Vinnaren i pepparkakshustävlingen!
Jag håller med dig här. En del lärare som jag hade var tydliga att uttrycka vilka teorier som var de rätta och hur man skall tänka och hur man inte ska tänka. Sådana lärares mentalitet korresponderar med en mentalitet som vissa av mina kursare har. De gillar inte när man ifrågasätter hur de tänker och resonerar trots att de i en del fall är usla på att motivera sina åsikter.
Bristfällig KPU kan handla om att lärarna som undervisade dig och dina kursare inte hade någon kontakt med verkligheten, det vill säga med högstadieskolor och gymnasieskolor. Dessutom är det inte ovanligt att man hittar de minst pedagogiska lärarna på landets högskolor och universitet.
Min handledare var inte erfaren. Jag var hennes första VFU-student. Det märktes att hon inte var erfaren. Hon verkade dessutom vara nonchalant. Hon gav mig inget feedback innan jag höll mina lektioner. Jag fick alltid feedback efter att jag höll mina lektioner. Jag gjorde om min VFU och fick G. Jag hade en annan attityd (jag höll en lägre profil) och min handledare var mer erfaren.
Jag ska definitivt hålla en låg profil när jag jobbar som ordinarie lärare i framtiden.
Förvisso har jag inte jobbat många år som lärare, men om det blir så att jag börjar tröttna på ungdomar kan jag kanske jobba på Komvux eller SFI. Det kan vara bra med miljöbyte ibland.
Jag önskar dig ett gott nytt år!
Processer och verktyg bestäms av linjen. Några får fundera på hur detta skall göras. Sedan implementeras det för samtliga. Dessa får säga ja och amen.
När jag gick på teknisk högskola så användes Pascal i utb. När folk kom ut fick de harva på med Fortran. Det var bara att gilla läget.
Detta är mycket komplext och handlar om mer än ”linjer”. Det svenska skolsystemet är genomsyrad av byråkrati på olika nivåer och där med också särintressen. De som är involverade i skolsystemet är regeringen, riksdagen, kommuner, nämnder, friskolor, kommunala skolor, lärarprogrammen, skolinspektionen, landstingen, företag, lobbyister, skolverket, fackförbunden, medier, föräldrar, elever, universiteten, domstolar osv. Lärarna är en mindre del i detta maskineri. Läraren utför själva arbetet men vad görs påverkas ständigt både inifrån och utifrån. En lärare behöver förhålla sig till läroplanen som också inkluderar kunskapskraven. Det är skolverket som ger ut läroplanen och dessa uppdateras då och då med kompletteringar.
Skolverket tolkar dock inte läroplanen åt lärarna men det finns kommentarer tillgängliga. Utöver detta har du skolinspektionen som skall inspektera skolor. De har sin tolkning av läroplanen. Utöver detta måste lärarna också förstå skollagen. Skolinspektionen ingriper bara om det handlar om uppenbara lagbrott och sådant som är rätt formellt. Om ett barn behöver en assistent och har rätt till en assistent enligt lag men inte får assistent går föräldrarna oftast till inspektionen. Sedan får skolan en smäll på fingrarna och så får eleven en assistent eller så träder företaget/kommunen in och betalar om skolan inte har råd. Det är sådant som skolinspektionen ägnar sig åt. Det är väldigt formella och observerbara saker som inte rör lärarnas arbete som sådant eftersom det oftast är en fråga om resurser.
När det kommer till undervisning och betygsättning som sådant är det sällan något som skolinspektionen vill vara inne och ta på. När det kommer till bedömning och betygsättning äger läraren allt. Ingen (inte ens rektor) kan slå dem på fingrarna men rektor är rätt tydlig med att dåliga betyg inte tolereras. Vi har inte ”lyckobetyg” för att det blev så. Rektor, ägare (om det är en friskola), lokalpolitiker, byråkrater osv. är hårt drivande i det här. Samtidigt har vi också motsatsen. Det finns en enormt stor mängd elever som får sämre betyg än vad de egentligen skulle ha fått om bedömning och betygsättning skedde externt.
Om vi kort stannar vid betygsättning fungerar det ungefär så här: Läroplanen innehåller Centralt innehåll (vad som skall läras ut) och kunskapskrav (vad som skall bedömas). Sedan är det upp till läraren att designa prov, uppgifter eller whatever som återspeglar kunskapskraven. Hur tolkas detta? Tja, det finns en massa olika intervjustudier som pekar på litet olika håll. Vad jag förstår finns det en hyfsad samsyn i matematik men inte i andra ämnen. Många länder har därför centraliserad bedömning och betygssättning. Det är inte läraren som bedömer och sätter betyg men en extern person (eller helt digitalt och automatiserat). I Norge har de haft det i åtta år med mycket goda resultat. Alla vet om de enorma fördelarna och i Sverige har man talat om detta i femton år. IB programmen har redan sin version. Så varför genomförs det inte? Den politiska viljan finns men detta motarbetas av pedagogikprofessorer, facken och lärarna själva.
Argumentet går ut på att lärarna skall ha kontroll över bedömning och betygsättning utan insyn eftersom det är en ”profession” men också på puckade idiotidéer om att grundskolan inte skall lära ut baskunskaper utan universitetskunskaper. Konsekvensen är ett totalt kaos. Det är först i klass 9 som du ser att elever kan göra distinktioner. Det finns inte en unge som i klass 7 som kan få godkänt om du följde kunskapskraven slaviskt. En del lärare gör faktiskt detta. De följer dessa krav rakt av och sedan får de skit av rektor för att en massa helt fungerade kids får underkänt. Helt stört eller hur men detta är svenska skolan. Detta håller dock bitvis på att förändras eftersom allt fler lärare har fått sin utbildning genom KPU och kombinationsprogram vilket innebär att allt fler ämneskunniga kommer in. De har inte samma förälskelse i att ”äga betygen”. Faktum är att bedömning och betygsättning bara är ett stort problem som tar fokus från undervisningen. Däremot driver de samma propaganda och revisionism men det är inte generellt för lärare utanför folk i offentlig förvaltning överlag.
Skolan är ingen politisk neutral plats utan en politisk styrd organisation som allt annat. Faktum är att själva syftet med folkskolan var att socialisera svensken i främst religiös och nationalistisk propaganda (tänk Ungern) i mitten av 1800-talet. Omkring 1945 tog liberalerna och socialisterna över skolan och formade dem i deras ideologi. Det är därför du har historielärare som alltid gör en stor sak om andra världskriget som de tror är någon brytpunkt för historien. Trist för dem att den nationalistiska högern är tillbaka. Om du vill ha exempel på den tendentiösa SO-undervisningen så förklarar en lärare på Lärarnas Riksförbund om hur det går till.
http://lrbloggar.se/mikaelbruer/dona...e-klassrummet/
Du tänker då? Facken? Vad gör de. Sverige har två lärarfack. Dessa är Lärarnas Riksförbund (LR) och Lärarförbundet (LF). De konservativa adjunkterna (magisterexamen i något ämne) och lektorerna (fil.dr examen i något ämne) undervisade vid läroverken (högstadiet) och gymnasiet representerades av LR. De flesta av dem var personer som misslyckats i sin akademiska karriär. I början av 1900-talet tjänade de drygt fem industriarbetarlöner. Folkskolelärarna var utbildade vid seminarier (motsvarar ungefär gymnasiet) och undervisade i folkskolan (låg och mellanstadiet) och tjänade 1,5 industriarbetarlön. De förstnämnda var inte pedagoger men ämneslärare (och hade för sin tid djupa kunskaper) medan pedagogerna huserade vid seminarierna. Konflikten mellan dem fortsatte efter 1945.
