Ni (vi?) som aldrig blir friska

Jag har ju då generellt haft en stereotyp avgränsning, mellan "en sån där som halvknarkar, provat typ alla mediciner och aldrig blir frisk" och "vi som är lite sjuka men återgår till våra liv sen". Men jag har mer och mer börjat möta verkligheten av att vara kroniskt sjuk. Jag skulle inte påstå att jag gått på speciellt tunga mediciner, men när det uppgått till 5 olika psykofarmaka per dag (exklusive vid-behov-läkemedel), och inte klarat något på heltid på flera år - hmm, börjar jag kanske bli en "sån där"?

Nu har jag visserligen både träffat och läst om skräckexempel där folk under väldigt kort tid prackas på 4+ antidepressiva och sömntabletter, benso och hela köret, så antalet säger väl inte allt. Men poängen är väl att jag, utan att röja identiteten alltför mycket, är i 25-årsåldern - har under flera års tid provat ett flertal olika mediciner i olika doser och kombinationer, har träffat olika psykologer med olika terapiformer, och läst på en jäkla massa av både fakta och historier från bl.a. Flashback (icke att underskatta). Jag har ingen NPF-diagnos, bara vissa "misstankar om" bipolär sjukdom (tar Lamotrigin), i övrigt mest depression och ångeststörningar. Men inte fan är jag frisk. Teoretiskt borde ju all ångest och alla fobier försvinna med KBT. Teoretiskt borde jag bli frisk när jag vet hur jag ska identifiera och hantera alla mina problem. Det känns som att jag besökt alla hörn av mitt medvetande. Ändå så består min sjukdomsbild av ologiska, inre faktorer som jag inte kan styra.

Det jag undrar är - hur ser andra personers "sjukdomsbilder" ut? Hur sjuk man är får man väl i ett forum definiera själv, men jag undrar just över er andra som är kroniskt, psykiskt sjuka? Som förmodligen aldrig kommer att vara heltidsarbetande, självständiga medborgare?

Klart du aldrig identifierar dig som frisk, för du verkar ju inte vilja vara det.

Bara letat genvägar att slippa känna trista känslor, och en lat persons inställning att du borde känna dig totalt ångestfri pga du fått lite kbt. Kbt får man inte, man utövar det på egen hand, kanske resten av sitt liv, vilket gör att man mår bättre än de allra flesta fejkfriska.

Varför vissa av er väljer att identifiera er som sjuka, är nog för att ni skäms för att erkänna att ni bara är lata och oförmögna att forma era liv så ni mår bra. Ni är vuxna med blöjor som är för lata att torka er, och sedan gnäller för att bajset gör er röda och ömma i arslet.

Man behöver inte jobba heltid, men då får man acceptera en svagare ekonomi utan att gnälla och bli avundsjuk på de som sliter ihjäl sig.

Drogerna botar ju ingenting, så det är inte konstigt att det inte har hjälpt på den aspekten.

Jag blev rejält neddrogad. Sedan så träffade jag två psykologer. Den ena sög. Eller var för abstrakt för att jag skulle fatta vad den hade för poänger.

Den andra gav mig helt konkreta och raka råd. Precis vad jag behövde. "Prioritera dig själv, strunta i om X blir besviken", "Lägg ner benzon och z-analogerna", "Byt jobb", "Gör slut med din partner", "Lägg ner företaget", "Flytta", "Ha som standardinställning att säga nej" och "Sluta umgås med X".

Och jävlar vilken skillnad. Psykologen träffade mitt i prick. Alla dessa saker ledde till enorma förbättringar i mitt liv och mår bättre än någonsin.

Det var givetvis inget litet projekt. Men jag tog det steg för steg. Ångrar inte ett piss.

Kan tillägga att jag också trodde att det var kroniskt när jag mådde piss. Bästa felet jag haft.

Jag var runt 24-25 år när jag insåg att det var nått som var snett med mig. I.o.f. började jag gå till psykiatrin redan när jag var 16 år, men för vanligt depression samt mina raseriutbrott. Det var mina föräldrar som skickade dit mig. Jag försökte vara som alla andra, festa, skaffa tjejer, umgås, jobba, m.m. Men jag mådde inte bra. Sen när jag var runt 23 år började jag få fler o fler mediciner o jobba mer o mer deltid.

Sen förutom depression o ångest har jag fått många diagnoser, nu har jag asperger syndrom o schizoaffektivt syndrom. Jag tar 6 olika psykofarmaka om dagen, det funkar, men som jag skrev i en annan tråd, jag känner typ ingenting numera. Är 38 år o sjukpensionär, men har som tur daglig sysselsättning så man kommer ut lite o träffar lite folk. Det är ändå den bästa medicinen.

