Konservatism inspirerade Nationalsocialismen och Fascismen?

Statsskickets formalia är alltså viktigare än den framtid som bereds för befolkningen? Jag är förvånad och måste säga att jag anser påståendet vara förkastligt ur både dygd- och konsekvensetisk hänsyn.

Men denna elit måste alltså detroniseras på parlamentarisk väg, dvs. genom att väljare kastar papper i en valurna vart fjärde år. Systemet är alltså felfritt och all opposition måste således ske i enlighet med gängse regelverk.

I ett sådant läge känner jag mig manad att påminna om Rudolf Kjelléns synpunkt:

Det behöfves ju från själfva början icke mycken eftertanke för att inse, att det raka framsteget icke under alla omständigheter är nyttigt eller ens rådligt. Antag att en afgrund öppnar sig framför foten, skall man då för framåtskridandets skull taga ut steget tills man stupar i densamma? Ser man då icke, att under sådana omständigheter de mest framskridne just äro de som äro fördärfvet närmast? Alltså, om verkligen ett folk slagit in på en farlig utvecklingsriktning, då är det uppenbart, att en reaktion, ett återvändande från afgrunden, är den enda rätta politiken.

Ur Reaktion (1906).

Motsatsen torde ligga nära det jesuitiska "ändamålet helgar medlen", vilket erfarenhetsmässigt så gott som undantagslöst leder bort i tok. Såväl process som innehåll i politiken är väl värda att vårda .


Inga system är felfria, därför behöver också våra system reformeras - så som jag tidigare i tråden anfört. Vi lever inte i en despoti så något uppror mot despoten föreligger inte. Minns att den nuvarande vänster eliten tog makten enligt det äldre systemet, varefter de mycket omsorgsfullt förändrade systemet till sin egen fördel. Låtom oss göra detsamma, fast i för Västerlandet och Sverige gynnsam, icke skadlig, riktning.


Kjellén är ofta klokt att lyssna till, så även i detta fall. Emellertid innebär inte att vi icke vilja kliva över avgrunden, att vi skall göra revolt - det innebär att vi skall använda till buds stående demokratiska medel och förändra i vår riktning.

Nej, men det var det nuvarande kapitalistiska systemet vi diskuterade där du sa dig var kritisk mot globalismen. Då bör du ju få klart för dig hur mekanismerna ser ut. Vilket som kan du se att radikalkonservativas kritik mot kapitalismen är en helt annan än marxisters. Jag är för mer privat äganderätt och en betydligt friare företagsamhet.

Det enda du visat är att åtgärder mot rassegregering började vidtas i slutet av 1940-talet istället för på 1950-talet. Vilket gör vare sig till eller ifrån.

Men jisses. Hela det nuvarande demokratiska systemet är riggat och genomkorrumperat. Hur är det ens möjligt att ha en sådan affektion till det som du har? I synnerhet nu med det apspel som pågår i riksdagen. Min gissning är att gemene mans tilltro till systemet sjunker som en sten.

Jag vill också ha mer av privat äganderätt och friare företagsamhet, men det finns ett flertal sätt att förverkliga detta och fr a är det viktigt att formulera vad som är det politiska målet med en förändrad ekonomisk struktur.


Nej, jag har visat att i USA påbörjades åtgärder mot rassegregering redan 1865. Du har sett denna sammanställning, så det är svårt att komma till någon annan slutsats.
https://en.wikipedia.org/wiki/Civil_...1896)#Timeline


Fast systemet fungerar i detta nu. Apspelet beror på hur väljarna har röstat och att partierna vägrar att acceptera läget. Men det är partiernas agerande - inte ett systemfel, annat än i mindre detaljer.

Det jag förespråkar är ett långsiktigt mål (självständighet) som kan uppnås genom kortsiktiga steg (caesarism, asylstopp, återvandring). Det rör sig alltså om medel som helgar målet.

Vårda, sager du. Riksdagen har skrivit om grundlagen och omtolkat regelverket så till den grad att den ursprungliga texten är i det närmaste obsolet. Dagens ordning har dessutom givit blåhåriga feminister och kriminella somalier en upphöjd medborgerlig status; inte bara i den mån att de är allas våra jämlikar utan också att deras respektive intressen upphöjts till samhällsnorm. Det är inte en ordning värd att vårda.

Det är en oligarki med makt över samtliga riksdagspartier, från V till SD. Och utsikterna för att det uppstår ett nytt parti, fritt från oligarkernas grepp, är obefintliga. Vi kan alltså inte häva den nuvarande elitens makt på parlamentarisk väg, men du önskar likväl att vi fortsätter det demokratiska sisyfosarbetet för att det helt enkelt ser bättre ut. Om det här vore 6 februari 1914 hade du alltså ställt dig jämsides Karl Staaff och liberalerna -- mot folket.

Låt oss då betrakta Sveriges utveckling det senaste halvseklet. Så sakteliga har varje parti blivit vänsterliberalt och omfamnar alltifrån abort till etnisk pluralism. Och vad gäller gradskalan mellan gynnsam och skadlig politik, för Sverige och Västvärlden, finns det inga steg i positiv riktning under denna period. Vi kan till och med tala om en acceleration av skadlig policy under det senaste decenniet. Du måste ju själv inse att denna utveckling inte hävs genom att fortsätta i samma spår och verka i enlighet med oligarkins spelregler.

