Människor som vill ha uppmärksamhet ifrån mamma eller pappa i vuxen ålder

Hej!

I TV-Serier så kan vissa karaktärer handla om att deras mamma eller pappa övergav de. När det kommer avsnitt där de får träffa sin mamma eller pappa igen. Gör de allt för att få uppmärksamhet ifrån de.

Ifrån serien Simpsons där Homer Simpsons får träffa sin mamma igen eller i American Dad! Där Stan Smith får träffa sin pappa igen. I ett avsnitt talar till och med Stan om att han valde C.I.A som sitt yrke för att bli som sin far. Han trodde då att hans far var en agent som jobbade för rättvisa eller något sådant.

Jag tänker om sådana här människor existerar. Där de väljer sina yrken för att bli som sin far eller mor som övergav de och/eller gör allt för att få deras uppmärksamhet.

På grund av att det är kategori av komedi i just dessa serier. Så beter sig Homer och Stan som barn och vill att förälder skall titta på de när de gör någonting - Men jag undrar om det skulle råka finnas någon verklighet i det där. Där den vuxna människan blir som ett barn som försöker få uppmärksamhet ifrån föräldern.

Min pappa övergav mig och jag kan inte känna någon avsaknad ifrån honom och kan inte heller riktigt minnas att jag gjorde det under barndomen.

Detsamma med min mor. Hon är extremt självisk och gör aldrig någonsin ''fel'' och det är ''alltid'' synd om henne. Hon har svårigheter att lyssna på andra.

Sedan tonåren har jag funnit mig obekväm av att påträffa min far på gatan. Jag har i vuxenålder valt att bryta kontakten med hela familjen. Jag har ingen kontakt överhuvudtaget med någon ifrån min biologiska familj.

Jag kan inte alls känna igen mig psykologin som Stan Smith och Homer Simpsons.

Det låter säkerligen löjligt när jag skriver om dessa två. Men jag ville välja ifrån någon exempel någonstans och fråga om sådant skulle kunna finnas i psykologi på riktigt. Skulle det även finnas något namn för det?

Känner man sig inte heller illa till mods att föräldern faktiskt övergav de?

Det är sunt att sakna sina föräldrar, och även att föräldrar saknar sina barn.

Att du har brutit med hela din familj, och inte känner någon som helst sorg eller längtan efter det som gått förlorat, är märkligt och i grunden osunt.

Sen är det ju så att vissa saker är oförlåtliga, typ sexuella övergrepp, kränkning, brist på stöd, men likväl bör man känna saknad över det man aldrig fick men man borde fått. Det är vad alla tv-serier handlar om.

Människan är ett flockdjur. Banden till våra föräldrar varar hela livet.

Fler frågor?

Att söka uppmärksamhet och göra saker bara för att få respekt/acceptans av ens familj är osunt i mina ögon.
I slutändan lever man sitt liv och bör således gå sin egen väg och göra det som känns bäst för en själv.
Va inte den andra vill att du ska vara utan var eller bli den du själv vill vara.
Gör dig av med människor som går emot detta och får dig att gå ner en nivå.
Men vårda relationer med människor som lyfter dig som en människa och hjälper dig i din utveckling och ställer upp, dessa är nämligen riktigt få när det kommer till kritan.

Du borde läsa på lite om anknytningsteorin.