Jag har ätit upp halva FASS, men insett att jag aldrig kommer att bli "normal".

Jag vet inte om ni vill missförstå eller bara är oförmögna att förstå. Jag studerar på deltid (inte random kurser, utan till en examen som har goda förutsättningar på arbetsmarknaden). Jag har träffat psykologer vilket (som jag tyckte att jag var ganska tydlig med) fått mig att veta hur jag bäst hanterar både konkreta problem och mitt eget psyke. Jag har provat de flesta förhållningssätt, mestadels med låg eller ingen medicinering (igen, gällande alla typer av problem). Jag har försökt öka arbetstid, minska arbetstid, olika typer av jobb o.s.v. Tillägg: Jag har provat betydligt fler förhållningssätt, lösningsmetoder o.s.v. än mediciner.

Det är skoj för er att en förändrad inställning hjälper Men nu vill jag gärna ha seriösa svar, tack.

Behöver du en massa medicin bara för att funka så är du rejält sjuk. Jag har länge känt mig sjuk. Depression, tvångstankar and you name it. Har dock aldrig käkat ett ynka piller mot allt detta. Funkar utan medicin så då är man väl ok, Så desto mer medicin du behöver desto mer åt tvångsvård det bärkar.

Referensramen för att "aldrig bli frisk" handlar inte om graden man kan jobba. Om jag följer psykets råd så skulle jag sitta hemma hela dagarna för att det finns risk att bli sjuk. Nu har jag jobbat heltid och snurrat ihop ett helt fullständigt liv ändå, trots deras påbud att det inte kommer att bli bra. Har till och med hunnit med i detta liv, att bli nekad begärd vård p.g.a. - enligt dem, en ovilja att samarbeta (d.v.s. tala om det dem vill tala om, d.v.s. min sjukdom) - jag är normalstörd, så det så!

Är det för övrigt inte ett problem i sig att just "identifiera och hantera alla mina problem"? Att bara lära sig vad som är bra och vad som är dåligt för en själv är väl att anse som ett sundhetstecken och ett steg till hälsa, friskhet om du så vill. Att skriva listor över sina problem och gå igenom dem när man ska göra något leder ju onekligen inte till en bättre vardag, möjligen t.o.m. en mer problematisk sådan. Må väl och jorda dig till din omgivning (sitta på sten med huden mot marken).

Odiskadmugg har en poäng (även om det mest låter som hen är mitt i en avtändning), det är att man inte ska följa referensramar för vad som är friskt, lite som med det att döma allas förmåga utifrån att kunna klättra upp till en trädkrona.

Tänker att det delvis kan handla om din inställning. Livet blir vad man skapar av det, livet är ju trots allt vår subjektiva tolkning av det. Men det är svårt att ändra inställning helt. Kan röra sig om personligheten ifall du 1. är mer lagd åt det neurotiska hållet. Är du någon som behöver ha kontroll, vara förberedd, tänka igenom noggrant innan, älta, ha ångest/ depression så kan det vara därför. 2, Har du återkommande fått gå igenom jobbiga saker? Kan isf påverka mer till en personlighetsstörning. Bara tankar.

Det viktiga att ha med sig är att veta att du kan påverka hur du mår. Du har makten över det, inte tvärtom. När du får en ångest eller en negativ tanke så observera det vänligt hos dig själv. Vi har nämligen två ”jag” som samspelar, ett observerande och ett mer värderande. kan förklara mer om du vill haha blir för mycket här.

Tänker också att terapiformer skulle passa dig mer än KBT.

Edit: glömde svara på frågorna. Jag känner igen mig mycket i din beskrivning. Tror det handlar om att man är extra sårbar och blir då extra utsatt. Jag har väl varit en sån hela livet och kommer nog alltid vara det. Men kunskap är makt och genom kunskap kan jag förstå. Med förståelse kommer en möjlighet till val.
Antigen den lätta vägen där jag fortsätter med mina invanda beteenden/tankar om hur livet funkar, det är lättare och jag är mer van. Eller den svåra vägen där jag, oflexibel som jag är, lär mig om alternativa vägar. Hur livet kan vara istället, utmana mina gränser till vad jag kan bli - lycklig. Och inte lycklig som ”alltid superlycklig” utan mer ”det kommer och går-lycklig”. Livet blir så ibland helt enkelt. För att återgå lite så handlar de asså om val som vi gör, som vi kan styra. Därmed kommer även ansvar för våra val, det du gör (efter att ha fått kunskap) är ditt ansvar. Jag ser det så.

