Utlitarism kommer ta över efter liberalism som den etablerade politiska filosofin

Det finns ingen som helst bas för vad du säger, och några saker som du uttrycker är för breda (mening+syfte) vilket har tvärs olika mått för olika personer. En sadist sermening i sadismen, en intellektuell finne meningen i ett bibliotek, osv.

Lycka är så komplex dock att inte ens individen vet ifall han blir lycklig av hans handlingar, han vet inte ifall det som ger kortsiktig kommer leda till långsiktig olycka, osv.

Folk blir inte lyckliga av samma saker, tänk en person som Isaac Newton som arbetar 16 timmar per dag och helst inte har med andra mediokra människor att göra, och inte heller vill ha sexuell njutning för det kommer i vägen för sitt arbete.

Viserligen har han "mening" men mänskligt värme och kärlek verkar inte vara så viktigt för honom, vilket det sällan är för folk med iq över 150.

Du kan inte ens börja veta hur man maximerar lyckan (objektivt) ifall du inte ens känner till objektiva mått för hur man mäter samhällets totala lycka (du måste i princip gå från individ till individ), vidare är det än svårar att mäta denna lycka över tid.

Startar du ett pyramidspel som får folk att gå i pension tidigt kanske de blir lyckligare (men det finns som sagt inga mått), men på längre sikt kanske ekvationen bryts sönder.

Du anklagar liberalismen för konsumptionssamhälle, men jag känner att mer socialistiska som Sverige ofta är mer delaktiga i konsumptionssamhället än exempelvis Sydeuropeiska länder (med mindre välfärd) där traditioner och familjevärderingar agerar som en naurlig kontrapunkt där en mer organisk kultur får växa fram.

Tror inte att välfärd alltså står i motsattförhållande till konsumptionssamhälle, tvärtom, så säkerställer den att alla får vara individer som slipper behöva frivilligt se den andra människans behov.

Tror annars inte att det tillslut är så svårt att komma fram till en schopenhaueriansk ekvation där livet är mestadels tragisk från vilken vinkel man än ser den, då skulle utilitarismens logiska konsekvens av en sådan ekvationvara att det är bästa att mänskligheten förintar oss själva.

SAOL är en ordlista, inte en ordbok avsedd för filosofisk begreppshantering. I så fall får vi vända oss till SAOB, Svenska Akademiens ordbok, och ta oss an följande arkaiska definition:

(fördelaktigt l. ofördelaktigt) sätt varpå ett liv l. en tillvaro l. en handling l. värksamhet o. d. förlöper, särskilt i den mån det är beroende av (oförutsedda) omständigheter över vilka man icke råder; öde; slump; levnadslott; äv. om (ingripande av) dessa omständigheter, ofta uppfattade ss. en reglerande makt (ett personligt väsen); numera bl. i vissa uttr. o. ssgr som äv. kunna hänföras till andra bet. Blind lycka o. d.

Det rör sig alltså om ett mycket diffust begrepp, främst en känsla, vars objektiva yttring är mycket svår att mäta. Se för övrigt Naknekejsarens inlägg ovan.

Jag skulle hävda det motsatta. Lyckan, såsom upplevelse, kräver en intensiv jakt, konstant omdaning, självreflektion, nya miljöer, nya människor osv. Det rör sig i det närmaste om en destruktiv och destabiliserande kraft. I motsats till detta utgör kvartalsrapporterna, eller nästa shopping-fix eller fylla, en del av ett rutinmässigt flöde. Det må vara existentiellt bedövande, men det är både hållbart och stabiliserande för den stora majoriteten.

Buddhas väg är utslocknelse, vilket är den raka motsatsen till den utilitarism du tycks förespråka.

Som motpunkter skulle jag hänvisa till naturrätten, nävrätten (Faustrecht) och viljan till makt. Vi må alla tillhöra samma art och dela samma basala intressen, men vi är inte lika. De evolutionära mekanismerna uttrycker sig olikartat inom oss, den kognitiva kapaciteten är inte jämnt fördelad och driften att härska och dominera ger olikartat utfall. Ett avancerat samhälle kräver på så vis kanaler för både dominans (äganderätt) och ordning (lagrätt), medan primitiva samhällen utgör en svagt sammanhållen amalgamering av konkurrerande dynastier. Men en utopisk samhällsmodell, vare sig den är formad efter ekonomisk jämlikhet eller största möjliga lycka för det stora flertalet, känns bäst igen på sin bristfälliga förståelse för människans väsen och det brutala förtryck som följer i dess fotspår.

Nej, i det liberala perspektivet är fri- och rättigheter sekundära, alltid underordnade nationens intresse. På samma sätt är marknaden och konkurrensen mekanismer för att göra staten, inte medborgaren, rik. Det är inte en slump att Adam Smith benämnde sitt verk The Wealth of Nations, vilket tydligt understryker styrkeförhållandet.

Mycket riktigt. Återigen, utilitarismen fungerar utmärkt såsom kritik eller komplement till ett större perspektiv. Men utilitarismen står inte på egna ben eftersom den inte utesluter motsägelser när dess grundprincip definieras, vilket i nästa steg leder till begreppsmässigt kaos.

Liberalismen berättigas inte genom logiska argument utan genom att vara den ordning som bäst maximerar resursfördelning och ekonomisk tillväxt för staten. Det är det hela.

Dikotomin handlar snarare om altruism kontra egenintresse, där jag med enkelhet skulle argumentera för det senare alternativet. Men om samtliga bilar i trafiken ingick i en och samma hive mind är det inte längre fråga om altruism och egenintresse utan om organismens övergripande välstånd, och säkerhetsfrågan skulle då hanteras med samma automatik som ett immunsystem.