Socialdemokraterna och Liberalerna införde Lärarhögskolan 1950. Olof Palme drev ut adjunkter och lektorer från skolorna. Han maximerade också antalet personer som läste vid gymnasieskolorna och lönerna och statusen dumpades till ingenting. Vid 1960-talet blev LR lika bedrövligt vänsterinriktade som det explicit S-märkta lärarförbundet. Än idag är de flesta lärare vid gymnasiet medlemmar i LR medan lärarna i låg och mellanstadiet är medlemmar i LF. Högstadiet är splittrat mellan LR och LF. Även om lärarförbundet är värst ägnar sig båda förbundet och deras medlemmar åt att sabba all form av vettig progression i skolan. De vänder sig emot ämneskunskaper, (även om LR inte lika sjögalna), centraliserad bedömning, katederundervisning osv. Båda är också för massutbildandet samt att lärare på högstadiet, gymnasiet, komvux och SFI skall fortsätta att vara ”pedagoger”.
Stöd Flashback
Svara
- Ämnesverktyg
- Hitta inlägg efter datum
Citat:
Jag tror slutsatsen att du gillar att lyssna på eleverna och läsa vad de skriver. Detta är naturligt. Eleverna är den enda behållningen i skolan eller det beror på. Jag har rätt svårt för barn och ungdomar som stör. Det värsta under hela mina tre år var nog egentligen inte skolan men lärarprogrammet. Jag älskade universitet (jag hade både studerat och arbetat vid det) tills jag satte min fot på den här lobotomerade institutionen. Det var en ren plåga. Långa dagar där du inte gör någonting. Du får inte tala läroplansteori, betygssättning, lagstiftning, skolekonomi i teoretisk bemärkelse. Du får inte sätta dig in i ”varför” utan istället vill de undervisande lärarna att du skall köpa det som säljs och sedan skall du implementera detta i din egen undervisning. De är dock helt ointressant att läsa någon som John Hattie om du inte får värdera och resonera kring vad Hattie kommit fram till.
I princip fungerar alla högre utbildningar på det här sättet – du lär dig att tänka abstrakt och resonera. Ingen har rätt. Så fungerar inte lärarprogrammen – det finns en av lärarutbildarna, facken, lärarna osv. en klar ”sanning” och sedan skall alla samlas kring detta. Det är också därför den här marxistiska pedagogprofessorn i Göteborg fick så mycket skit för att han kritiserade ordningen och det samma gäller den här unga läraren Isak Skogstad. Till saken hör att när du dissekerar pedagogiken så är det så mycket underligt som sipprar fram. Utöver det har du adjunkterna som verkar finnas till för att ”lära ut verkligheten” och att ”de vet bäst”. De fattade dock inte att de undervisade på en KPU så folk som satt där hade arbetat i skolan ett par år och/eller så hade de långa utbildningar och andra karriärer i bagaget. Jag fick en ”klapp på huvudet” och förklarat för mig att nationalekonomi inte är en profession (vilket det förvisso inte är) men det var minsann pedagogik och läraryrket. Motiveringen var att de minsann hade fått en legitimation och det har inte ekonomer sades det. När du väl pressade dem på ett intelligent svar fick du: ”Du vet ingenting för du är inte lärare”. Det var på den nivån.
Jag fick rätt mycket medkännande när jag läste om din VFU. Jag misstänkte att du hade gjort din VFU på ett högstadium. Det är där saker och ting skiter sig ordentligt. Gymnasieskolan är rena drömmen. Jag gjorde min första praktik på högstadiet och min sista praktik på högstadiet. Jag råkade ut för ungefär samma sak men inte om mina lektioner men mer om att jag hade ”en attityd” och fick sitta i en timme och snacka med någon adjunkt och handledaren med ett evigt hot om underkänt över mig resterande av praktiken. Det var förövrigt min sista praktik. Jag kan säga att jag genuint hatade den här handledaren (och en ansenlig mängd av dennes kollegor) från första dagen och den handledaren hatade mig. Tyvärr är det ju i de här människorna har en enorm makt när du läser lärarprogrammet.
Du måste hela tiden smeka dem medhårs. Det bästa sättet är att hålla en låg profil vilket jag i min dumhet inte gjorde och lärare utnyttjar gärna att de sitter på betyget. Det är fan i mig det enda de har. När man sedan kommer ut gör man samma sak. Hålla sig till sitt, håll låg profil, säg inget dumt och skydda alltid din rygg från kritik. Alla lärare vill arbeta på ett elitgymnasium och vem skulle inte vilja göra det? Du kan ägna dig åt dina ämnen, trevligare kollegor (jämfört med högstadiet), äldre elever (studenter) och det är lugnare. Det är som en befrielse. Det är alltid fint när människor säger; ”Jag älskar människor”. Efter tre år i skolan kommer du avsky människor. De flesta klarar inte mer än tio år i skolan. Sedan börjar den äta av dig. Det tråkiga är att det finns så få reträttposter för lärare (i synnerhet högstadielärare). Om de inte hade varit så fixerade vid att tjafsa om sin ”profession” hade vi fått en dynamisk skola där de med ämneskunskaper kan arbeta i den.
När det kommer till CV så behöver för fan inte skolan sitta och lära ut sådant. Det är som AMS med sina CV-kurser. Myndigheten får ändå inte folk i jobb. Som sagt - jag hade gärna haft en sokratisk skola men det kommer inte bli av. Då måste du privatisera den (riktig privatisering) och de lär inte bli av. Nej, nu skall jag på nyårsmiddag. God kväll.
I princip fungerar alla högre utbildningar på det här sättet – du lär dig att tänka abstrakt och resonera. Ingen har rätt. Så fungerar inte lärarprogrammen – det finns en av lärarutbildarna, facken, lärarna osv. en klar ”sanning” och sedan skall alla samlas kring detta. Det är också därför den här marxistiska pedagogprofessorn i Göteborg fick så mycket skit för att han kritiserade ordningen och det samma gäller den här unga läraren Isak Skogstad. Till saken hör att när du dissekerar pedagogiken så är det så mycket underligt som sipprar fram. Utöver det har du adjunkterna som verkar finnas till för att ”lära ut verkligheten” och att ”de vet bäst”. De fattade dock inte att de undervisade på en KPU så folk som satt där hade arbetat i skolan ett par år och/eller så hade de långa utbildningar och andra karriärer i bagaget. Jag fick en ”klapp på huvudet” och förklarat för mig att nationalekonomi inte är en profession (vilket det förvisso inte är) men det var minsann pedagogik och läraryrket. Motiveringen var att de minsann hade fått en legitimation och det har inte ekonomer sades det. När du väl pressade dem på ett intelligent svar fick du: ”Du vet ingenting för du är inte lärare”. Det var på den nivån.