Däremot ser jag inte varför jag aldrig skulle kunna vara arbetande och självständig. Men förstår dock att jag kanske förstör för mig själv ibland. Dämpar exempelvis min ångest genom missbruk (förklarar min osammanhängande text) men vardagen funkar ändå. Inte hållbart i längden jag vet det. Men det funkar just nu.

Blir lite trött när många skriver att man är "lat" eller "svag" om man tar mediciner. Är någon svag om man tar mediciner mot diabetes eller cancer?

Jag kommer nog aldrig bli frisk. Eller "normal fungerande". Jag är ung men har haft problemen mer än halva mitt liv. Har kassa gener både mentalt och kroppsligt, utsatt för övergrepp, npf-diagnos. Massor av växlande i måendet och väldigt stresskänslig. Sen är det ju så att för varje depression/annan återkommande sjukdomsskov så blir det ju svårare att komma tillbaka. Jag har förmodligen haft runt tre svåra depressioner och flera måttliga och är väl mestadels av tiden alltid nedstämd och ångestfylld.

Käkar mediciner (däribland Lamotrigin då bipolaritet finns i släkten) vilket ändå hjälper mig lite med svängningarna. Har regelbundna samtal, arbetsträning osv. Men jag räknas som kroniskt sjuk men kroniskt är ju inte heller föralltid så förhoppningsvis blir det enklare. Jag blir tacksam om jag slipper mina svåra depressioner och självmordstankar. Sen efter set så skulle mindre nojiga tankar och tvångstankar vara skönt och slippa dagliga panikattacker. Efter det slippa att ha hög ångestsnivå konstant. Och sist kanske känna lite glädje över att leva.

Men ja, jag hoppas väl mest att jag kan komma i arbete och få en lön så jag kan bli någorlunda självständig.

Det blev rätt långt. Jag har full respekt för den som skrollar vidare till nästa.


Jag arbetade visserligen heltid i väldigt många år. Men successivt kom jag att se mig som en "kroniker."
De senaste åren har jag varit bortrest många månader varje vinter. Så i princip lever jag på en dryg halvtidslön i ett underbetalt lågstatusyrke.

Min bild av mig själv är numera att "Jovisst, det är sant att jag är rätt så galen. Men jag är en galning som anpassat mitt liv så att galenheten ska störa så lite som möjligt."
Typ!


Strax efter min 20-årsdag började jag arbeta i Mellanöstern. Det blev totalt 10 år. Jag var 30 år när mitt sista kontrakt gick ut. Då hade jag sparat pengar, ville studera, och kom in på Stockholms universitet.

Idag, 20 år senare, är det rätt lätt att se att det främst handlade om svårigheter att återanpassa sig till ..."civiliserade" förhållanden. Jag gissar att jag idag skulle ha fått diagnosen PTSD. Och kanske dessutom en NPF-etikett. Men bortsett från att jag råkade ut för misshandel en gång, redan första månaden, så var jag aldrig med om något traumatiskt. Inga flyganfall, inga IED, inget sådant! Flygvarningar, men aldrig några nära träffar. Ändå började ångesten mala i mig under de där åren i Stockholm, medan jag försökte studera. Eftersom det inte gick så bra, så arbetade jag på SIS (dvs det som förr i tiden kallats för ungdomsvårdsskolor). Så länge jag gjorde nytta, så besvärades jag inte så mycket av ångest. Men några studier klarade jag aldrig av.

Det handlade inte bara om ångest, men det var den som märktes mest. Både för mig själv och för min dåvarande sambo. De läkare jag hade, de hade bestämt sig för att ångesten var ett symptom på depression. Depression skulle alltså ha varit min grundsjukdom. Kanske kan det bero på att jag själv tänkte i de banorna när jag först sökte läkare.

Jag arbetade på olika vikariat. Ibland som timanställd. Men i stort sett arbetade jag alltid heltid. Jag trodde att arbetet med de besvärliga ynglingarna hade nån slags helande eller lindrande effekt. Min sambo menar, nu i efterhand, att hon uppfattade det som att jag vissa veckor eller månader var helt handlingsförlamad, och sådana veckor inte heller orkade arbeta och än mindre orkade marknadsföra mig själv hos de personalassistenter som delade ut vikariat. Mitt eget minne är snarare att det var vissa månader då jag inte fick så mycket vikariat (för att det ännu inte var modernt att semestra i oktober eller april), och att jag de månaderna också "gick ner mig mentalt," så att jag inte ens orkade med hushållsarbetet hemma. Jag inbillar mig att jag i alla fall tog mitt ansvar som styvpappa, och på den punkten är vi överens. Men vi har alltså olika syn på vad som var höna och vad som var ägg.

