Personer som säger efternamnet ist för förnamnet?

Jag har några kollegor som jag tilltalar med efternamnet. För mig sker det automatiskt att en del personer ska tilltalas med efternamnet. Jag har funderat på varför jag gör så, och kommit fram till att de som som jag tilltalar med efternamn är sådana som jag har större respekt för än andra. Det är helt enkelt för intimt och familjärt att använda deras förnamn.

Det svenska språket har få möjligheter att uttrycka artighet. Niandet är borta, titlar används inte längre. "Herr" är uteslutet att använda. Kvar finns bara möjligheten att använda efternamnet.

Har själv bott utomlands länge (USA) och här använder man som tur är efternamn till folk man inte känner så väl (Mr Winston eller Sir). På senare tid har dock anställda ynglingar på typ supermarketen eller billigare restauranger börjat säga förnamn och jag blir rätt så irriterad. Det är alltför familjärt och ingenting folk man inte känner bör ägna sig åt.

Sverige har dock gått ännu längre och det känns nästan som dagisnivå hur man tilltalar folk. Till och med myndighetspersoner kan inleda ett e-post med ett ”Hej Kalle,” och avsluta med ”med vänliga hälsningar Lotta”. Folk borde tamejfan skärpa till sig.

I lumpen var det så tror jag . 745 olsson.. här typ

Det är väl lite skit samma vad folk tilltalar en med för namn, så länge de tilltalar en med nåt man heter eller förstår att det avser ens person. Det handlar väl egentligen om hur det sägs? Men kärt barn har många namn heter det. Så ju fler namn man har ju mer omtyckt är man nog. Jag tycker nog att i det fall man blir kallad sitt efternamn av någon, upplever jag som positivt och trevligt. Det tyder på att personen som uttalar det har en större kunskap om ens person och förstärker banden emellan oss och skapar en känsla av samhörighet och minskar anonymiteten. Men sen har det med nyanser och tonfall att göra. 10% av orden är komunikation resten är är andra saker som tonfall, gester och andra fysiska uttryck. Det är därför textmeddelande tex. är väldigt platta och fria att tolkas lite hur som helst eftersom man kan lägga till en egen känsla eller sinnesstämning till den skrivna texten. Därför är textmeddelande idiotiska annat än endast vid korta kompletteringar till redan överenskomna saker eller mellan personer som känner varandra så väl att de vet vad som menas. Ska man förmedla något fullt ut så att mottagaren förstår vad som verkligen avses så måste texten bli lång och även beskrivas i sin helhet så att det inte kan går att missförstå. Då e det bättre att ringa o tala med personen.

Att tilltala någon ”Men kära lilla Ni” är ju INTE ordmässigt klandervärt uttryckt. Men kan ju sägas på ett fruktansvärt nedlåtande, förminskande och mästrande vis till någon man inte känner. Men det kan ju också sägas till någon man känner väl och vara innerligt och älskvärt menat. Även om språkbruket är något ålderdomligt för dagen. I dagens Sverige kan du säga det på båda visen och vederbörande som har bristfälliga kunskaper i svenska uppfattar inte vare sig det ena eller andra, det går dem helt enkelt förbi.

Japp, kvinnor ska aldrig tilltalas vid efternamn. Möjligtvis titel+efternamn som förr i tiden när man la till "Fru" eller "Fröken" före. Nu är de manéerna borta iaf i Sverige. Även i medelhavsläner har man lagt undan fru och fröken.

Kvinnor som tilltalas vid enbart efternamn finner det ofta ofeminint och grabbigt.


Sverige har gjort rätt och föränklat sakerna. Nu behöver man inte sitta och och klura ut status och reverens-grejer när man skriver till okända.

Något som man kunde höra förr i tiden på en del arbetsplatser var smeknamn baserade på efternamnet snarare än förnamnet, om man till exempel hade ett son-namn. Nils Karlsson blev alltså inte kallad för Nisse, utan för Kalle. Det var liksom mer formellt än att kalla någon vid hans rätta förnamn, men mindre formellt än att bara använda efternamnet.