Jag fick rätt mycket medkännande när jag läste om din VFU. Jag misstänkte att du hade gjort din VFU på ett högstadium. Det är där saker och ting skiter sig ordentligt. Gymnasieskolan är rena drömmen. Jag gjorde min första praktik på högstadiet och min sista praktik på högstadiet. Jag råkade ut för ungefär samma sak men inte om mina lektioner men mer om att jag hade ”en attityd” och fick sitta i en timme och snacka med någon adjunkt och handledaren med ett evigt hot om underkänt över mig resterande av praktiken. Det var förövrigt min sista praktik. Jag kan säga att jag genuint hatade den här handledaren (och en ansenlig mängd av dennes kollegor) från första dagen och den handledaren hatade mig. Tyvärr är det ju i de här människorna har en enorm makt när du läser lärarprogrammet.
Du måste hela tiden smeka dem medhårs. Det bästa sättet är att hålla en låg profil vilket jag i min dumhet inte gjorde och lärare utnyttjar gärna att de sitter på betyget. Det är fan i mig det enda de har. När man sedan kommer ut gör man samma sak. Hålla sig till sitt, håll låg profil, säg inget dumt och skydda alltid din rygg från kritik. Alla lärare vill arbeta på ett elitgymnasium och vem skulle inte vilja göra det? Du kan ägna dig åt dina ämnen, trevligare kollegor (jämfört med högstadiet), äldre elever (studenter) och det är lugnare. Det är som en befrielse. Det är alltid fint när människor säger; ”Jag älskar människor”. Efter tre år i skolan kommer du avsky människor. De flesta klarar inte mer än tio år i skolan. Sedan börjar den äta av dig. Det tråkiga är att det finns så få reträttposter för lärare (i synnerhet högstadielärare). Om de inte hade varit så fixerade vid att tjafsa om sin ”profession” hade vi fått en dynamisk skola där de med ämneskunskaper kan arbeta i den.
När det kommer till CV så behöver för fan inte skolan sitta och lära ut sådant. Det är som AMS med sina CV-kurser. Myndigheten får ändå inte folk i jobb. Som sagt - jag hade gärna haft en sokratisk skola men det kommer inte bli av. Då måste du privatisera den (riktig privatisering) och de lär inte bli av. Nej, nu skall jag på nyårsmiddag. God kväll.
Jag håller med dig här. En del lärare som jag hade var tydliga att uttrycka vilka teorier som var de rätta och hur man skall tänka och hur man inte ska tänka. Sådana lärares mentalitet korresponderar med en mentalitet som vissa av mina kursare har. De gillar inte när man ifrågasätter hur de tänker och resonerar trots att de i en del fall är usla på att motivera sina åsikter.
Bristfällig KPU kan handla om att lärarna som undervisade dig och dina kursare inte hade någon kontakt med verkligheten, det vill säga med högstadieskolor och gymnasieskolor. Dessutom är det inte ovanligt att man hittar de minst pedagogiska lärarna på landets högskolor och universitet.
Min handledare var inte erfaren. Jag var hennes första VFU-student. Det märktes att hon inte var erfaren. Hon verkade dessutom vara nonchalant. Hon gav mig inget feedback innan jag höll mina lektioner. Jag fick alltid feedback efter att jag höll mina lektioner. Jag gjorde om min VFU och fick G. Jag hade en annan attityd (jag höll en lägre profil) och min handledare var mer erfaren.
Jag ska definitivt hålla en låg profil när jag jobbar som ordinarie lärare i framtiden.
Förvisso har jag inte jobbat många år som lärare, men om det blir så att jag börjar tröttna på ungdomar kan jag kanske jobba på Komvux eller SFI. Det kan vara bra med miljöbyte ibland.
Jag önskar dig ett gott nytt år!
Citat:
Det kan också bara vara en yttring av de folk känner av när de kommer från univ till arbetslivet i största allmänhet.... tills jag satte min fot på den här lobotomerade institutionen. Det var en ren plåga. Långa dagar där du inte gör någonting. Du får inte tala läroplansteori, betygssättning, lagstiftning, skolekonomi i teoretisk bemärkelse. Du får inte sätta dig in i ”varför” utan istället vill de undervisande lärarna att du skall köpa det som säljs och sedan skall du implementera detta i din egen undervisning. De är dock helt ointressant att läsa någon som John Hattie om du inte får värdera och resonera kring vad Hattie kommit fram till.
Processer och verktyg bestäms av linjen. Några får fundera på hur detta skall göras. Sedan implementeras det för samtliga. Dessa får säga ja och amen.
När jag gick på teknisk högskola så användes Pascal i utb. När folk kom ut fick de harva på med Fortran. Det var bara att gilla läget.
Citat:
Det kan också bara vara en yttring av de folk känner av när de kommer från univ till arbetslivet i största allmänhet.
Processer och verktyg bestäms av linjen. Några får fundera på hur detta skall göras. Sedan implementeras det för samtliga. Dessa får säga ja och amen.
När jag gick på teknisk högskola så användes Pascal i utb. När folk kom ut fick de harva på med Fortran. Det var bara att gilla läget.
Processer och verktyg bestäms av linjen. Några får fundera på hur detta skall göras. Sedan implementeras det för samtliga. Dessa får säga ja och amen.
När jag gick på teknisk högskola så användes Pascal i utb. När folk kom ut fick de harva på med Fortran. Det var bara att gilla läget.
Detta är mycket komplext och handlar om mer än ”linjer”. Det svenska skolsystemet är genomsyrad av byråkrati på olika nivåer och där med också särintressen. De som är involverade i skolsystemet är regeringen, riksdagen, kommuner, nämnder, friskolor, kommunala skolor, lärarprogrammen, skolinspektionen, landstingen, företag, lobbyister, skolverket, fackförbunden, medier, föräldrar, elever, universiteten, domstolar osv. Lärarna är en mindre del i detta maskineri. Läraren utför själva arbetet men vad görs påverkas ständigt både inifrån och utifrån. En lärare behöver förhålla sig till läroplanen som också inkluderar kunskapskraven. Det är skolverket som ger ut läroplanen och dessa uppdateras då och då med kompletteringar.