Och det är just denna utveckling som skrämmer den gängse eliten, som mycket riktigt inser att en värld underkastad algoritmer är en värld som överger Upplysningen och dess tankegods. En accelererad utveckling skulle omöjliggöra en anpassning till befintliga institutioner och ramverk och, tids nog, rasera den liberaldemokratiska världsordningen.

En sadist som blir lycklig av att plåga någon annan jämfört med en intellektuell som blir lycklig av att läsa en bok är annorlunda. Sadisten drar med säkerhet ner lyckotillståndet, annars vore sadisten ingen sadist. Dvs andra lider på grund av sadisten. Detsamma kan man inte med säkerhet säga om den intellektuella.

Här har du Harvard-forskning på lycka och vad som ger lycka i ett mänskligt liv, en 75-år empirisk studie om lycka får du här muntligt presenterad:
https://www.youtube.com/watch?v=8KkKuTCFvzI

Det är generellt samma mekanismer. Och varför skulle det inte vara det? Dvs stark familj, starka sociala relationer i ett socialt nät - en konservativ linje - ger mer lycka och välfärd. En stark familj som dagens liberalism är emot. "Kärnfamiljen" är per definition ond därför att stereotypa normer reproduceras. "Stereotypa" normer är per definition dåligt enligt liberalen då det inskränker på ens frihet. Små barn ska vara fria att bestämma sitt kön. En inverterad form av liberalism där individens frihet nått sitt (anti)klimax. Detta är ett faktiskt utfall av en absurd individualism.

Margaret Mead, en amerikansk antropolog, ska ha sagt att de kvinnor i de samhälle på Papua Nya Guinea som hon studerade verkade mycket lyckligare än kvinnorna i hennes jämförande amerikanska kultur. Kvinnorna på Papua Nya Guinea hade en social ställning och ett syfte i det samhälle som dom blivit uppfostrade till, vilket skapade social sympati och individuell mening. Man blir lycklig av det, människor blir lycklig av det. I den liberala kulturen finns så mycket valfrihet och individualism att man blir deprimerad, det finns inga sociala krav annat än att man ska vara en konsumerande individ med fyrtiåtta kön.
Filmtips till dig:
Swedish theory of love

Det här med att man inte kan mäta lycka objektivt är ingen invändning mot utilitarism.
Det är en invändning mot mänsklighetens intellektuella kapacitet eller vetenskapens metoder.

Utilitarismen säger inte att man måste mäta lycka objektivt, det är någon halmgubbe du lyckats snickra ihop som du inte förklarar varför det skulle vara en invändning mot teorin som sådan. Det enda som enligt teorin räknas är att maximera lyckan, inte att mäta denna lycka.

Man behöver inte mäta lyckan för att veta att ett samhälle är bättre än ett annat. Det är bara att se på mekanismer såsom brottslighet, hälsa, självmordsstatistik osv för att se att ett samhälle är bättre eller sämre än ett annat med avseende på lycka. Man behöver inte mäta exakt när man kan mäta tillräckligt, vad nu mätning spelar för roll för teorin.

I din tidigare post tog du upp "Sköna nya Värld". Syntetisk lycka är inte detsamma som riktig lycka, varför det ena inte kan vara bättre än det andra. Alkohol och droger ger inte hållbar lycka, det är att sätta filter på verkligheten. Även Nozicks tankeexperiment "Upplevelsemaskinen" bevisar att syntetisk lycka inte är detsamma som riktig lycka.

Sverige är mer liberala än de länder du tar upp, Sverige är faktiskt mest liberala i hela världen sett till kulturella värderingar. Se denna graf:
https://www.iffs.se/media/1906/culturemap_may2015.jpeg

Fetade: Det beror helt på hur du definierar "välfärd". Ekonomisk välfärd kräver absolut sysselsättning, tillväxt, skatteinbetalningar osv. Vilket därför kräver konsumtion. Jag har en rad trådar som tar upp de ekonomiskt ohållbara med dagens ekonomiska liberalism.

Denna slags välfärd som vi har i Sverige är inte synonymt med den välfärd man menar när man pratar om utilitaristisk välfärd. Det som menas då är lycka.

Det beror på huruvida om existens är mer värdefullt än icke-existens.

Men eftersom liv kommer till och vill fortsätta leva, så verkar det finnas någon mening i att existera. Annars hade vi ju aldrig existerat om ingen (våra förfäder och förmödrar och allt liv innan oss) hade sett till så att vi existerat.

Jag förstår inte strategin att fördunkla begreppet 'lycka' som du och Naknekejsaren förfäktar.
Har ni aldrig varit lyckliga? Är ni ens människor, frågar sig vän av ordning.

Lycka är lätt att definiera och förstå. Det är att vara glad med tillvaron. Ett bra ord som förklarar det hela är av det gamla grekerna myntade begreppet eudaimonia.

Det finns något i dessa teoriers essens som är liknande.
Buddhism säger minimera lidandet.
Utilitarism säger maximera lycka.

Dom säger ungefär samma fast på olika sätt.

Jag vet inte med dig, men jag brukar känna ödmjukhet inför gamla religioners perspektiv. Det är århundraden av mänsklig empiri. Dessa slags religioner har något att säga om livet.

Den utilitarism som jag förespråkar är inte inkompatibel med det du här skriver. Om detta leder till lycka och välstånd så är dessa principer instrumentellt bra.