De åren var SSRI-preparat högsta mode, och givetvis fick jag pröva en del olika sådana. Inget fungerade. Vissa gjorde mig tydligt sämre. (Och i princip alla av dem trollade bort erektioner och det mesta av intresset för sex - dock inte för ömhet och närhet.)
Men en stor hjälp fick jag av de där Prozak-varianterna. Jag slutade röka.

Benzodiazepiner gjorde nytta. Men de ansågs givetvis farliga, så sådana fick jag inte.
Istället fick jag sömntabletter som hjälpte dåligt. Jag blev möjligen slö, men någon märkbar ångestlindring gav de inte. Nångång under de där åren började jag dessutom få värk. Värktabletter (Voltarén) hjälpte faktiskt. Men givetvis bara delvis.

Efter några år bestämde min dåvarande att det skulle bli bättre, både för hennes karriär och för sonens skolgång, om vi flyttade till huvudstaden i ett nordiskt grannland. Då var han tio år gammal. Och jag anser att det var helt rätt (läs: "mycket ansvarsfullt") gjort av henne. Vi flyttade alltså, och hennes karriär har gått utmärkt! Sonens utbildning också. Och faktum är att jag besvärades mindre och mindre av ångest.

Jag hade hört eller läst nånstans om någon som hade tröttnat på de psykologiska förklaringsmodellerna, och som bestämde sig för att dennes psykiska besvär var orsakade av rent fysiologiska processer i hjärnan. Processer som inte låter sig påverkas med redskap ur psykologers eller psykoanalytikers arsenal.

Jag lockades av den tanken, och har hållit fast vi den alltsedan dess.
På något sätt ändrades också min syn på mitt ansvar för min mentala hälsa.
Länge hade jag tänkt att de som inte blir kvitt sina psykiska svagheter har sig själva att skylla. De hade väl inte ansträngt sig tillräckligt.

De första åren kände jag det som att det var mitt ansvar att bli frisk.
Nu kom jag istället att se det som att mitt ansvar, det var att hantera allt det egendomliga som ibland inträffade i min hjärna. Jag vet ju numera, att besvären gått över de andra gångerna, så jag kan räkna med att det är ett tillfälligt tillstånd, den här gången också.

Oavsett om min mentala bild är rätt eller fel, så hjälpte det mig att jag började betrakta min galenskap som något som kom till mig "utifrån", eller i varje fall: som något som jag själv bara delvis kan påverka. Min mentala bild var visserligen lite diffus, men den går ut på att depressiva perioder, manier och ångest, samt troligen också andra former av galenskap, säkert kommer att kunna förklaras av infektionsläkare eller immunologer så småningom, snarare än av psykiatrer eller psykologer. "Det är bara det att ingen ännu har lyckats hitta förklaringen."

Nu var det inte längre ångesten som var besvärligast. Istället hade det värsta blivit att mina tankar och minnen fick frispel ibland, och rullade på helt okontrollerat med både associationer och föraningar. Processen sattes typiskt igång av minnen. Men lustigt nog inte minnen från åren i Mellanöstern. De åren hade ju i stort sett varit lyckosamma. Utan det jag blivit känslig för nu, det var dumheter och pinsamheter som jag hittat på som tonåring, eller efter återkomsten till Sverige. Andra gånger blir jag bara obegripligt matt.

De första åren hade jag gått omkring och "väntat på att bli frisk." Nu var det verkligen så att jag blev lite bättre för varje år. Men frisk blev jag ju inte. Snarare var det nog så att jag hade lärt mig strategier och tekniker. På det sättet var det ju faktiskt en fördel att ha arbetat med inlåsta ungdomar. I det arbetet vänjer man sig vid att alltid leta efter "strategier och tekniker" för att hantera de unga männens utbrott och galenskaper.

De här åren blev jag också avogt inställd till mediciner. Till långvarig medicinering, menar jag. Att ta piller vid behov är en annan sak.

Och detta gick hand i hand med att jag hela tiden kunde jämföra med samma tid förra året, och hela tiden kom fram till att jo, 2008 var bättre än 2007. Inte väldigt mycket bättre, men fullt märkbart. Och 2007 var bättre än 2006...