Skolverket tolkar dock inte läroplanen åt lärarna men det finns kommentarer tillgängliga. Utöver detta har du skolinspektionen som skall inspektera skolor. De har sin tolkning av läroplanen. Utöver detta måste lärarna också förstå skollagen. Skolinspektionen ingriper bara om det handlar om uppenbara lagbrott och sådant som är rätt formellt. Om ett barn behöver en assistent och har rätt till en assistent enligt lag men inte får assistent går föräldrarna oftast till inspektionen. Sedan får skolan en smäll på fingrarna och så får eleven en assistent eller så träder företaget/kommunen in och betalar om skolan inte har råd. Det är sådant som skolinspektionen ägnar sig åt. Det är väldigt formella och observerbara saker som inte rör lärarnas arbete som sådant eftersom det oftast är en fråga om resurser.
När det kommer till undervisning och betygsättning som sådant är det sällan något som skolinspektionen vill vara inne och ta på. När det kommer till bedömning och betygsättning äger läraren allt. Ingen (inte ens rektor) kan slå dem på fingrarna men rektor är rätt tydlig med att dåliga betyg inte tolereras. Vi har inte ”lyckobetyg” för att det blev så. Rektor, ägare (om det är en friskola), lokalpolitiker, byråkrater osv. är hårt drivande i det här. Samtidigt har vi också motsatsen. Det finns en enormt stor mängd elever som får sämre betyg än vad de egentligen skulle ha fått om bedömning och betygsättning skedde externt.
Om vi kort stannar vid betygsättning fungerar det ungefär så här: Läroplanen innehåller Centralt innehåll (vad som skall läras ut) och kunskapskrav (vad som skall bedömas). Sedan är det upp till läraren att designa prov, uppgifter eller whatever som återspeglar kunskapskraven. Hur tolkas detta? Tja, det finns en massa olika intervjustudier som pekar på litet olika håll. Vad jag förstår finns det en hyfsad samsyn i matematik men inte i andra ämnen. Många länder har därför centraliserad bedömning och betygssättning. Det är inte läraren som bedömer och sätter betyg men en extern person (eller helt digitalt och automatiserat). I Norge har de haft det i åtta år med mycket goda resultat. Alla vet om de enorma fördelarna och i Sverige har man talat om detta i femton år. IB programmen har redan sin version. Så varför genomförs det inte? Den politiska viljan finns men detta motarbetas av pedagogikprofessorer, facken och lärarna själva.
Argumentet går ut på att lärarna skall ha kontroll över bedömning och betygsättning utan insyn eftersom det är en ”profession” men också på puckade idiotidéer om att grundskolan inte skall lära ut baskunskaper utan universitetskunskaper. Konsekvensen är ett totalt kaos. Det är först i klass 9 som du ser att elever kan göra distinktioner. Det finns inte en unge som i klass 7 som kan få godkänt om du följde kunskapskraven slaviskt. En del lärare gör faktiskt detta. De följer dessa krav rakt av och sedan får de skit av rektor för att en massa helt fungerade kids får underkänt. Helt stört eller hur men detta är svenska skolan. Detta håller dock bitvis på att förändras eftersom allt fler lärare har fått sin utbildning genom KPU och kombinationsprogram vilket innebär att allt fler ämneskunniga kommer in. De har inte samma förälskelse i att ”äga betygen”. Faktum är att bedömning och betygsättning bara är ett stort problem som tar fokus från undervisningen. Däremot driver de samma propaganda och revisionism men det är inte generellt för lärare utanför folk i offentlig förvaltning överlag.
Skolan är ingen politisk neutral plats utan en politisk styrd organisation som allt annat. Faktum är att själva syftet med folkskolan var att socialisera svensken i främst religiös och nationalistisk propaganda (tänk Ungern) i mitten av 1800-talet. Omkring 1945 tog liberalerna och socialisterna över skolan och formade dem i deras ideologi. Det är därför du har historielärare som alltid gör en stor sak om andra världskriget som de tror är någon brytpunkt för historien. Trist för dem att den nationalistiska högern är tillbaka. Om du vill ha exempel på den tendentiösa SO-undervisningen så förklarar en lärare på Lärarnas Riksförbund om hur det går till.
http://lrbloggar.se/mikaelbruer/dona...e-klassrummet/
Du tänker då? Facken? Vad gör de. Sverige har två lärarfack. Dessa är Lärarnas Riksförbund (LR) och Lärarförbundet (LF). De konservativa adjunkterna (magisterexamen i något ämne) och lektorerna (fil.dr examen i något ämne) undervisade vid läroverken (högstadiet) och gymnasiet representerades av LR. De flesta av dem var personer som misslyckats i sin akademiska karriär. I början av 1900-talet tjänade de drygt fem industriarbetarlöner. Folkskolelärarna var utbildade vid seminarier (motsvarar ungefär gymnasiet) och undervisade i folkskolan (låg och mellanstadiet) och tjänade 1,5 industriarbetarlön. De förstnämnda var inte pedagoger men ämneslärare (och hade för sin tid djupa kunskaper) medan pedagogerna huserade vid seminarierna. Konflikten mellan dem fortsatte efter 1945.
Socialdemokraterna och Liberalerna införde Lärarhögskolan 1950. Olof Palme drev ut adjunkter och lektorer från skolorna. Han maximerade också antalet personer som läste vid gymnasieskolorna och lönerna och statusen dumpades till ingenting. Vid 1960-talet blev LR lika bedrövligt vänsterinriktade som det explicit S-märkta lärarförbundet. Än idag är de flesta lärare vid gymnasiet medlemmar i LR medan lärarna i låg och mellanstadiet är medlemmar i LF. Högstadiet är splittrat mellan LR och LF. Även om lärarförbundet är värst ägnar sig båda förbundet och deras medlemmar åt att sabba all form av vettig progression i skolan. De vänder sig emot ämneskunskaper, (även om LR inte lika sjögalna), centraliserad bedömning, katederundervisning osv. Båda är också för massutbildandet samt att lärare på högstadiet, gymnasiet, komvux och SFI skall fortsätta att vara ”pedagoger”.
Fortsättning på inlägg 196.. Alpha
Hur som helst – för att besvara din fråga. För att alla lärarna skall vara med på den svajiga svenska ”linjen” så har du lärarprogrammen. Det finns tre stycken program för ämneslärare; Reguljära programmet (där lejonparten går), kombinationsprogrammet (de som vill läsa sina ämnen men med mindre didaktik) och KPU programmen (de har redan läst sina ämnen vid institutionerna eller har en utbildning som konverteras om till ämnen). Snittåldern för KPU programmen (de flesta är på distans) är 35 år medan de som läser reguljära programmen är i tidiga tjugoårsåldern. Lärarutbildningarna är förenklat uppdelat i två sektioner; dagis/låg/mellan och hög/gymnasiet/komvux. De som undervisar på dessa program är doktorsutbildade pedagoger (lektorer), adjunkter (magisterexamen i pedagogik plus år av erfarenhet), doktorander (forskarstuderande) samt en mängd av akademiker inom aparta discipliner som lyckats landa en lärartjänst.