Den första fetningen följer ej från dina premisser. Varför skulle ett avancerat samhälle kräva äganderätt? Ta exempelvis open-source-kultur vilket är ett bevis på att stark äganderätt inte är nödvändigt för mänskligt samarbete.

Det andra fetade är en misstolkning av utilitarism. Teorin säger inte största möjliga lycka för det stora flertalet. Se exempelvis invändningen "Lyckomonstret". Teorin säger maxa lycka.
Fast dock håller jag med om att högre snittnivå är bättre än lägre snittnivå av lycka allt annat lika, är det inte bra att andra människor i ens omgivande samhälle mår bra?

Liberalism gör anspråk på att vara universell, case in point: de mänskliga rättigheterna - den liberala ordningens budord, "allas lika värde" osv you know the drill.

Och de liberala fri- och rättigheterna är primära enligt teoretikerna. Liberalen John Rawls rättviseprinciper finns här nedan vilket han säger att man kommer fram till via okunnighetens slöja (dvs inget nationstänk där inte):

- Varje person har rätt till så omfattande fri- och rättigheter vilket är förenligt med att alla åtnjuter samma fri- och rättigheter.

Sociala och ekonomiska ojämlikheter ska tillfredsställa två villkor:
- Sociala och ekonomiska ojämlikheter ska vara knutna till yrken och positioner som är öppna för alla, i mening att alla ska haft lika möjligheter. (dvs ojämlikheter är rätt om alla har haft lika möjligheter).

- skillnader i inkomst och andra grundläggande nyttigheter ska ordnas så att tillgångarna för de sämst ställda maximeras.

Dessa principer är helt klart ohållbara. Alla kan inte få det bättre, ekonomin och livets kretslopp är ett nollsummespel. Om en generation idag får det resursmässigt bättre, en generation imorgon får det bättre så följer att någon generation i framtiden kommer få det resursmässigt sämre. Dagens socialliberala ekonomiska system är ohållbart. Vi förbrukar för mycket resurser så moder jord inte hinner återhämta sig.

Dessutom ger den första principen olika fri- och rättigheter beroende på tid och rum och är därför en princip som inte säger oss någonting, helt innehållslöst. Alla kan inte föda barn i framtiden och samtidigt ska alla få det bättre. Den ekvationen går inte ihop utan man måste inskränka på någon av dessa principer. Man kommer göra det med utilitaristisk teori bakom sig, tror jag.

Jag menar ju på att eftersom teorin har en enda princip så uppstår inga motsägelser. Det är logiskt omöjligt.

Altruism kontra egenintresse? Har det stackars barnet som blir påkört av en självkörande bil inte ett egenintresse menar du?

Samtliga bilar kommer ju ingå ett system. Det kommer underlätta trafiken om de olika entiterna som är delaktiga i trafiken kommunicerar med varandra. Man knappar in på sin GPS att man ska till punkt B. Varpå bilens dator kommunicerar med alla trafikljus, alla andra bilar och delaktiga system att "här kommer jag" och så i symbios planeras trafikflödet med minimal tid- och bränsleförbrukning som effekt. Fett smooooth.

Eller ska man i egenintressets namn maximera den egna självkörande bilens väg fram till punkt B?
Bror, det kommer sluta i fångarnas dilemma road-style. Ingen kommunicerar och alla hoppar in i bilen samtidigt och man får kö istället för kollektiv nytta och därför egennytta. Kommer det finnas efterfrågan och kollektiv uppbackning gentemot dessa bilar om dom vid olyckor sticker iväg som en projektil och spräcker skallen på Lisa, 8 år och flera Lisor med henne?

Vi lever i ett samhällskollektiv och vi samarbetar för vår överlevnad.
Rakt på sak för att övertyga en egoist; det ligger i ens egenintresse att vara altruistisk. Dvs det handlar inte om det ena eller det andra, det är en mix av båda i ett samhälle. En balans. Och jag tror att utilitarismen handlar om balans, för det är vad som kommer maximera nytta. Att leva organiskt på en organisk planet.

Tack för intressant text!

Förövrigt lite lustigt att du några stycken upp säger liberalismen är underkastad nationen för att här säga att världsordningen är liberal. Hur ligger det till egentligen?

Ifall inte sadisten nu inte hittar en masochist att tillbringa sin tid med.


Visst kan man göra en studie där man studerar medeln med olika "välmående variabler" åt stora massor. I din studie så påstås bra sociala relationer vara av högst värde, vilket skulle göra just ett land som Brasilien eller Indien till Världens lyckligaste och Japan eller Finland till Världens olyckligaste.

Vidare så skulle det få denna besatthet av vad "medelmannen" behöver i princip få er att försöka "laga" genier som ofta gillar ensamhet. Isaac Newton, Nicolas Tesla, Friedrich Nietzsche, Stanley Kubrick, Michaellangelo och alla andra som inte gillade andras sällskap och sökte privata rum där de får vara lidande genier ifred.

För att gilla att gå runt och vara social kräver ju ofta att man ger ifrån lite av sin personliga frihet för att sänka sig ned till mänsklighetens gemensama nämnare. För några individer är ständig social liv kvävande, och de föredrar att vara olyckliga för sig själva och de har ibland noll intresse om att nå till 80 lyckliga tillsammans med någon gammal tant som tar hand om dem. Det är inte deras livs mening, varesig lycka eller sociala nätverk. De har ofta någon magnifik livsverk som de är mer än redå att offra lycka för att uppnå.


