Vad kommer hända med mig?

Finns säkert många trådar liknande denna. Men efter att ha sökt hittar jag ingen med liknande problem och/eller samma frågeställning.

Jag har sökt vård för hur jag mår. Det efter att mina pappa uppmanat mig för han inte tror jag kommer kunna hitta tillbaka till mig själv utan hjälp.

Fakta om mig:
Kön: Man
Ålder: närmar mig 30
Utseende/kroppsform: 185 cm, normalstor(vikt 77 kg ca).
Arbete: Heltid på ett ganska välbetalt och roligt jobb.
Stressnivå: Ständigt extremt hög trots väldigt lite stress i livet.
Status: Singel.
Ekonomi: Bra till Mycket bra.
Droger: Ingenting förutom alkohol men det har jag inte vågat dricka på länge.

Jag börjar närma mig 30 och har haft ett bra liv. Lite incidenter såklart i tonåren och så, men ingenting som är värre än nån annan. Dock har jag nog reagerat starkare på dem och kanske blivit mer påverkad än andra.

Jag började i 18-årsåldern må lite halvdåligt. Min högsta nivå för glädje sänktes men även ångestnivån.
Den började innebära att jag i normalstadie kände en enorm tomhet, trots stor kompiskrets och en stöttande familj. Min lägsta nivå blev extremt låg. Jag har aldrig känt iag självmordsbenägen. Men jag började ta avstånd från personer utan någon särskild anledning, fick sömnproblem och liknande.
Fick vid detta skede inga panikångestattacker. Men kände tomhet, ångest och oro.
Gick till en läkare för mina sömnproblem och jag fick Zipoklom utskrivet. Ganska starka doser har jag för mig för en 18-åring. Hjälpte ytterst lite i början men efter nån vecka tog det ordentligt. Tog det i ca 2 månader tills sömnen rättat till sig. Då slutade jag med dem så fort jag kunde för jag är inte så glad för mediciner och piller. Kände mig lite groggy av dem dessutom.

Så tuffar livet på enligt ovan. Det kommer i omgångar á 3-6 månader åt gången hela tiden. Värsta gången varade det i ca 10 månader. Jag valde dock att svälja allting. Ville inte söka vård för jag ville inte få mediciner och annat under min "prime-time" tänkte jag. Dum anledning känner jag numera. Men så tänker man väl i den åldern.

Nu i mer vuxen ålder så har det kommit tillbaka med KRAFT.
Jag har ett bra välbetalt jobb, har vänner och är nära min familj.
Men nu har dessa perioder slagit till med extrem kraft. Jag får panikångestattacker som är extrema. En gång fick jag det när jag körde bil och fick köra in vid sidan av vägen i ca 40 minuter innan jag kunde köra vidare. När detta sker domnar händerna, hjärtat rusar, jag får tunnelseende/suddig syn, börjar skaka och svettas som om jag sprungit ett maraton.
Jag är helt tom. Ingenting är roligt längre. Jag vill inte umgås med vänner, jag tror folk tycker illa om mig, jag oroar mig över helt befängda saker så som att något ska vara slut på Ica, kan bli oerhört stressad över att jag gjort saker i fel ordning. tex inte slängt en soporna som är fulla innan jag börjar laga mat, sover ca 3 timmar per natt och har gjort i flera månader(kraschlandar ibland varannan vecka och sover 10 timmar i sträck), blandar ihop saker, kan lätt bli arg, är ständigt orolig över ångestattacker osv.
Såhär har det varit i ca 10 månader nu. Värre än alla andra perioder och nu blir det bara värre för varje dag också istället för bättre. Samt att detta är den längsta perioden jag haft.
Jag har även börjat få svårt för att komma ihåg vad som hänt när. Jag minns allt och har ett bra minne. Men har jag tex haft två möten en vecka så kan jag inte urskilja vad som sagts i vilket möte trots att jag vet vad de olika mötena handla om. Kan återberätta allt, men de flyter ihopa.

Har försökt prata med en psykolog om detta men det har inte hjälp. Senaste vändan gick jag bara dit en gång. Jag är inte mottaglig hur mycket jag än försöker.