Hierarkin är mycket tydlig. Professorerna och docenterna är på toppen och institutionens generaler. De forskar och ger råd till politiker och skolverket. Många är av dem är riktigt intelligenta och driver sina egna linjer. Det är de som hittar på sådant som ”genuspedagogik”. Skälet till varför läroplanerna är värdelöst toapapper beror bland annat på dem. En del av dem är pedagoger men många är också psykologer, socionomer och sociologer i grunden. Det är här de progressiva huserar. Dessa är helt ofarliga för samhället om de bara hade suttit och pushat papper men så är det inte. I bästa fall håller de någon kurs men oftast gömmer de sig på sina kontor och träffar inte studenter annat än doktoranderna. Det skall sägas att många av de här professorerna är intelligenta men deras lösningar är oftast sjögalna.
Under dem har de lektorerna. De är officerarna. De är där för att sälja in docenternas och professorernas forskning till studenterna. Lektorerna med en doktorshatt i pedagogik men inte alla. En del har arbetat 10-15 år i skolan medan andra inte satt sin fot i en skola. De flesta de här lektorerna i pedagogik är i grunden låg och mellanstadielärare. Skälet till varför det är så är att gymnasielärare oftast har karriärmässiga valmöjligheter. En gymnasielärare i företagsekonomi (om ekonom) försvinner till ett ekonomjobb, en lärare i samhällskunskap (om statsvetare) till kommunen, lärare i geograf (om geograf) till naturvårdsverket osv. Låg och mellanstadielärarna? Vad skall de jobba med? Det finns inga överlappande områden. De har läst en massa pedagogik. Det samma gäller den gamla 4-9 lärare (sista tog examen 2002) som också bara har en massa pedagogik i sin examen. De kan inte lämna yrket. Utvägen är som akademin.
De lektorer som har arbetat i skolan kan vara extremt reaktionära (riktiga pennalister) medan de som aldrig satt sin fot i en skola oftast är mycket progressiva, vänliga och teoretiskt intresserade. Bland lektorerna har du också de här aparta doktorerna. De kan vara allt från litteraturvetare till teknologi doktorer. De har aldrig satt sin fot i en skola och håller oftast ett mindre antal föreläsningar och ibland någon 7,5 poängs kurs. Oftast har de en misslyckad akademisk karriär i bakgrunden. Det skimrar oftast en bitterhet och ledsamhet över dem. De tycker att lärarstudenter och pedagoger är totala idioter. Egentligen fattar jag inte vad de här lirarna gör på universitetet och högskolor – när de borde sitta och harva på någon myndighet någonstans. De kommer ändå aldrig bli professorer. Under dem har du doktoranderna. De är officersaspiranterna. Här finns det två typer: De unga som är där för att komma igenom och få sin examen så de kan jobba på utbildningsdepartementet (eller whatever). De har oftast gjort ett år på ett lågstadium innan de flytt springande därifrån. Du har också de äldre f.d. låg och mellanstadielärarna som på äldre dagar vill gömma sig från skolan.
På botten har du adjunkterna. De är underofficerarna. De där för att ”drilla” och ”sätta på plats”. De rekryteras främst från låg och mellanstadiet samt från högstadiet i mindre utsträckning. Oftast ansvarar (mestadels) för VFU eftersom de tydligen har en massa ”beprövad erfarenhet”. Ingen jävel vet vad det betyder men antagligen handlar det om erfarenhet. För att förklara dessa människor. Tänk dig en Forest Gump men en elak Forest Gump. Där har du adjunkterna vid lärarprogrammen. Dessa människor är oftast rent stalinistiska åsikter (med vissa undantag) och mycket lojala till lärarkåren och yrket. Jag är konservativ och långt till höger om etablissemanget att jag skulle få löpa gatlopp i Aftonbladet. Jag kan dock inte se någon stolthet i att göra barn, ungdomar och studenter illa. För dem spelar det ingen roll om det är invandrarbarn eller svenska barn. De gör ingen skillnad på arbetarbarn eller överklassbarn. De skall tryckas ned. De är också riktigt elaka, oärliga och manipulativa. De är fruktansvärt obehagliga att ha göra med. Deras syn på pedagogik är också rätt kul.
Den är helt uppgiftsdriven. För dem går undervisning ut på det här sättet: Halvhjärtat förklara en uppgift i boken, tvinga dem att läsa och skriva den här uppgiften och sedan ägna all tid åt att ”hålla koll ” så inte klassrummet flippar ur. Sedan skall du ha en massa extrauppgifter om någon blir klar i tid - som de flesta struntar i. Allt skall sedan samlas in och kontrolleras. Denna uppgiftsdrivna ”söka information i läroboken” - BS-pedagogik är fullkomligt vansinne men bedrivs på 99 procent av alla skolor. Oftast slutar det i kaos. Däremot fungerar katederundervisning mycket bra. Läraren bokens innehåll för eleverna, kastar ut frågor, förklarar osv. Det gynnar 85-90 procent i en klass. Så bedrevs utbildning i Sverige en gång i tiden. Det är rätt kul faktiskt. Kör du katederundervisning så är det tyst i klassrummet. Skälet är rätt enkelt. Om de har en lärare framför sig håller kidsen tyst. De vet att du ser dem.
Du kan också kontrollera allt på ett sätt som ingår om du delar ut en massa uppgifter och sedan går runt och hjälper dem. Oftast snackar adjunkter, handledare, lärare, lektorer, rektorer osv. snacka om ”ögonen i nacken”. Det finns inte. Det är fullkomligt skitsnack – ingen har ögon i nacken. Det värsta med adjunkterna är att de är så ostrukturerade. De klarar inte av att följa en rak linje. Utgångspunkten är ”kunskapskraven”. Du bygger din undervisning kring denna för att maximera resultaten. Eleverna får från första start veta vad som krävs. Detta är också i linje med läroplanen. Adjunkterna (och de äldre professionerna i pedagogik) däremot menar att det inte är detta som skall vara utgångspunkten eftersom ”eleverna lär sig plugga till ett prov. De inte får djupa kunskaper. De får ”ytliga kunskaper” säger de.
Mythos har ju den här uppfattningen också. Han är en blåkopia av en adjunkt. Vad som menas med detta är det nog ingen som vet annat än att det har något med att de avskyr prov. Istället skall bedömning ske som en ”process” eftersom läraren betygsätter eleverna vad de skriver i sina uppgifter. Hur eleverna bedöms eller vad de skall göra för ett högre betyg får de såklart inte veta. Det är en ”hemlighet” tydligen. Det lustiga är att detta också ibland praktiseras på lärarprogrammen. Pedagogerna skiter i att lära ut något på föreläsningarna.