Jag tror att vi här återigen får problem pågrund av liberalismens breda definition. Du kan vara stenhård traditionalist och konservativ samt ekonomiskt liberal, libertarian eller whatever.

Var exempelvis Ron Pauls libertarianism emot familjen? Nej, han vill ju att familjen ska ta an alla funktioner som staten vill ta an, alltså tryggheten och omhändetagandet ska komma från familjen, grannarna, kyrkan, etc. Likaså hur värderingar lärs ut från generation till generation, det ska inte komma från staten.

Ekonomisk liberalism och sexualliberalism är annars två saker som i princip är orelaterade till varandra, och ofta står i motsatt förhållande: Kalifornien är ekonomiskt mindre liberalt än mellanvästern, mellanvästern är mindre sexliberal än Kalifornien.


Nu har MArgaret Mead kritiserats hårt från antropologer som anser att hon manipulerade sina observationer för att passa in med hennes egna Rousseaunska ideal, men det är annars nästan omöjligt för oss att förstå fullt ut några stenålders människors "lycka", en Papua Nya Guinea stam hade som tradition att alla barn skulle suga av sin farbror för att bli en "man", hur lyckliga blev dessa barn att utföra sådana handlingar? NAMBLA skulle påstå att barn i vårat samhälle blir olyckliga av att ha sex med gubbar för att de får reda på att det är skamligt, men en sådan "sanning" passar ju bara deras egna syften.


Den stora valfriheten som nu kommer med individualism är annars viserligen en börda, men tar vi bort valfriheten och låter någon shaman bestämma att exempelvis vi bör suga av hans kuk eller kriga för honom eller något annat så förlorar ju vi något ännu viktigare: vår värdighet som individer.


Det är sedan inget som säger att en individs värdighet är värt att offra för tre individers lycka. Du kan i sådana fall kunna ta en olycklig individs organ för att rädda tre lyckliga individer som behöver transplantera en hjärta, en njure och en lunga för att överleva.

Ifall utbytet ovan känns fel så är det för att det antagligen är fel.


Det gör åtminstone utilitarismen inaktuell att ens ha potential att appliceras i samhället, tills dess att vetenskapen lyckas objektivt mäta lycka.


Ifall något inte kan mätas så kan ju de som får i uppdrag att "maximera lyckan" hitta på att de lyckats med uppdraget hur än verkligheten egentligen ser ut.

Blir värre än till och med "Sverige har aldrig varit tryggare" från kriminologer som arbetar som propagandaministerie åt staten, där alla våldtäkter bara är "anmälningsfrekvens" och till och med anonymt rapporterade sexofredanden blir "bra nyhet, att kvinnor äntligen vågar säga!".

Vi har ju åtminstone mått på mord och skjutningar i landet som tur är. Ifall vi skulle få ett ministerie som mäter lycka och som även har i uppdrag att öka lyckan skulle vi få stora problem.


Ta självmordsstatistiken i Japan övertag gentemot Brasiliens, sedan brottslighetens övertag i Brasilien gentemot Japan. Hur får vi ihop ekvationen?

Sedan så får vi att 97% av brassar ler i facebookbilder gentemot några ynka procent i Japan, är det bra mått?

MEn Japaner lever ju så pass mycket längre än brassar, längst i hela Världen trots att så många begår självmord.

Men å andra sidan är japaner ensammast i hela Världen, och deras unga har till och med slutad dating med varandra, medan mycket få brassar är ensamma.

Börjar du se alla problem som tillkommer bara av de få variabler som du tog upp ovan?




Självklart. Jag talar ju om att en människas "riktiga lycka" inte är detsamma som en annan människas "riktiga lycka", då kan givetvis inte syntetisk lycka vara detsamma heller.

Men ifall vi ger vetenskapsmännen rätt att skapa en så objektiv lycka som möjlig som alla måste uppleva så kommer sådant ske, för subjektiva lyckor är så svåra att förmedla genom statliga institut.

Till och med ifall du gör "social lycka" till exempelvis en objektivt bra lycka, vem har sagt att statliga institut kan få folk att få vänner artificiellt? Ska vi ge ut kurser till barn "hur ni får ett socialt liv fylld med vänner" så som vi vill lära ut bra sexualmoral genom "samlevnadskurser"?

Staten har hybris när de tror de kan läxa upp människor om sånt, och det är snarare indikation att något gått fel inom ett samhälle.


Jag är en halvkonservativ anarkokapitalist, jag bryr mig inte om att försvara "liberala värderingar", liberal landskap ska gälla där alla får ha vilka värderingar de än vill ha så länge deras värderingar inte söker köra över andras frihet (som islam och socialism exempelvis söker göra).

Kommunister i kibbutz ska ju få leva fritt i mitt Sverige, så länge de inte vill tvinga på kollektivet på alla andra.


Sverige är utilitarismens verkliga resultat, då andra typer av lyckan än materiell lycka är omöjlig att ens fördela (och därmed göra till politik): vad sägs om att fördela vänner från de som har "för många vänner"? Vad sägs om att fördela flickvänner från players till incels?

Din utilitarism verkar vara en utan applikerbara metoder, och då är den ju åtminstone harmlös men även betydelselös.

Anarkokapitalismen skiter ju annars i att ekonomisk tillväxt måste ske, kan någon leva i skogen på potatis och fisk utan att konsumera ett skit ska han vara fri att göra det. Jag är själv dessutom vänlig inställt till att begränsa propaganda åtminstone i offentliga rum (även ifall några skulle anse att det är emot företags frihet), så vi har ju åtminstone några saker vi kan komma överrens om, eller hur?