Min pappa jobbar inom psykiatrin, dock med helt andra typer av människor. Men han uppmana mig att söka vård för han tror jag har fel balans i olika ämnen i kroppen. Han sa att vissa kan ha det så medfött eller för att man reagerar på olika sätt. Han sa också att de flesta som det går så långt för sällan kan ta sig tillbaka själva för de kemiska sammansättningarna i kroppen har tagit över. Att man då får antidepressiva läkemedel och att det (inte alltid) men ofta är den enda vägen i kombination med att man måste ändra på olika saker man gör när man tex känner stress och oro.
Han säger att det kan vara en form av depression.
Han säger som sagt bara att det är vad han tror och hans erfarenhet är över 30 år på området. Men han sa också "jag känner ju dig, det kan göra det jag säger missvisande. Men jag råder dig att söka hjälp för snart kommer du krascha in i en vägg du aldrig kommer återhämta dig ifrån".

Har efter samtal med läkaren tillfälligt fått lergigan mot ångest och oro samt propavan som hjälp med sömnen utskrivet. Lergiganen håller tillbaka ångestattackerna en del men jag känner att den nästan gett mig mer ångest och gör mig "bakfull". testade låta bli den 2 dagar och fick då panikångestattack igen men kände mig inte bakfull. Så tar den mer utspritt nu efter råd från läkaren. Propavanen tog jag istället för Zipoklom som läkaren ville skriva ut. Ville prova med svagare först. Känns bättre med något som inte är beroendeframkallande. Propavanen hjälper inte helt. Men hjälper till att åtminstone ge mig 5-6 timmars sömn per natt och det kan jag nog klara mig på fram tills jag ska till vårdcentralen.

Det jag undrar nu är om jag kommer att få antidepressiva utskrivet? Jag vill helst försöka undvika medicin, speciellt antidepressiva. Men jag har lite smått börjat förlika mig med tanken att det kanske är den enda vägen eller åtminstone värt ett försök.

Jag ska träffa en psykolog om några veckor och vad jag förstår skriver inte en psykolog ut mediciner. Eller har jag fel? Vad ska jag träffa henne för? Jag vet ju redan att jag mår dåligt och de "tipsen" hon kan ge mig om förändrande vanor har jag redan fått och verkligen försökt. Men när de inte funkar kraschar hela mitt liv. Det är denna insikten som fått mig att mjukna lite kring medicinering och såklart efter att ha samtalas efter min pappa. har ju provat psykologen förr men aldrig provat antidepressiva.
Är förvirrad just nu.

Ville kanske skriva av mig lite så det blev ganska långt.
Men hör gärna era funderingar kring vad ni tror de kommer tycka jag ska göra. Varför skickar de mig till en psykolog igen? Om hon bedömer att jag behöver annan hjälp än samtal tar det då ytterligare ett par månader innan man får medicin? Har ju försökt undvika det förr så min kunskap inom området är begränsad.

Ber om ursäkt för lång text och ett och annat stavfel. Ville inte utlämna nån info i hopp om att kanske få bättre svar.

Antidepressiva är inte beroendeframkallande och går alldeles utmärkt att testa en period för att se.

Det är främst lugnande benzodiazepiner jag tycker att man ska hålla sig undan.


Men jag tror att det måste ske i kombination med livsförändringar.

Ja du ska helt klart ge det ett försök. Ibland kan det vara det enda som hjälper.

testa käka någon form av psykadelisk innan du börjar med anti depp.

https://www.reddit.com/r/microdosing/

Men de är beroendeframkallande eller? Eller det är bara farligt att sluta tvärt för kroppen får en chock?
Skriver psykologer ut antidepressiva?

Ja jag vet inte. Den tanken börjar smyga sig på. Jag har aldrig velat få det utskrivet innan och har väl sett det som något man använder för man är självmordsbenägen. Men så är det ju inte, det vet ju jag också. Men min bild av det har varit lite frånstötande kanske.