Men vad sker när till buds stående medel visar sig vara otillräckliga? Inger det så kallade högerspöket, vilket lyfts i trådens frågeställning, sådan beröringsskräck att herrn föredrar vänsterns och mångkulturens fortsatta segertåg? Inse hellre att "blod och jord"-falangen i stort delar samma övergripande analys som konservativa och traditionella krafter, eller för den delen reaktionära libertarianer. Gemensamt kan vi deklarera att riksdag och regering inte agerar i folkets intresse och kräva deras avgång. Tänk 6 februari 1914.

Det där lät som ett politikersvar. Men vill man att ekonomin ska tjäna människor så kan inte det nuvarande banksystemet finnas kvar. Dessutom är det den enskilt viktigaste åtgärden ifall man vill få stopp på globalismen som du hävdar att du vill göra.

Nej, det har du inte alls visat utan du har försökt framställa avskaffandet av slaveriet som en insats mot rassegregering. Du är allt lite av en politiker ändå. Din länk handlar förresten också om alla bakslag som drabbat medborgarrättsrörelsen. Ganska många dessutom.

Du måste ju skämta. Just idag också när Sverige skrivit på FNs etniska självmordsavtal. Sen har naturligtvis inga väljare röstat för det pågående kaoset i riksdagen. Men det är vådan av representativ parlamentarism. Således en konsekvens av systemet.

Caesarism är dels för diffust, dels sannolikt opassande för svenskt vidkommande. Att det krävs asylstopp och återvandring är snart en blocköverskridande självklarhet (som man förvisso inte ännu klarar av att implementera). Vad som i mer övergripande mening konstituerar självständighet, torde behöva dels konkretiseras, dels prinicipielt motiveras.


Det är inom det rådande systemet inte ens särskilt svårt att göra något åt - man behöver bara skaffa sig parlamentariskt underlag. Dithän torde vi fö vara på väg. Härvid behövs en gradvis värderingsförskjutning tillbaka till de värden som gällde som närmast universella bortom 1968.


Så klart att det går att göra något åt, antingen genom övertagande av befintliga partier eller genom nya partier. Kan man förändra åt det ena hållet (vänster) så går det att förändra åt det andra (höger).

Om det hade vore 6 februari 1914, så hade jag sannolikt varit fanbärare i tåget.


Det är tveklöst så. Men av det följer inte att vi skall tillgripa antidemokratiska metoder. Även i en demokrati kan man begränsa aborträtten osv, vilket jag fö också förespråkar i mitt förslag till konservativt partiprogram.


Du gör misstaget att framhålla blott två alternativ som till buds stående. Så är sällan fallet utan vi har ett flertal alternativ att kontemplera. Falska dualismer kommer vi ingenstans med.

Fö är det uppenbarligen så att Riksdagen inte kan sägas agera i svenska folkets intresse och de regering vi inte har har just anslutit Sverige till FN:s migrationsavtal - en uppenbart rättsvidrig handling. Låt oss ge oss på sådant istället.

Felet är strukturellt, som vi tidigare konstaterat. När man införde demokrati i Väst så var det en slarvig och bristfällig form man applicerade, och som flera gånger om visat sin bräcklighet. Att regeringar kontinuerligt kan genomföra reformer som saknar folkligt stöd är ett resultat av att samma systemfel kvarstår. Precis som i Rom så har vi ett styrelseskick som är extremt känsligt för korruption, yttre påtryckningar och entrism. Även om vi mirakulöst skulle vända det politiska läget 180 grader så kommer detta inbyggda systemfel fortsätta att hota framtida generationer.

Det invänder jag inte emot, men vi kan samtidigt inte vara utan banker. Banksystem tenderar att lättast förändras i kristider, och sådana kommer alltid. Det vi kan göra med god effekt på nationell nivå är dels att minska statens upplåning utomlands, dels att minska kommunernas skuldsättning (och reglera denna tydligare). På dessa sätt bli Sverige mindre i händerna på både in- och uthemska banker.


Ja, processer är ofta så att det går åt olika håll, vilket visar att det varit en pågående process sedan minst 1865. Beslut och åtgärder efter andra världskriget måste förstås i det longitudinella perspektivet.


Den regering vi formellt inte har har tillträtt ett internationellt avtal, vilket rimligen måste anses som olagligt och därför skall vi snarast möjligt frånträda det avtalet. Det finns flera skäl, men det formella är både starkast och närmast till hands liggande.

Oredan i Riksdagen är en konsekvens av folkets röstande. Se det som positivt att vi inte längre med självklarhet får S-regeringar med stöd av sk borgerliga partier som försöker vara bättre socialdemokrater än Socialdemokraterna. Systemet är inte perfekt, men fungerar - och det är inte kaos.

Alldeles riktigt! Därför måste vi bygga ett bättre system. Med 100 års erfarenhet av allehanda demokratiska system, så finns det en rik fond av erfarenhet att bygga på. Maktdelning, maktbalans mm är därvid viktiga utgångspunkter.

Frågan angår väl snarare hur det ska ske rent praktiskt. Jag ser inte heller ett avskaffande av demokrati som giltigt medel. Däremot har jag svårt att se hur det ska ske alls utan någon form av radikal åtgärd. Vi sitter inte heller på oändligt med tid som vänstern efter kriget.

Låt mig föreslå en början:

1) Vad vill vi konservativa uppnå med Sverige? En politisk målkatalog.

2) Vilka förändringsmetoder kan vi acceptera? Hur snabbt kan vi klara av de väsentligaste förändringarna?

3) Hur förbereder vi detta genom påverkan på befintliga partier och fr a hur vi genomför våra förlag i en situation där Sverige råkar in i en akut kris. Minns att Sverige var tväremot EG/EU intill den dagen kalla kriget tog slut och 90-talskrisen var ett faktum. Krisinitierad förändring torde vara säkraste vägen till framgång.