Jag ska inte gå in i diskussionens om hur tragiskt livet är från en större distans. Men låt säga att många filosofier har skapat en makroperspektiv där allt är dömt att föddas och återföddas och därmed finner att vi är dömda att lida och möjligen inbilla mening i vårat lidande (för hur skulle vi annars orka?). Ifall vi låtsas om att premisen om återfödelse vore sann så skulle jag personligen inte älska livet så pass att jag skulle vilja återföddas i en slaktarfabrik som alla djur jag har ätit upp i mitt liv.

Underbar pessimistisk film, pjäs skriven av Cormac Mccarthy, som jag rekommenderar:

https://www.youtube.com/watch?v=bWegfX_ws7A

Filmens existens kan dock inte göra många människor lyckligare, så att klicka på klippet ovan skulle inte nödvändigtvis lyda din livsfilosofi.

Omständigheten är den motsatta. Vi söker klarhet och reagerar starkt när ett dunkelt begrepp kastas vår väg. Definitionen du ser i SAOB är den gängse innebörden av ordet lycka, som har samma rot som engelskans happy, som är kopplat till både lucky och hap.

late 14c., "lucky, favored by fortune, being in advantageous circumstances, prosperous;" of events, "turning out well," from hap (n.) "chance, fortune" + -y (2).

För egen del får jag medge att ett stoiskt förhållningssätt kan förefalla robotiskt i vissa sammanhang.

Om det är grekernas version du är ute efter får jag passa på att rekommendera Aristoteles Den nikomachiska etiken, så att tillvaron förankras i person, karaktär, familj och samhälle -- och inte enbart i den enskildes känslor eller förnimmelser.

De är oförenliga. Den förra söker den enskildes kamp för att negera viljan (jfr Schopenhauer) medan den senare söker ett måttligt bejakande som gynnar flertalet.

Samtidigt är vi västerlänningar låsta i en specifik tid med specifika värderingar. Det närmaste du kommer en livsfilosofi förankrad i viljans negering är Schopenhauer, som återinförde vedaskrifternas relevans i en västerländsk kontext. Och jämte denna nobla pessimism kan du inte hitta en mer illa passande parhäst än den anglosaxiska utilitarismen.

Problemet med såväl liberalismen som utilitarismen är att filosofiska och existentiella frågor inte ryms i deras perspektiv; likt marxismen handlar det i stället om att maximera X och lösgöra sig från den antika och klassiska världens frågeställningar. Liberalismen och utilitarismen genererar på så vis ett "historiens slut" varhelst de dominerar samhällsnormen. Detta eftersom konsumtion och konkurrens blir den enskildes enda möjlighet att delta i tillvaron.

Privat äganderätt är en princip varigenom du har rätt att ackumulera och investera i egendom och kapital. Befintligheten av open source, offentliga bibliotek eller allemansrätten utgör specifika inskränkningar, men de kullkastar inte äganderätten som sådan. Därutöver är det en självklarhet att varje avancerad stat inrymmer denna institution, vilket går att spåra alltsedan den vetenskapliga revolutionen.

Quoth Bentham, "Priestley was the first (unless it was Beccaria) who taught my lips to pronounce this sacred truth -- that the greatest happiness of the greatest number is the foundation of morals and legislation." Där har du utilitarismens kärna.

Du hänvisar till liberalismens heliga schibbolet, den universella deklarationen om de mänskliga rättigheterna (och dess många omskrivningar). Bortom retoriken handlar det om hegemonens intresse av att sprida sin samhällsmodell såsom universell norm.

För övrigt finns det inga skäl att kommentera Rawls apologetik. Glöm allt du läst av honom och gå vidare.

Det handlar om perspektiv. Betraktar du ekonomin såsom en global konkurrenssituation är det mycket riktigt ett nollsummespel. Beaktar du däremot teknologins inverkan, med innovation som den ekonomiska tillväxtens drivmedel, är det uppenbart att fattiga får det bättre i rask takt, med alltifrån antibiotika till kylskåp till internetuppkoppling till mycket låga kostnader.

Alldeles riktigt. Jag uppskattar att du har genomskådat liberalismens tomma kärna -- och finner det obegripligt att du inte ser hur detta gäller även för utilitarismen.

Problemet är, återigen, att principen inte är mätbar. Lycka blir snarare ett implicit uttryck för den liberala humanismens dyrkan av individens känsloliv.

Ja. Det är den rådande skiljelinjen i debatten om självkörande bilar, vilken i min mening är överflödig. När vi väl har tagit steget mot helt automatiserad biltrafik finns inga mänskliga aktörer och frågan blir därmed irrelevant.

Precis. Det är verkligen synd att utvecklingen inte går fortare.

Nej. Vi lever i en stat som i detalj bestämmer villkoren för samarbete och överlevnad, och som samtidigt ger en särskild gräddfil för de medborgare som konsoliderar dess makt. Den enda långsiktighet som erkänns i denna modell förankras i produktion och säkerhetspolitik.

Ekonomisk konkurrens är den enda interaktion som garanteras i en liberal världsordning. I övrigt befinner vi oss, stater emellan, i en absolut anarki dikterad av den starkes rätt.

Du missförstår mig. Liberalismen är den ordning genom vilken fri- och rättigheter underordnas det nationella intresset eller statsmännens tolkningsföreträde. Annorlunda uttryckt är det staten som är rättigheternas garant, vilket vittnar om deras arbiträra natur. Thomas Hobbes Leviathan är alltså den första, implicita och ofta outtalade aspekten av den liberala modellen.