Min kompis sa faktiskt samma sak. Dock vågar jag inte testa psykadeliska. Jag är inte så glad i självmedicinering. För jag tänker typ att om man ska bli konstig och något ska spåra ur så är det bättre att det gör det med något en läkare har skrivit ut till mig.
Vet att jag ska en konstig bild av det kanske. Men droger är inget som jag vill lägga min energi på. Inte när jag mår dåligt.

Antidepressiva är inte beroendeframkallande på något sätt.

Det är inte farligt att sluta med antidepp plötsligt, men det avrådes när det gäller många typer. Man borde trappa ner på t.ex. den vanligaste typen (SSRI) över 2-4 veckor. Det beror på hur deras mekanismer fungerar, inte för att de är beroendeframkallande. Vid början och slutet av behandlingen kan man annars tillfälligt må lite sämre eller få andra mildare biverkningar. Därför råder man nedtrappning, ibland även upptrappning.

Jag vet inte om psykologer kan skriva ut antidepp. Jag tror inte det, det låter inte så här:
https://www.psykologiguiden.se/frago...ressiv+medicin


Personligen så gillar jag inte antidepressiva på grund av biverkningarna. Men jag menar på att det skadar inte att testa under en period.

Benzodiazepiner och andra lugnande som påverkar GABA-systemet är kraftigt beroendeframkallande och vid regelbundet bruk ser man en förvärring av symptomen som ångest och oro.

Benzodiazepiner är normalt inte farligt att sluta med (men patienten brukar må mycket psykiskt dåligt om denne har blivit beroende), men för tunga missbrukare så kan det faktiskt vara dödligt att sluta plötsligt om det vill sig illa. Dessa typer av droger är mig veterligen den enda grupp av droger som kan vara dödlig att sluta med. Se wiki om delirium tremens. Där får man kanske ett hum om hur förjävlig denna drog är. Som du också ser så påverkar benzodiazepiner samma system i hjärnan som alkohol. Enligt mig i klass med att läkare skriver ut en flaska vodka till patienter som mår dåligt (alkohol och benzo har en del olikheter också som vi nog inte behöver diskutera i detalj, men den huvudsakliga mekanismen är dess påverkan på GABA-systemet)

Jag är absolut inte personen som är hatisk, tvärtom. Men min tidigare läkare bidrog till att göra mig beroende av skiten, det var den värsta perioden i mitt liv och jag hatar det svinet av hela mitt hjärta. Han har orsakat så mycket lidande, och då är jag själv inte i närheten av det värsta fallet. Lyckligtvis är personen inte längre läkare.


Ser att ni diskuterar andra typer av droger. Det är fine, i vissa fall tror jag också att vissa särskilda typer av droger under kontrollerade och mycket temporära former faktiskt kan bidra till förbättring. Jag ser att du inte vill testa det, men tycker ändå att jag borde tillägga att jag avråder starkt från att göra det under tiden du går på annan medicin, man borde alltid kolla upp interaktionerna innan

Åtminstone en del antidepressiva påverkar sexlusten negativt och om man har en hög dos så ska man inte försöka avbryta medicineringen tvärt. Äter själv maxdos Venlafaxin och har ingen sexualdrift överhuvudtaget sen jag började. Knappt alls någon förmåga heller. Man 47 år.

Tack för ett utförligt svar. Kanske kommer psykologen isåfall föreslå KBT. Funkade inte sist. Blev så pass mycket sämre under den perioden att jag bara reste mig och gick sen aldrig kom tillbaka och började självmedicinera med andra mediciner fram tills det var bra igen. Dock mådde jag inte ens hälften så dåligt som jag gör nu.
Kommer berätta det för psykologen också såklart.

Jo jag har läst det också om sexlusten. Problemet är att jag inte har nån särskild sexlust nu heller och att inte ha det utan medicinering är nästan värre och ger mig mer ångest. För har träffat en nån tjej och så jag gillar men avslutar det innan det blir sex pga att jag vet att jag mår tillräckligt dåligt för att inte kunna genomföra samlag.

Tränar du nånting?

Låter som en bra idé att prata med en psykolog tycker jag. Få lite tips att ändra på saker i ditt liv. Jag har haft samma problem som du-Tomhetskänsla. Ångest. Irritation och oro samt vidriga panikångestattacker. Allt känns trist. Trots att livet borde vara helt ok ändå eftersom man liksom är där man vill vara.

