Är domen mot Arnault ordinär?

Få jurister är förvånade över att hovrätten kom till samma slutsats som tingsrätten [--] Vidare noterades i tingsrättens dom att bevisningen i dessa mål, förutom parternas berättelser, inte sällan bygger på att andra personer inför rätten vittnar om vad målsäganden har berättat om händelsen. Ord mot ord räcker inte för en fällande dom. Men alltigenom trovärdiga ord kan tillsammans med vittnesmål från andra personer räcka. Annorlunda uttryckt: domstolen kräver inte full säkerhet för fällande dom. Det är tillräckligt att det står utom rimligt tvivel att det gått till på det sätt åklagaren påstått.

Det skulle förvåna om Högsta domstolen tar upp fallet Jean-Claude Arnault.

”Nära sex av tio sexualbrott (51 %) har inträffat på allmän plats, och ungefär 17 procent har inträffat på arbetsplatsen eller i skolan. Nära ett av fem (19 %) fall har inträffat i en bostad, och 13 procent har inträffat på en annan plats. ”

Det är viktigt att notera att sexualbrott innefattar ett brett spektrum av brott – allt från lindrigare händelser, som blottning, till mycket allvarliga händelser, som våldtäkt.

När det gäller våldtäkter mot offer som är 15 år eller äldre är det vanligaste
relationsmönstret att offret har eller har haft en nära relation till gärningsmannen
(32 procent). Näst vanligast är att offret och gärningsmannen är
ytligt bekanta (27 procent) genom att de exempelvis träffats under en kväll.

Jag är inte jurist så jag kan inte avgöra om detta är ett vanligt förfarande men såvitt jag förstått handlar de s.k. vittnesmålen om att ett gäng kompisar, alla med koppling till #metoo, givit en trovärdig bekräftelse av vad målsägande påstått försigått i sänghalmen.

Att vittnesmål kan stärka en berättelse är naturligtvis helt självklart men detta är ju vittnesmål om själva berättelsen i sig, inte av händelsen. Jag har lite svårt att förstå hur detta ens kan kallas vittnesmål, inte med tanke på att det gått flera år mellan att det hela hände och vittnesmålen gavs. Särskilt med tanke på hela kontexten med #metoo. Hur kan man på ett rimligt sätt säkerställa att vittnena inte snackat ihop sig om detta, kanske till och med tillsammans med målsägande?

I princip betyder ju detta att om ett gäng personer snackar ihop sig i förväg kan de få en person fälld för i stort sett vad som helst (eller bara våldtäkt?) om de påstår att det hänt för flera år sedan även om alla möjligheter till teknisk bevisning eller liknande saknas.

8. HD har i flera rättsfall uttalat sig om bevisvärdering i mål om sexu*albrott (se t.ex. NJA 2010 s. 671 och även NJA 2009 s. 447 I och II). I rättsfallen uttalas att en trovärdig utsaga från målsäganden i förening med vad som i övrigt har framkommit i målet kan vara tillräckligt för en fällande dom.

9. Bevisning om själva händelsen består i ett våldtäktsmål ofta främst av parternas berättelser. Det är svårt att bedöma en utsaga med ledning av det allmänna intryck som förhörspersonen ger eller av icke verbala faktorer i övrigt. I första hand finns det därför anledning att lägga vikt vid faktorer som avser innehållet i berättelsen som sådan.

10. HD har angett ett antal kriterier som kan vara behjälpliga vid bedömningen av utsagorna (se NJA 2010 s. 671 p. 8). Kriterierna har varit föremål för sakkunnig analys, som tagit sin utgångspunkt i tillgänglig forskning på området. Slutsatserna i analysen är bl.a. att det förhållandet att en utsaga är klar, lång och detaljrik ofta kan vara tecken på att den är sann, medan det saknas egentligt stöd för att anse att konstansbrister (i bemärkelsen att lägga till eller ta bort information) är ett kriterium på bristande tillförlitlighet. Det finns dock anledning att vara observant på att kriterierna kan vara svåra att använda vid bedömning av utsagor från personer som av olika skäl har en bristande förmåga att uttrycka sig muntligen. (Se Per Anders Granhag m.fl. i SOU 2017:7 bilaga 7, s. 209 ff., jfr även t.ex. Lena Schelin, Bevisvärdering av utsagor i brottmål, 2006, s. 403 ff.)

11. I våldtäktsmål bygger bevisningen, utöver parternas berättelser, inte sällan på att målsäganden efter händelsen berättat om den för andra personer som hörs som vittnen. Det är då inte i egentlig mening fråga om utredning som tar sikte på den påstådda gärningen, eftersom vittnena inte har gjort några egna iakttagelser av själva händelsen. Sådana uppgifter kan emellertid tillsammans med vittnenas egna iakttagelser av exempelvis målsägandens beteende och reaktioner efter händelsen i vissa fall utgöra ett indirekt stöd för målsägandens berättelse. (Jfr Helena Sutorius, Bevisprövning vid sexualbrott, 2 uppl. 2014 omarbetad och uppdaterad av Christian Diesen, s. 111.)