Finns det någonting som gör er bittra? Vad?

Vore intressant att göra ifall det finns någonting som gör
er bittra, eller ser ni allting med positivitet och framåtanda?
Hur gör ni för att bli av med denna känsla?
Lever ni alltid med ett uns av bitterhet i kroppen eller
kommer känslan snabbt för att sedan försvinna?

(Tror tråden borde passa bättre här.)

bitterhet leder till fördärv, därmed ser jag ingen anledning till att vara bitter.

Positivitet? Läs lite Schopenhauer så inser du det omöjliga i vår existens. Att gå och vara bitter i en Monty Python värld är rent av idiotiskt.

Hört talas om ''ris experimentet''?
Varför sa Jesus om att älska alla, även dina fiender och förlåta dem? jo för att hat och bitterhet skadar en själv än någon annan.
Tankar och känslor påverkar kroppen beroende på om de är negativa eller positiva.

Medveten om det försöker jag inte bli bitter eller hatisk.

Jag har nästan alltid minst en sak jag är bitter över. Det kan tex vara min minst sagt bristfälliga sociala kompetens till följ av min aspergers diagnos som har lätt till att jag lever ett väldigt asocialt liv utan varken flickvän eller nära vänner och har ytterst marginell kontakt med andra människor eller att en stor del av mitt liv är präglat av div frihetsberövanden och tvångsbehandlinga pga samhällets minst sagt skamliga och totalt verklighetsfrånvända syn på cannabis. Som svar på ts fråga så kan jag säga att jag är en måttligt bitter person men jag låter inte bitterheten ta över och och bli ett problem i vardagen.

0.02.

Psykisk hälsa------->Psykologi: allmänt

/Mod.

Försöker leva med mottot "tänk positivt" om allting, vilket funkar i viss mån, men det som verkligen, och jag menar verkligen gör mig bitter är respektlöshet och/eller hyckleri. Det gör mig riktigt förbannad först, (tillräckligt för att skalla väggar), men också bitter till tusen och det håller i sig länge. Men jag tror också på karma, så man mår självklart lite bättre när man vet att om någon beter sig illa emot en så har man lite att se fram emot.

Jag är ganska naturligt bittert lagd. Framför allt blir jag bitter på att människor som inte har någon anledning att vara offentliga och uttrycka sin idioti, trots allt är det och får utrymmer att synas pga kända föräldrar, bananskal, tillfällighet eller annat. Samtidigt sitter det enormt intelligenta personer och kreativa varelser som aldrig får möjligheten att visa upp sin talang för omvärlden. Sånt kan göra mig riktigt mörk. Orättvisor av alla dess slag, och framför allt mänskligheten gör mig riktigt bitter.

Hanterar bitterheten som allt annat, en del av livets gåta.

Min "uppväxt". Det låter ju otroligt kliché, men har alltid ett visst mått av bitterhet över hur det varit och hur man blivit behandlad. Detta har ju i sin tur påverkat en väldigt negativt under kritiska tidpunkter i utvecklingen, och tvingat en att kämpa sig igenom djupa depressioner och stark ångest i perioder. Skulle säga att jag har ett välfungerande liv och försöker vara lycklig, men det är lite som att man blivit tilldelad en skithög till bil och sedan tvingas köra runt i den. Det funkar, men det är svårt att inte påminnas då och då över hur jävligt det varit.

Svenskarnas naivitet och att sex är svårt att få tag på.

Jag blir bitter av att tänka på pappskallar med för mycket politisk makt, och ännu mer bitter över pappskallar som är oförmögna att se detta och blint följer deras ord.
Låter bli att fundera alltför mycket på det och försöker acceptera att alla tycker olika, bitterhet är inte särskilt klädsamt alla gånger.