Hur som helst – för att besvara din fråga. För att alla lärarna skall vara med på den svajiga svenska ”linjen” så har du lärarprogrammen. Det finns tre stycken program för ämneslärare; Reguljära programmet (där lejonparten går), kombinationsprogrammet (de som vill läsa sina ämnen men med mindre didaktik) och KPU programmen (de har redan läst sina ämnen vid institutionerna eller har en utbildning som konverteras om till ämnen). Snittåldern för KPU programmen (de flesta är på distans) är 35 år medan de som läser reguljära programmen är i tidiga tjugoårsåldern. Lärarutbildningarna är förenklat uppdelat i två sektioner; dagis/låg/mellan och hög/gymnasiet/komvux. De som undervisar på dessa program är doktorsutbildade pedagoger (lektorer), adjunkter (magisterexamen i pedagogik plus år av erfarenhet), doktorander (forskarstuderande) samt en mängd av akademiker inom aparta discipliner som lyckats landa en lärartjänst.
Hierarkin är mycket tydlig. Professorerna och docenterna är på toppen och institutionens generaler. De forskar och ger råd till politiker och skolverket. Många är av dem är riktigt intelligenta och driver sina egna linjer. Det är de som hittar på sådant som ”genuspedagogik”. Skälet till varför läroplanerna är värdelöst toapapper beror bland annat på dem. En del av dem är pedagoger men många är också psykologer, socionomer och sociologer i grunden. Det är här de progressiva huserar. Dessa är helt ofarliga för samhället om de bara hade suttit och pushat papper men så är det inte. I bästa fall håller de någon kurs men oftast gömmer de sig på sina kontor och träffar inte studenter annat än doktoranderna. Det skall sägas att många av de här professorerna är intelligenta men deras lösningar är oftast sjögalna.
Under dem har de lektorerna. De är officerarna. De är där för att sälja in docenternas och professorernas forskning till studenterna. Lektorerna med en doktorshatt i pedagogik men inte alla. En del har arbetat 10-15 år i skolan medan andra inte satt sin fot i en skola. De flesta de här lektorerna i pedagogik är i grunden låg och mellanstadielärare. Skälet till varför det är så är att gymnasielärare oftast har karriärmässiga valmöjligheter. En gymnasielärare i företagsekonomi (om ekonom) försvinner till ett ekonomjobb, en lärare i samhällskunskap (om statsvetare) till kommunen, lärare i geograf (om geograf) till naturvårdsverket osv. Låg och mellanstadielärarna? Vad skall de jobba med? Det finns inga överlappande områden. De har läst en massa pedagogik. Det samma gäller den gamla 4-9 lärare (sista tog examen 2002) som också bara har en massa pedagogik i sin examen. De kan inte lämna yrket. Utvägen är som akademin.
De lektorer som har arbetat i skolan kan vara extremt reaktionära (riktiga pennalister) medan de som aldrig satt sin fot i en skola oftast är mycket progressiva, vänliga och teoretiskt intresserade. Bland lektorerna har du också de här aparta doktorerna. De kan vara allt från litteraturvetare till teknologi doktorer. De har aldrig satt sin fot i en skola och håller oftast ett mindre antal föreläsningar och ibland någon 7,5 poängs kurs. Oftast har de en misslyckad akademisk karriär i bakgrunden. Det skimrar oftast en bitterhet och ledsamhet över dem. De tycker att lärarstudenter och pedagoger är totala idioter. Egentligen fattar jag inte vad de här lirarna gör på universitetet och högskolor – när de borde sitta och harva på någon myndighet någonstans. De kommer ändå aldrig bli professorer. Under dem har du doktoranderna. De är officersaspiranterna. Här finns det två typer: De unga som är där för att komma igenom och få sin examen så de kan jobba på utbildningsdepartementet (eller whatever). De har oftast gjort ett år på ett lågstadium innan de flytt springande därifrån. Du har också de äldre f.d. låg och mellanstadielärarna som på äldre dagar vill gömma sig från skolan.
På botten har du adjunkterna. De är underofficerarna. De där för att ”drilla” och ”sätta på plats”. De rekryteras främst från låg och mellanstadiet samt från högstadiet i mindre utsträckning. Oftast ansvarar (mestadels) för VFU eftersom de tydligen har en massa ”beprövad erfarenhet”. Ingen jävel vet vad det betyder men antagligen handlar det om erfarenhet. För att förklara dessa människor. Tänk dig en Forest Gump men en elak Forest Gump. Där har du adjunkterna vid lärarprogrammen. Dessa människor är oftast rent stalinistiska åsikter (med vissa undantag) och mycket lojala till lärarkåren och yrket. Jag är konservativ och långt till höger om etablissemanget att jag skulle få löpa gatlopp i Aftonbladet. Jag kan dock inte se någon stolthet i att göra barn, ungdomar och studenter illa. För dem spelar det ingen roll om det är invandrarbarn eller svenska barn. De gör ingen skillnad på arbetarbarn eller överklassbarn. De skall tryckas ned. De är också riktigt elaka, oärliga och manipulativa. De är fruktansvärt obehagliga att ha göra med. Deras syn på pedagogik är också rätt kul.
Den är helt uppgiftsdriven. För dem går undervisning ut på det här sättet: Halvhjärtat förklara en uppgift i boken, tvinga dem att läsa och skriva den här uppgiften och sedan ägna all tid åt att ”hålla koll ” så inte klassrummet flippar ur. Sedan skall du ha en massa extrauppgifter om någon blir klar i tid - som de flesta struntar i. Allt skall sedan samlas in och kontrolleras. Denna uppgiftsdrivna ”söka information i läroboken” - BS-pedagogik är fullkomligt vansinne men bedrivs på 99 procent av alla skolor. Oftast slutar det i kaos. Däremot fungerar katederundervisning mycket bra. Läraren bokens innehåll för eleverna, kastar ut frågor, förklarar osv. Det gynnar 85-90 procent i en klass. Så bedrevs utbildning i Sverige en gång i tiden. Det är rätt kul faktiskt. Kör du katederundervisning så är det tyst i klassrummet. Skälet är rätt enkelt. Om de har en lärare framför sig håller kidsen tyst. De vet att du ser dem.
Du kan också kontrollera allt på ett sätt som ingår om du delar ut en massa uppgifter och sedan går runt och hjälper dem. Oftast snackar adjunkter, handledare, lärare, lektorer, rektorer osv. snacka om ”ögonen i nacken”. Det finns inte. Det är fullkomligt skitsnack – ingen har ögon i nacken. Det värsta med adjunkterna är att de är så ostrukturerade. De klarar inte av att följa en rak linje. Utgångspunkten är ”kunskapskraven”. Du bygger din undervisning kring denna för att maximera resultaten. Eleverna får från första start veta vad som krävs. Detta är också i linje med läroplanen. Adjunkterna (och de äldre professionerna i pedagogik) däremot menar att det inte är detta som skall vara utgångspunkten eftersom ”eleverna lär sig plugga till ett prov. De inte får djupa kunskaper. De får ”ytliga kunskaper” säger de.
Mythos har ju den här uppfattningen också. Han är en blåkopia av en adjunkt. Vad som menas med detta är det nog ingen som vet annat än att det har något med att de avskyr prov. Istället skall bedömning ske som en ”process” eftersom läraren betygsätter eleverna vad de skriver i sina uppgifter. Hur eleverna bedöms eller vad de skall göra för ett högre betyg får de såklart inte veta. Det är en ”hemlighet” tydligen. Det lustiga är att detta också ibland praktiseras på lärarprogrammen. Pedagogerna skiter i att lära ut något på föreläsningarna.
fortsättning på 197..