Och världsordningen stavas liberal universalism alltsedan Brittiska imperiet globaliserade handeln under 1800-talet, vilket i dag omfattar ett intrikat nätverk av internationella institutioner, Swift/Bic, centralbanker m.m. Under 1970-talet anslöt Kina till detta nätverk; under 1990-talet Ryssland. Förblindas med andra ord inte av retoriken och titta i stället på den strukturella utformningen av den globala finansen. De som förvånas över att Ryssland, Saudiarabien eller asiatiska nationer inte tillämpar europeisk socialpolitik, eftersom de liberaliserat sina ekonomier, har alltså gått vilse i sin egen schibbolet, eller möjligtvis aldrig förstått politikens villkor och de givna rättigheternas godtycke.

Om du kan lämna en universellt gångbar definition på "maximal välfärd/lycka/kärlek" lovar jag att likväl bevisa det felaktiga i tanken på Utlitrism

Då hade inte liberalen heller brytt sig. Detta skulle till och med vara uppmuntrat av den liberale indviden som ba "freeeeedom att göra vad fakk man vill". En utilitarist kan dock invända genom att mena på att detta är dekadent lycka och därför inte maxar äkta välmående.

Du missförstår poängen, det ena utesluter inte det andra. Sociala relationer är en aspekt av flera. Se Maslows behovstrappa.

Även detta är ett grovt missförstånd. Individuell och spirituell lycka som kommer ifrån att stora individer i sin ensamhet får skapa stora saker som skapar mening och syfte i tillvaron är inte oförenligt med utilitarism. Tvärtom, det är imperativt.

Jag kan diskutera både liberalism såsom kulturell liberalism eller ekonomisk liberalism.
Oavsett så kommer ideologin dö ut.

Det är ingen konstighet att uppfostran och social tillhörighet är nödvändigt för att skapa individer som kan reproducera samhället. Reproduktion och kretslopp är nödvändigt för livets existens.

Falskt dilemma. Det är inte antingen maximal individualism å ena sidan eller suga shaman-kuk å andra. Det är bara ohederlig argumentation.

En motinvändning mot denna triviala invändning som bara ser ett steg är att i längden så förstörs människor mentalt om dom varje dag riskerar med relativt hög sannolikhet att bli mördade för sina organ. Det hade givit misär och är därför oförenligt med utilitarism.

Du vet butterfly effect. Att åtminstone tänka i några steg ska väl inte vara särskilt mycket begärt när man diskuterar och värderar olika utfall.


Du har fortfarande inte förklarat varför man objektivt ska kunna mäta lycka för att ta reda på huruvida teorin är korrekt.

Nu tar du hur det ser ut i dagens Sverige och applicerar på en teori. Det är inte särskilt relevant för abstrakta teorier hur dagens Sverige ser ut. Varför skulle det vara det.

jag tror det råder lite begreppsförvirring här.

Subjektiv lycka kan definieras som ett subjektiv som känner lycka.

Objektiv lycka är vadå?

Det utilitarismen säger är att maximera den subjektiva lyckan. Det är sant, enligt teorin.
Dvs, så teorin säger att man ska maximera den intersubjektiva tillståndet av lycka.


Tråden handlar inte om anarkokapitalister vs kommunister. Läs TS för guschelov.

Hur flashback-skadad är du då? Allt som inte är autistliberalt är fascistiskt och det ska rantas om fördelningar hit o dit. Alla Sveriges problem är det som tas upp i en TS som man inte håller med om. Så jävla less på denna svartvita bild på tillvaron som inte ger sakliga diskussioner.

Angående din anarkokapitalism så finns inga bra lösningar på tragedy of the commons-utfall. Ni är autister som kollar på en specifik sak men förstår inte den holistiska helheten i att vi lever i ett samhälle där vi samarbetar för att överleva. En marknad är oxå ett samarbete. Det är som en sportmatch eller dans - it takes two to tango.
Anarkokapitalister vill runka sig till framgång? Lika idiotiskt som manshatar-feminazis.

Freeeedoom att göra vad fakk jag vill, ansvarstagande inom min sociala kontext, inte en social ingenjör som pekar från långt, långt brota vad som bör hända. Förstår du verkligen inte skillnaden?

Jag söker exempelvis få andra unga män att sluta titta på porr för att det är min åsikt att det inte gör de lyckliga eller ger deras liv mening, men jag vill inte att staten ska ha ett skit att säga om porr, framför allt för att det inte hjälper.

Din definition av dekadens går emot min.



Det väsentliga är att DU inte vet hur man maximerar välmående, till och med ifall du har en hyfsad definition av välmående som "goda sociala relationer" så vet inte du hur man ska få människor att ha bättre sociala relationer, du kan inte ha en "sociala relationer"-klass i skolan, för det är inte så folk lär sig att umgås med andra människor.

Men min gissning är att folk får bättre och mer kvalitativa sociala relationer i en libertariansk Värld där inte staten tar hand om alla väsentliga ting. Vad tror du själv?


Nu dog Nietzsche (metaforiskt i alla fall) krammande en häst, och Mozart dog alkoholiserad medan han överarbetade och Beethoven var döv och lite smått galen tragisk figur mot slutat av sitt liv. Lycka och mening går inte hands till hands, folk som lidit något oerhört har ofta funnit någon storslagen mening i sitt lidande, men det betyder inte att de varit lyckliga.

Napoleon sa mot slutet av sitt liv: "jag har inte haft fler än 3 lyckliga dagar i mitt liv".


