Ni (vi?) som aldrig blir friska

Tänker att det delvis kan handla om din inställning. Livet blir vad man skapar av det, livet är ju trots allt vår subjektiva tolkning av det. Men det är svårt att ändra inställning helt. Kan röra sig om personligheten ifall du 1. är mer lagd åt det neurotiska hållet. Är du någon som behöver ha kontroll, vara förberedd, tänka igenom noggrant innan, älta, ha ångest/ depression så kan det vara därför. 2, Har du återkommande fått gå igenom jobbiga saker? Kan isf påverka mer till en personlighetsstörning. Bara tankar.

Det viktiga att ha med sig är att veta att du kan påverka hur du mår. Du har makten över det, inte tvärtom. När du får en ångest eller en negativ tanke så observera det vänligt hos dig själv. Vi har nämligen två ”jag” som samspelar, ett observerande och ett mer värderande. kan förklara mer om du vill haha blir för mycket här.

Tänker också att terapiformer skulle passa dig mer än KBT.

Edit: glömde svara på frågorna. Jag känner igen mig mycket i din beskrivning. Tror det handlar om att man är extra sårbar och blir då extra utsatt. Jag har väl varit en sån hela livet och kommer nog alltid vara det. Men kunskap är makt och genom kunskap kan jag förstå. Med förståelse kommer en möjlighet till val.
Antigen den lätta vägen där jag fortsätter med mina invanda beteenden/tankar om hur livet funkar, det är lättare och jag är mer van. Eller den svåra vägen där jag, oflexibel som jag är, lär mig om alternativa vägar. Hur livet kan vara istället, utmana mina gränser till vad jag kan bli - lycklig. Och inte lycklig som ”alltid superlycklig” utan mer ”det kommer och går-lycklig”. Livet blir så ibland helt enkelt. För att återgå lite så handlar de asså om val som vi gör, som vi kan styra. Därmed kommer även ansvar för våra val, det du gör (efter att ha fått kunskap) är ditt ansvar. Jag ser det så.

Däremot ser jag inte varför jag aldrig skulle kunna vara arbetande och självständig. Men förstår dock att jag kanske förstör för mig själv ibland. Dämpar exempelvis min ångest genom missbruk (förklarar min osammanhängande text) men vardagen funkar ändå. Inte hållbart i längden jag vet det. Men det funkar just nu.

Ang. referensramen håller jag nog med dig. Kände dock att det i en forumstråd blir svårt att sätta upp en konkret definition av vilka som är "kroniskt sjuka", så man får väl avgöra själv om man känner igen sig. Det var väl kanske lite av poängen också, att jag sett det som "vi och dom" vilket ger en skev bild av vad "dom" är.


Jag håller till stor del med dig där också. Men som i mitt fall så hade jag social fobi som barn/tonåring och i det fallet så blandas allt ihop och "obehag" är något man vill undvika. Genom t.ex. KBT så kunde jag lära mig skilja reell mot inbillad fara och det ledde till att jag fick mindre social fobi. Sen i allmänhet så kan man "drunkna i känslor" som psykiskt sjuk (både ångest och depression), och att t.ex. förstå varför det händer kan få mig att hantera det, istället för att sitta och tycka att allt suger. (Vilket för övrigt är en del av alla dessa "förhållningssätt" jag syftar på)

Framförallt så får jag det slängt på mig rätt ofta, att psykologer m.fl. vill att jag ska tänka så. Vilket fått mig att känna det du skrev, att det ibland är ett problem i sig (kan jag t.ex. inte bara få sörja någon istället för att behöva definiera varför jag känner så). Önskar ibland att man bara kunde få känna känslor på normala sätt.

Blir lite trött när många skriver att man är "lat" eller "svag" om man tar mediciner. Är någon svag om man tar mediciner mot diabetes eller cancer?

Jag kommer nog aldrig bli frisk. Eller "normal fungerande". Jag är ung men har haft problemen mer än halva mitt liv. Har kassa gener både mentalt och kroppsligt, utsatt för övergrepp, npf-diagnos. Massor av växlande i måendet och väldigt stresskänslig. Sen är det ju så att för varje depression/annan återkommande sjukdomsskov så blir det ju svårare att komma tillbaka. (1) Jag har förmodligen haft runt tre svåra depressioner och flera måttliga och är väl mestadels av tiden alltid nedstämd och ångestfylld.

Käkar mediciner (däribland Lamotrigin då bipolaritet finns i släkten) vilket ändå hjälper mig lite med svängningarna. Har regelbundna samtal, arbetsträning osv. Men jag räknas som kroniskt sjuk men kroniskt är ju inte heller föralltid så förhoppningsvis blir det enklare. (2) Jag blir tacksam om jag slipper mina svåra depressioner och självmordstankar. Sen efter set så skulle mindre nojiga tankar och tvångstankar vara skönt och slippa dagliga panikattacker. Efter det slippa att ha hög ångestsnivå konstant. Och sist kanske känna lite glädje över att leva.

Men ja, jag hoppas väl mest att jag kan komma i arbete och få en lön så jag kan bli någorlunda självständig.

Det blev rätt långt. Jag har full respekt för den som skrollar vidare till nästa.
...

Du är helt klart sjukdomsinriktad (fetade) i ditt synsätt, således söker du dig som sjukare och kravligare än vad du kanske egentligen är. Ifall det har med trådstarten att göra eller i hela ditt liv låter jag vara osagt.
Alla människor drunknar i känslor av och till, det krävs dock en utgångsstrategi för att hantera det, det stämmer. Att psykologer ger dig sådana är antagligen för deras egna osäkerhet att hantera dig som person.
Jag vill påstå att det du gör (och jag i mån av att jag själv definierar min sjukdom) när det skrivs om det, är att skapa sjukdom snarare än att motarbeta sjukdom. Att acceptera och identifiera sig som psykiskt sjuk, kroniskt sjuk, långtidssjukskriven, labil, dysforisk, pervers m.m. skapar en mental bild om vem du är, som du (om föreställningens form håller i sig länge nog) till slut växer in i, då är det svårt att hoppa ur den kroppen och säga "det är nog, jag är inte den som jag växt in i".
Dagen jag började känna mig frisk var dagen jag slutade lyssna på psykologer m.m. som ansåg sig ha en större kunskap om mitt psyke än mig själv - till och med lite huxflux-flum som instant transformation hjälper mer än doktorer med åkommor som sitter i huvudet.

En kroniskt sjuk är en person som, antingen av samhället, en själv eller försäkringskassan/doktorer intygar att det inte finns en allmän friskhet hos en själv, i gruppens mått, som är eller inte är överensstämmande med ens egna uppfattning.

Jag hade en del panikångest när jag var barn, det har jag än idag. Det är okej att ha, förvisso svartnar det rätt rejält när det återkommer dagligen. Även diverse krämpor och åkommor (fysiska funktionshinder) vilka jag inte medvetet valt att anskaffa mig.
Men att kalla mig kroniskt sjuk för det (att jag har en konstans av eländeskänslor i kroppen) gör mig bara frustrerad, det är mitt sätt att skärma av känslor och uppfattningar ifrån varandra, och sedan arbeta utifrån det. Som sagt, strategier för att bevara välbefinnande är en av de definitioner som karaktäriserar friskhet.