Böckerna får man ingen förklaring till eftersom föreläsningarna skall handla om allt annat som inte rör ämnet. Sedan har du de här adjunkterna som använder seminarium för att praktisera sina mjuka observationer på samma sätt som de gör i grundskolan. Betyget går ändå helt på tentan eller en hemtenta. Här får man tacka den anti-rasistiska vänstern som vill göra allt anonymt och formellt för att motverka diskriminering. Själva strukturen på undervisningen ser ut så här beror på att det finns en konflikt här mellan universitetens saklighet och pedagogikens osaklighet.
På vanliga humanistiska (där pedagogik ingår) utbildningar så är det föreläsning, seminarium, tenta. Strukturen på det sättet är identisk på lärarprogrammen men de fyller det första och andra med ren skit. Det behöver inte vara dålig skit. Ibland är det intressant och vettigt men bristen på struktur är så fruktansvärt jobbig. Detta kommer inte från professorerna. De vill bara prångla ut åsikter. Det kommer från lektorerna och adjunkterna. I synnerhet adjunkterna.
En dag i skolan fungerar det ungefär så här. Högstadieläraren förväntas springa på ett par lektioner om dagen. Varje lektion ser identisk ut: Lärare kommer in, förklarar någonting på fem minuter, alla öppnar böckerna, läser och svarar på frågor i boken (typ skriver av) och sedan förklarar läraren någonting så är lektionen slut. Det är alltid ett par som skiter i allting och några stör. De flesta lärare kör oftast prov eftersom de behöver hårddata och inte det här ständiga insamlandet av information. Det är mer en diagnos. En del använder det som en ursäkt att sätta godkända betyg på elever. En del lärare använder de som ursäkt för att sänka betyg. En lärare säger ”tyst” ungefär en gång var tredje minut. Vi talar som sagt om högstadiet. I nian kan du släppa klassrummet rätt ofta eftersom de är tysta.
Sedan följer utvecklingssamtal, rättning, samtal, föräldrar, möten osv. Så ser dagarna ut under terminerna. På gymnasiet ser likadant ut men du slipper mycket av tjafset och det är oftast mer katederundervisning och föreläsningar. Istället är det skolk, skolk och mer skolk du skall handskas med. Det är mycket lättare att arbeta på ett gymnasium. Det är en frivilig utbildning och du behöver inte göra så mycket åt problemen. Gör de inte proven så är det inte hela världen.
Föräldrarna finns närvarande men inte så mycket och ibland aldrig. Överlag kan man säga att både grundskolan och gymnasiet är uppgiftsdriven. På universitet får du som sagt seminarieuppgifter eller så är det bara frivilliga föreläsningar och tentor. Så varför det ser ut så här? Tja, en kombination av lärarprogrammens socialisering, läroplanerna, skollagen och påtryckningar från kollegor och rektor. Antagligen också tradition. Progressiva lärare har oftast grupparbeten, självrättning, diskussioner, PM-skrivande, rollspel och sådant. De värsta dårarna är ”uppgiftsdårarna”. De kastar ut tio uppgifter till eleverna på en lektion och hetsar igenom allt. Typ, skriv fem minuter, och sedan går man igenom det på tavlan, skriv fem minuter och så går man igenom det på tavlan.
Nej, det lättaste är att ta god tid på sig att på ett strukturerat sätt gå igenom kapitlet som skall pluggas på tavlan, ge ut sammanfattningar, förklara begrepp (eller teorier) osv. Du kan göra det här i helklass. Kontroversiellt? Ja, enormt. Tja, det finns en rätt känd småstadierektor och rektor vid namn Johan Kant (https://johankant.wordpress.com/) som menar att detta fungerar på låg och mellanstadiebarn.
Det här med nonchalanta lärare är en jävla pinna. Många behandlar VFU-studenter som skit. När jag arbetade i gymnasiet kom en kille in som tyckte det var jobbigt att snacka inför grupp. Smart kille och jag ställde upp som ”extrahandledare” när det behövdes. Jag har ingen sådan utbildning men jag kände med killen. Det gick grymt. Alla kan bli lärare. Det är inte svårt jobb. Det handlar mest om att stå ut med skiten och lära sig att hålla sig själv instängd. Om den här killen hade hamnat på ett högstadium med samma idiothandledare jag hade då hade killen fått U rakt av men han kom igenom. Som sagt – alla människor kan göra det här. Du föds inte till ”ledare” eller ”lärare”. Det är rent dravel. Sedan om du tycker att det är kul är en annan sak. Jag avskydde yrket men det är jag.
Skit i SFI och Komvux. Titta på olika företagsutbildningar. Det skall tydligen vara askul. En kompis till mig doktorerade i tyska och fick inget jobb vid universitetet. Istället lärde han ut tyska till företag på kvällarna medan han var översättare av tyska produkter och dokument på dagarna. Jag tror han drog in drygt 40,000 i månaden på detta.
Böckerna får man ingen förklaring till eftersom föreläsningarna skall handla om allt annat som inte rör ämnet. Sedan har du de här adjunkterna som använder seminarium för att praktisera sina mjuka observationer på samma sätt som de gör i grundskolan. Betyget går ändå helt på tentan eller en hemtenta. Här får man tacka den anti-rasistiska vänstern som vill göra allt anonymt och formellt för att motverka diskriminering. Själva strukturen på undervisningen ser ut så här beror på att det finns en konflikt här mellan universitetens saklighet och pedagogikens osaklighet.
På vanliga humanistiska (där pedagogik ingår) utbildningar så är det föreläsning, seminarium, tenta. Strukturen på det sättet är identisk på lärarprogrammen men de fyller det första och andra med ren skit. Det behöver inte vara dålig skit. Ibland är det intressant och vettigt men bristen på struktur är så fruktansvärt jobbig. Detta kommer inte från professorerna. De vill bara prångla ut åsikter. Det kommer från lektorerna och adjunkterna. I synnerhet adjunkterna.
En dag i skolan fungerar det ungefär så här. Högstadieläraren förväntas springa på ett par lektioner om dagen. Varje lektion ser identisk ut: Lärare kommer in, förklarar någonting på fem minuter, alla öppnar böckerna, läser och svarar på frågor i boken (typ skriver av) och sedan förklarar läraren någonting så är lektionen slut. Det är alltid ett par som skiter i allting och några stör. De flesta lärare kör oftast prov eftersom de behöver hårddata och inte det här ständiga insamlandet av information. Det är mer en diagnos. En del använder det som en ursäkt att sätta godkända betyg på elever. En del lärare använder de som ursäkt för att sänka betyg. En lärare säger ”tyst” ungefär en gång var tredje minut. Vi talar som sagt om högstadiet. I nian kan du släppa klassrummet rätt ofta eftersom de är tysta.