Jag har också förutsagt att ideologin antagligen dör ut ifall vi fortsätter byta ut vår befolkning mot ultrakonservativa med högre fertilitetsnivå. Men bara för att entropi är Universums slutgiltiga destination betyder inte att vi inte bör söka bygga något av värde och se hur långt det håller.

Bara för att barbarismen var Roms mål så betydde det inte att Rom inte var ett värdigt projekt jämfört med barbarismen som omgav Rom och såsmåningom skulle uppsluka det.


Uppfostran sker eller genom föräldrar, eller genom frivilliga anslutningar till vise män; se Jordan Peterson som har blivit miljontals unga mäns virtuella fadersgestalt.

Du kommer dock inte få uppfostra mina barn bara för att du påstår dig ha en formula för att maximera allas lycka, av vad du hittills snackat om så är det ju mycket snack och lite verkstad. Vore bra ifall du kom med empiriska bevis för de samhällen som närmar sig dina ideal.

I Indien är exempelvis folk aldrig ensamma, tycker du att det är en bra modell för Världen?


Det är faktiskt inte det, för avsäger du din frihet åt någon som vill detaljstyra ditt liv (kulter, ideologier, religioner) så brukar det ofta sluta med shamankuk, det har vi lärt oss genom historien.

Att man sedan kan vara lycklig medan man suger shaman-kuk är en annan fråga.


Applicera då din utilitarism på något sätt så får vi se ifall du kan komma med en endaste praktisk ide som vi alla kan komma överrens om, istället för massa pladder.



Därför att teorin är värdelös ifall man inte kan mäta det. Vore ungefär som marxistisk ekonomisk teori som grundar sig helt på arbetsvärdarteorin som bevisat sig vara falsk. Ifall du grundar din teori om att man ska offra allt annat för maximal summa av lycka, så kan är det minsta man kan förvänta sig att du definierar maximal lycka.

Teorin kan inte bevisa sig vara korrekt ändå, då det inte är en matematisk teori, och all etik är subjektiv.

Den olycklige skulle vilja att samhället styrs av modeller där man på något magiskt vis utjämnar lycka-olycka mellan individer, den lycklige och starke/frie som klarar av att leva i den fria Världen vill nog inte leva efter din utilitarismens tyranni.

Låt säga att exempelvis marijuana kan bevisas minska maximala lyckan i samhället, låt säga att du på magisk vis kan få bort marijuana från marknaden (även svarta marknaden). Låt säga att 40% i snitt blir lyckligare av att dämpa ångest och ha roligt med marijuana och en annan 60% mår dåligt i längden av marijuana.

Att offra friheten för att maximala lyckan tycks mig ytterst omoraliskt, då du anpassar samhället efter de svaga som inte kan hantera frihet istället för de starka individer som måste offra sig bara för att andra inte kan ta egenansvar. Eftersom jag identifierar mig själv som ganska stark så tänker jag så, vilket återvänder till iden att ingen moral kan räknas som objektiv, din moral är också inte objektiv utan anpassar lycka till den bääande massan.

Man kan också fråga sig ifall en stor människas lycka inte är av mer värde än en liten människas lycka, då människor inte är av samma värde och vi värderar inte fårs lycka som lika viktiga som människors lycka.

Du ser att du får mångbottnade problem.


Jag tog Sverige som exempel, för socialism (hård eller mjuk sådan) har alltid räknat som utilitarismen enda applikerbara existensberättigande.

Du kan fördela arbetet, "Av var och en efter förmåga, åt var och en efter behov" har varit utilitarismens verkliga verktyg, och det har ofta fått katastrofala följder.


Subjektiv lycka omvandlas till objektiv lycka när någon ska försöka kategorisera lycka. Alltså, något som knappt går att ens översättas från subjekt till subjekt (speciellt till någon man inte känner).

Jackass-medlemmarna hade roligt när de åt bajs och slog näsan på asfalt, och fick tjurhorn i röven och massa annat galenskap. En medotisk biblotekarietyp kommer med sina variabler av "lycka" och bevittnar dessa tokiga män och kanske definierar deras definition av lycka som att de söker böja sig inför skadliga manliga normer, eller whatever och att deras beteende minskar totala lyckan i samhället, att de är dåliga idoler till unga män. Censurera skiten. Subjektets lycka kan inte översättas till tråkmånsens definitioner av lycka, de objektiva kategorierna av lycka-olycka måste ju ändå appliceras, subjektets lycka omvandlas till olycka då smärta och risk att dö definieras som olycka i sociologens formulär.


Vi talar om att du ska ha frihet att övertyga folk om att du har en formula för lycka, detta ska vara en del av frihetskonceptet. I en icke-liberal Värld skulle du kanske tystas ner av de som tror sig ha definitionen av lycka,skulle hända i exempelvis Kina eller Iran.

Exempel: liberala systemet skapade först fetma, sedan så skapade kontrarörelser inom liberala systemet hälsotrenden, sedan skapade kontrarörelse anti-shaming av feta människor, osv.

Alla är i ständigt strid, du får också försöka sälja en lyckokoncept, så länge du inte gör det genom staten (dvs: tvingar oss att acceptera din definition av maximal lycka).


Jag samarbetar med vem jag vill, inte med vem du vill att jag ska samarbeta med.

Det finns inga bra lösningar överhuvudtaget på tragedy of the commons-utfall, inte som vi känner till det i alla fall. Men i Sverige är folk antagligen mer olyckliga än i länder utan så tung folkuppfostran. Vår regering har länge trott sig ha svaren på hur människor ska leva, och nu börjar vi se sann mänsklig tragedi av exempelvis statens hackande på folks känsla av identitet, trivialiserande av sexualitet och fråntagande av många av våra grundläggande frihet.

