are greater in recreational than medical settings, but relatively speaking, looking at other drugs both legal and illegal, it comes off as being the least harmful in different surveys and across different countries," says Johnson.

2) Psilocybin hjälper vid depression (men om det nu är något TS är intresserad av så föreslår jag att leta rätt på någon som fokuserar på det terapeutiska värdet av drogen). Nedan citat är baserat på en stark dosering, dom patienter som inte fick en "mystisk upplevelse" (hyffsat väldefinierat i studien) visade inte samma resultat.

The Johns Hopkins group reported that psilocybin decreased clinician- and patient-rated depressed mood, anxiety and death anxiety, and increased quality of life, life meaning and optimism. Six months after the final session of treatment, about 80 percent of participants continued to show clinically significant decreases in depressed mood and anxiety, with about 60 percent showing symptom remission into the normal range. Eighty-three percent reported increases in well-being or life satisfaction. Some 67 percent of participants reported the experience as one of the top five meaningful experiences in their lives, and about 70 percent reported the experience as one of the top five spiritually significant lifetime events.

om nu dessa magiska svampar är så bra , varför använder inte sjukvården de då ? nej jag är inte påläst om knark , men vet att droger ofta boostar det måendet man har när man tar de

Jag förstår det du säger och jag har försökt med det förut. Men nu har det gått så långt att jag inte ens har energi till att gå utanför dörren. Handla/laga mat tar tex otroligt mycket energi.

Fint skrivet. Jag tog verkligen till mig det du skrev. Men det är jävligt svårt att bara byta umgänge som vuxen. Jag får "fnurla" lite på hur det ska gå tillväga. Har du några tips?