Jag fick SSRI (Setralin) och har tagit nu sedan i somras. Jag var också väldigt emot medicinering. Men jag gör vad som helst för att komma ur måendet så jag gav mig. Fick inte en endaste biverkning. Är lite mer energisk och gladare. Känner att jag klarar att leva lite mer i nuet. Dock har jag verkligen jobbat med mycket utöver medicinen.
Rekommenderar dig att faktiskt försöka på riktigt att ändra på livet. Något är ju fel när du mår som du gör. Kanske behöver du setralin för att kicka ur obalansen. Men läs gärna på om tex ACT. Du fixar det här.

Om du börjar med SSRI - ta det lugnt och öka dosen SAKTA. Jag fick mer panikångest precis de första dagarna. Och alltid när jag körde bil. Skitjobbigt

Ja självklart. I normala fall.
Brukade träna 3-4 gånger i veckan tidigare. Både gym och joggning. Har blivit sämre med det nu dock. Det har ocksp utlöst en panikångestattack hos mig för några månader sen. Berätta det för läkaren som avrådde mig från att träna innan jag träffat psykolog och har påbörjat en undersökning. Han sa att träning generellt är bra, men det är isåfall i samråd med psykolog/läkare eftersom viss behandling kan påverka välbefinnandet och kanske behöver träningen då anpassas efter det. Tex kemiska rubbningar i kroppen har jag för mig han sa.

Jag har ändrat en del med mina tankesätt. Det hjälpte faktiskt en del för ett par år sedan när jag träffade en psykolog. Tror dock inte jag var så djupt i det då. Nu på senare år har det inte funkat alls.
Nu har jag försökt att ha samma tankesätt tex vid konflikthantering eller när jag ska sova. Men jag orkar inte riktigt. Det tar för mycket energi och har gett mig flera panikångestattacker. Svårt att förklara. Men det är lite därför också som jag har börjat lyssna på min pappa kring medicinering. För att jag kanske behöver en kombination.

Vet inte vad SSRI är riktigt. Googlade lite på det och det står att det är seratoninhämmande? Är inte seratonin det ämne som får en att känna sig trygg i en miljö/i sitt liv? Varför vill man hämma det?
Blir glad av att höra att det finns folk med positiva upplevelser av medicinering.

Mitt stora problem är ju att jag inte vet vad som är fel. Jag har ingen påtaglig stress på jobbet, ingen påtaglig stress privat och ingen brist på socialt liv om så önskas, lever inte osunt, har inga ekonomiska problem, är inte uttråkad osv.
Vilket gör det svårt även för mig och stressar mig ännu mer. Jag fick lite tips och råd av mina pappa som är utbildad inom KBT. Att börja tänka mer systematiskt kring saker. Tex skriva ner varför jag gör vissa saker och plocka bort och lägga till saker/anledningar allt eftersom för att göra det som känns bra. Inte ett schema, men ett sätt att hitta förklaringar till varför jag vill göra vissa saker på ett visst sätt och hur jag känner kring det.
Det hjälpte faktiskt en del. men detta var några månader sen och det har havererat fullständigt och har också gett mig en panikångestattack när jag försökte upprätthålla det. Det var när jag berätta detta som min pappa började försöka få mig att ändra åsikt kring medicinering och att söka vård igen.

Du verkar bli stressad av saker som inte går på det viset du tänkt? Något måste det ju vara som stör dig annars skulle du inte må så.

SSRI är antidepp. Jag är inte läkare men har förstått det som att den hindrar serotonin i en del av hjärnan så att du ska hinna få nytta av det. I längden ska då serotoninnivåerna justeras till en normal nivå på nåt magiskt vis.
Det är väl därför man mår sämre vid insättningen eftersom de sjunker först. Men det är min teori... Hur som är jag faktiskt glad att jag började med Sertralinet. Även om ångesten är kvar orkar jag jobba mer med livsförändringar med mer hopp och energi.

När har du tid hos psykolog? Tror det blir bra med en utomstående som ger tips.