Du kommer antagligen inte göra ett bättre jobb än svenska staten har gjort med sin kollapsade folkhemsutilitarism. Ingen jävel är smart nog att se holistiska helheten, inte du och inte jag.

Som jag redan skrivit så är ordet eudaimonia ett bra ord som fångar det jag vill uttrycka. Vilket på svenska kanske kan sägas vara välfärd. Ett varaktigt tillstånd av välbefinnande.

Den som inte intuitivt förstår sig på detta begrepp besitter ett dunkelt inre. Det är alltså inte begreppet som är dunkelt.

Om stoicism är vishet så är det inte vist att sakna empatisk förmåga som fås till följd av att uppleva tillvarons alla perspektiv.

Tack för tips, ska checka!

Jag vill nog fortsatt hävda att dessa har något gemensamt utöver sina slogans. Och det är det spirituella. Individuell och samhällelig spiritualism för att nå sina mål. För visst är lycka, eller eudaimonia, något som sker i medvetandet. Konservatismen håller väl dessutom med om att det spirituella och kretsloppet är eftersträvansvärt? Min poäng är att utilitarismen implicerar detta därför att teorin vill maximera välfärd.

Där säger liberalismen annorlunda. Vi ska i denna kultur typ få mest likes och köpa saker. "Jag köper, alltså finns jag". Då blir man lycklig. En materialistisk syn på lycka.

Min poäng är att utilitarismen vill maxa välfärd och buddhism vill minimera lidandet.
Det är att säga samma sak på olika sätt. Där ligger likheten.

Utilitarism är logiskt kompatibel med antika frågeställningar.

Okej, en självklarhet. Vi ska bara acceptera påståendets riktighet. Sa du den "vetenskapliga revolutionen"?

Teorier utvecklas, det är missförstånd att utilitarism vill gynna flertalet. Man vill gynna totalen, där flertalets välstånd kan vara en väg att gå.

Uppmanar du till att man inte ska känna sin fiende?

Rawls tankar präglar hela väst, då det just är apologetik. Jag håller med.

Jag föreslår snarare perspektiv kring det mentala/immateriellt och det materiella.

Materiellt så är ekonomin ett nollsummespel. Materia och energi kan bara omvandlas.

Immateriellt är ekonomin inte ett nollsummespel. Då är det ett pyramidspel. Finanser är ett pyramidspel som gynnar alla deltagare sålänge det finns nya deltagare. Där varje deltagare kräver användningen av materia i sin finansekonomiska överlevnadsstrategi. Så egentligen är det ett nollsummespel.

Ekonomi är enligt definition hushållandet av resurser. Den finansiella ekonomin slösar resurser för sin överlevnad och kan därför per definition inte vara ekonomi. Finanssystemet är fugazi och parasiter.

Varför skulle man inte sympatisera med en teori som säger man ska maximera välmående?

Det är visst mätbar, välmående kan vara mer eller mindre.

Nej, för då tar du för givet att inget oförutsett kan hända. Varför skulle man göra det. Vi eller AI är knappast allvetande gudar. Plan B, alltid. I vems egenintresse ska man döda den som sitter i bilen eller den som riskerar bli påkörd? NAP har inget svar.

Det är rationellt i bemärkelsen egenintresse att samarbeta med staten. Så man ser samarbete. Annars hade det ju inte samarbetats. Man blir insocialiserad till rådande samhälle samt är förmodligen mer eller mindre hårdkodad i ens DNA att samarbeta. Det ligger i människans natur att samarbeta. Kolla Kina => en mänsklig myrstack.

Men ja, vissa kommer ju vilja konsolidera makt och parasitera på den produktiva delen av befolkningen. Vilket socialliberalismen underblåser. Så skapas ohållbara fenomen. Varför tror du alla "avancerade" samhällen kraschar? Ren logik om något är ohållbart.

Bara för att något är fallet så betyder det inte att det bör vara så. Humes lag.

Men ja, visst är det så. Men man vill fortfarande att det ska bli bättre a la liberalism. Se exempelvis Agenda 2030, "utrota fattigdom" + sjutton oförenliga mål för ∼10 miljarder människor i ett finansekonomiskt pyramidspel byggt på skuld och åter skuld - och därför med nödvändighet mer ohållbar resursförbrukning om den mentala tankeverksamheten kallad finans ska kunna överleva. En bomb redo att brisera säger jag.

Kolla denna Q&A med BIS-bankir och professorer ang den finansekonomiska rävsax världen befinner sig i:
https://www.youtube.com/watch?v=_RWXrQqENvg

Visst kan vi diskutera ekonomisk liberalism. Den är inte hållbar och kommer därför inte kunna reproduceras. Så något nytt kommer komma oavsett man vill eller ej.

Vad trpr du det nya kommer bestå utav? Ren kuriosa.

Läst Houellebecques Underkastelse? Att vara lycklig är att underkasta sig något: en kvinnas underkastelse till en man, en mans underkastelse till en Gud, osv.

Fertilitet, demografi är ödet. Det som kommer efter ett framgångsrikt koncept är dock ofta krig och elände, kaos. När saker börjar falla ihop så finns bara den barbariska instinkten kvar. Den starkes rätt, även utilitarism kommer användas som argument när den starke tar ut sin rätt. Jag vill alla väl (eller åtminstone de flesta) säger Machiaveliske populisten (av vilken färg de än må komma) och sedan får vi Venezuela.