Antingen så "kunde jag minska på medicineringen" eftersom jag redan blivit bättre.
Eller också så blev jag bättre av att minska på medicineringen.

Det är omöjligt att veta vilket som är sant.
Men den andra förklaringen är en mycket mera lockande gissning. Så jag satsar på den förklaringen.

Ytterligare några år senare så hade vi kvar rikligt med sympati och samförstånd i vår relation. Men hon blev förälskad i en mera kapabel man. Det var inte svårt att förstå.

Jag hade fått vara styvfar i drygt tio år, och hade gärna varit det bara ett par år till. Tills den unge mannen skulle göra sin värnplikt, ungefär. Men ibland måste man gilla läget.

Skulle jag söka en egen lägenhet i grannskapet, eller flytta tillbaks till Sverige?
Tanken på hur det skulle gå om jag åter blev dålig, så som det hade varit tio år tidigare, gjorde att jag flyttade tillbaka till Sverige. Här har jag en mor, en syster och framförallt en moster som är mig mycket kär. Och ett par ungdomsvänner också. Två av dem lät mig bo i deras sörmländska 1700-talstorp. De var på väg att sälja det, men hade inte riktigt bestämt sig ännu.

Där bodde jag ett år. Fortfarande mår jag bäst om jag får arbeta heltid.
Nu får jag också för första gången i mitt liv pröva att bo isolerat mitt i skogen. Visserligen med en landsväg intill, men grannar var det långt till. Innan hade jag undrat hur det skulle vara. Nu upptäckte jag att jag stortrivdes med friheten och grönskan.

Och så återupptäckte jag solen. Mina vintersemestrar blev allt längre.
Jag trivs ju som vikarie. Och den största fördelen med det är ju att man kan bestämma själv när man vill ta semester. De första åren reste jag mest till Thailand. Sedan blev det mest Kanarieöarna. Förra vintern var jag iväg först två månader före Lucia, och sedan mellan trettonhelgen och påsklovet.

Jag gick en dykkurs en gång. Och oroade mig för det där med ångest... Så jag frågade runt litegrand. Och fick snabbt klart för mig att cannabis verkade ha gott rykte, just som ångestlindring. Jag hade tänkt den tanken redan innan, och faktiskt prövat nån gång också. Men jag hade ju slutat röka, och ville inte börja med det igen!

Men där, på dykskolan, upptäckte jag att man kan äta cannabis också. Och för mitt behov (inte själva ruset, alltså, utan främst ångestlindring), så funkar det bättre med cannabis i kaka eller i pralin. Effekten blir jämnare och sitter i längre. Och en sak till. De gånger jag dök utan att ha käkat space cake i förväg, så fick jag bakslag med värk och svullnader. När jag tog cannabis så slapp jag dem.

Man blir torr i munnen. Och man får skador på tänderna. Men det fick jag också av de mediciner som jag tagit tidigare i livet, men numera bojkottar helt.

Det låter trist! Jag fick nån typ av "preliminär diagnos" som bipolär, det var inte så himla nice att behöva vara rädd för alla stämningslägen, istället för att bara bli glad över att man börjar få energi. Tryggast att inte känna något alls, men inte speciellt kul. Bra ändå att du får ha nån sysselsättning, det gör ju stor skillnad

Ang. referensramen håller jag nog med dig. Kände dock att det i en forumstråd blir svårt att sätta upp en konkret definition av vilka som är "kroniskt sjuka", så man får väl avgöra själv om man känner igen sig. Det var väl kanske lite av poängen också, att jag sett det som "vi och dom" vilket ger en skev bild av vad "dom" är.

Jag håller till stor del med dig där också. Men som i mitt fall så hade jag social fobi som barn/tonåring och i det fallet så blandas allt ihop och "obehag" är något man vill undvika. Genom t.ex. KBT så kunde jag lära mig skilja reell mot inbillad fara och det ledde till att jag fick mindre social fobi. Sen i allmänhet så kan man "drunkna i känslor" som psykiskt sjuk (både ångest och depression), och att t.ex. förstå varför det händer kan få mig att hantera det, istället för att sitta och tycka att allt suger. (Vilket för övrigt är en del av alla dessa "förhållningssätt" jag syftar på)

Framförallt så får jag det slängt på mig rätt ofta, att psykologer m.fl. vill att jag ska tänka så. Vilket fått mig att känna det du skrev, att det ibland är ett problem i sig (kan jag t.ex. inte bara få sörja någon istället för att behöva definiera varför jag känner så). Önskar ibland att man bara kunde få känna känslor på normala sätt.