Mitt sista rus på amfetamin

Bra rapport kompis! Hur går det för dig? Rapporten får 5/5 rakt av 😎

Mvh Ind🤤

Fantastiskt skrivet, jag som många andra kan verkligen relatera till "Första timmen" raden.

5/5 gram

Bra men känslosam läsning IMO. All lycka till dig, stay strong!

Hej
Det var starkt av dig att komma fram till och acceptera att det var dags att lagga av. Du har skrivit en valdigt bra text dar du bade beskriver baksidan med amfetamin samt delar med dig for att hjalpa andra.
Det visar vilken stor potential du har och att du gjorde helt ratt i att sluta.

Lycka till i livet!

Vanliga halsningar
Amsterdam

Prolog
Augusti 2018 är kommen och här sitter jag. 25 år. Min sista påse amfetamin. Var det såhär jag skulle bli? Fan. Det skulle bara vara vid fest ju. Fan asså. Efter denna påse är jag ren. Aldrig mer.

Första timmen

Jag häller ut pulvret på bordet. Hackar upp det fint med ett kort. Tänker på hur jobbigt det känns. Att jag ska behöva ta detta för att ens orka göra det jag gjorde utan problem förut. För att slippa ångesten som nu blivit permanent efter att jag började med detta.

Jag tar ut den sönderrullade tjugolappen och lägger den mot högen. *sniiiiiff* och jag känner det välbekanta brännandet. "Aaahhhh" säger jag tyst.

Äntligen. Nu slipper jag ångesten och spökena som hemsöker mig. Alla jag sårat och förlorat den senaste tiden. Hon. Min dyrbaraste kärlek. Min förälskelse. Henne förlorade jag tack vare att knarket var viktigare än att få ha kvar henne. Jag klandrar henne inte nu, när ett milt påslag kommer.

Jag sätter på "Juice Wrld-Lucid Dreams" och smälter bort. Glömmer allt jag förlorat tack vare mitt knarkande. Jag är fri. Jag är hemma.

Peaken och ångesten

Jag är nu några linor in. Skillnaden vid detta ruset och dom andra är att ångesten inte försvinner. Den sitter i bröstet. Som ett tryck från ovan, som inte försvinner. Jag tänker på henne. Jag önskar hon var här nu. Piggheten, den lilla eufori som jag inte redan tömt hjärnan på uppenbarar sig. Jag känner mig inte stissig, som förr när jag började. Nu är det mer som ett lugn. Jag blir stissig utan det. Men med det så hamnar jag i min bomullslinda och mår bra. Jag börjar plocka undan lite i min lägenhet. Fan, som stället ser ut. Att jag låter det gå ner såhär mycket utan mitt tjack. Jag byter låt och sätter på "John Waite - Missing you". Av någon anledning gör låten mig nostalgisk, jag känner mig lite gladare och äntligen börjar ruset kännas bättre.

Jag måste ta vara på detta känner jag. Jag bestämmer mig för att utnyttja ruset och pussla ihop det sönderslagna liv jag har utanför tjackets inburade låda. Jag lägger upp en plan, jag bestämmer mig att återknyta till människor. Lägga korten på bordet. Fixa ihop livet. Sköta mig. Gå till jobbet som jag sjukanmäler mig från ungefär 3-4 dagar i månaden för att kunna göra ett race.

Det här ska gå. Jag lyssnar på musiken, sitter i soffan och ler med en ihållande ångest och pusslar ihop det som jag lyckats förstöra.

Nedkomsten och livet efter

Nu har jag knarkat upp en hel påse. 5 gram på en kväll, det är allt jag har varit fram tills nu. Mina gram, mina älskade gram. Dom har betytt mer än henne. Vännerna.

Men det är slut nu.

Dagen efter är ångesten total, och trots att jag har råd med ännu mer så vägrar jag. Du ska inte. Du har lagt av nu.

Efter ett tag nu så har saker blivit bättre. Ett tag mådde jag extremt dåligt (Se tråden jag även lagt upp på rehabiliteringsforumet). Men på senaste har jag mått mycket bättre, och är helt säker nu på att jag ska hålla mig. Det kommer jag. Har knappt ett sug.

Några vänner valde att inte ta mig tillbaka och vissa gjorde det, jag klandrar ingen för mina misstag.

Och hon. Hon jag förlorade, henne lär jag aldrig prata med igen. Men jag klandrar inte henne heller. Jag gjorde mitt aktiva val.

Hoppas ni tyckte om denna tripprapporten trots att den var mer ledsam än spännande. Baksidan av tjacket.