Sedan följer utvecklingssamtal, rättning, samtal, föräldrar, möten osv. Så ser dagarna ut under terminerna. På gymnasiet ser likadant ut men du slipper mycket av tjafset och det är oftast mer katederundervisning och föreläsningar. Istället är det skolk, skolk och mer skolk du skall handskas med. Det är mycket lättare att arbeta på ett gymnasium. Det är en frivilig utbildning och du behöver inte göra så mycket åt problemen. Gör de inte proven så är det inte hela världen.
Föräldrarna finns närvarande men inte så mycket och ibland aldrig. Överlag kan man säga att både grundskolan och gymnasiet är uppgiftsdriven. På universitet får du som sagt seminarieuppgifter eller så är det bara frivilliga föreläsningar och tentor. Så varför det ser ut så här? Tja, en kombination av lärarprogrammens socialisering, läroplanerna, skollagen och påtryckningar från kollegor och rektor. Antagligen också tradition. Progressiva lärare har oftast grupparbeten, självrättning, diskussioner, PM-skrivande, rollspel och sådant. De värsta dårarna är ”uppgiftsdårarna”. De kastar ut tio uppgifter till eleverna på en lektion och hetsar igenom allt. Typ, skriv fem minuter, och sedan går man igenom det på tavlan, skriv fem minuter och så går man igenom det på tavlan.
Nej, det lättaste är att ta god tid på sig att på ett strukturerat sätt gå igenom kapitlet som skall pluggas på tavlan, ge ut sammanfattningar, förklara begrepp (eller teorier) osv. Du kan göra det här i helklass. Kontroversiellt? Ja, enormt. Tja, det finns en rätt känd småstadierektor och rektor vid namn Johan Kant (https://johankant.wordpress.com/) som menar att detta fungerar på låg och mellanstadiebarn.
Citat:
Alla utom två-tre stycken av de undervisande lärarna hade arbetat i skolan. Det handlade om från ett par år till decennier. Erfarenheten från skolan fanns. Utbildningen var inte flummig på det sättet. De har bra koll men det de var intresserade av att lära ut det de kunde utan istället skulle vi ”söka” upp detta själva. Typ, lära genom erfarenhet istället för att bara berätta för oss vad som gäller. Vidare har jag (för egen del) inte samma uppfattningar. Jag kan identifiera mig rätt mycket med Isak Skogstad (även om jag inte är liberal och gillar hans ”stå” upp när läraren kommer in i klassrummet mentalitet). Jag har inga problem med kepsar, jackor, bubbelgum, snus, eller vad fan det nu är. Jag är inte lagd åt det hållet. Jag är helt ointresserad av ”social fostran”. Jag är bara intresserad av det akademiska. När det kommer till motivera åsikter och tankar är lärare värdelösa på det men det har vi som sagt konstaterat. Jag hamnar nog mest i konflikt med erfarna personer. Jag håller med dig här. En del lärare som jag hade var tydliga att uttrycka vilka teorier som var de rätta och hur man skall tänka och hur man inte ska tänka. Sådana lärares mentalitet korresponderar med en mentalitet som vissa av mina kursare har. De gillar inte när man ifrågasätter hur de tänker och resonerar trots att de i en del fall är usla på att motivera sina åsikter.
Bristfällig KPU kan handla om att lärarna som undervisade dig och dina kursare inte hade någon kontakt med verkligheten, det vill säga med högstadieskolor och gymnasieskolor. Dessutom är det inte ovanligt att man hittar de minst pedagogiska lärarna på landets högskolor och universitet.
Min handledare var inte erfaren. Jag var hennes första VFU-student. Det märktes att hon inte var erfaren. Hon verkade dessutom vara nonchalant. Hon gav mig inget feedback innan jag höll mina lektioner. Jag fick alltid feedback efter att jag höll mina lektioner. Jag gjorde om min VFU och fick G. Jag hade en annan attityd (jag höll en lägre profil) och min handledare var mer erfaren.
Jag ska definitivt hålla en låg profil när jag jobbar som ordinarie lärare i framtiden.
Förvisso har jag inte jobbat många år som lärare, men om det blir så att jag börjar tröttna på ungdomar kan jag kanske jobba på Komvux eller SFI. Det kan vara bra med miljöbyte ibland.
Jag önskar dig ett gott nytt år!
Bristfällig KPU kan handla om att lärarna som undervisade dig och dina kursare inte hade någon kontakt med verkligheten, det vill säga med högstadieskolor och gymnasieskolor. Dessutom är det inte ovanligt att man hittar de minst pedagogiska lärarna på landets högskolor och universitet.
Min handledare var inte erfaren. Jag var hennes första VFU-student. Det märktes att hon inte var erfaren. Hon verkade dessutom vara nonchalant. Hon gav mig inget feedback innan jag höll mina lektioner. Jag fick alltid feedback efter att jag höll mina lektioner. Jag gjorde om min VFU och fick G. Jag hade en annan attityd (jag höll en lägre profil) och min handledare var mer erfaren.
Jag ska definitivt hålla en låg profil när jag jobbar som ordinarie lärare i framtiden.
Förvisso har jag inte jobbat många år som lärare, men om det blir så att jag börjar tröttna på ungdomar kan jag kanske jobba på Komvux eller SFI. Det kan vara bra med miljöbyte ibland.
Jag önskar dig ett gott nytt år!
Det här med nonchalanta lärare är en jävla pinna. Många behandlar VFU-studenter som skit. När jag arbetade i gymnasiet kom en kille in som tyckte det var jobbigt att snacka inför grupp. Smart kille och jag ställde upp som ”extrahandledare” när det behövdes. Jag har ingen sådan utbildning men jag kände med killen. Det gick grymt. Alla kan bli lärare. Det är inte svårt jobb. Det handlar mest om att stå ut med skiten och lära sig att hålla sig själv instängd. Om den här killen hade hamnat på ett högstadium med samma idiothandledare jag hade då hade killen fått U rakt av men han kom igenom. Som sagt – alla människor kan göra det här. Du föds inte till ”ledare” eller ”lärare”. Det är rent dravel. Sedan om du tycker att det är kul är en annan sak. Jag avskydde yrket men det är jag.
Skit i SFI och Komvux. Titta på olika företagsutbildningar. Det skall tydligen vara askul. En kompis till mig doktorerade i tyska och fick inget jobb vid universitetet. Istället lärde han ut tyska till företag på kvällarna medan han var översättare av tyska produkter och dokument på dagarna. Jag tror han drog in drygt 40,000 i månaden på detta.
__________________
Senast redigerad av Edgerton 2019-01-01 kl. 23:53.
Senast redigerad av Edgerton 2019-01-01 kl. 23:53.
Stöd Flashback
Flashback finansieras genom donationer från våra medlemmar och besökare. Det är med hjälp av dig vi kan fortsätta erbjuda en fri samhällsdebatt. Tack för ditt stöd!
Swish: 123 536 99 96 Bankgiro: 211-4106
