Vinnaren i pepparkakshustävlingen!
Svara
2018-11-23, 15:13
  #1
Medlem
Audacias avatar
Ok, jag har aldrig skrivit mina dikter på ett publikt forum förrut, så jag hoppas att ni uppskattar mina ord! Om inte, så hoppas jag ni kommer med konstruktiv kritik!

Vår Kärlek
Du är mitt solsken, på en regnig dag,
tillsammans är vi oövervinnliga, ett perfekt lag.

Din blotta närvaro, utstrålar skönhet och hetta,
sen den första gången jag såg dig, visste jag att du var den rätta.

Kärlek har aldrig varit så enkel, som den är med dig,
och du kommer för alltid vara, min lilla lilla tjej.

Det finns inget i världen, jag önskar mig mer,
att när jag var dag slår upp mina ögon, det är dig jag ser.

Tiden med dig har fått mig skratta och le,
och tid om vartannat även fått mig att be.
Be om att Gud låter oss för evigt vara varandra nära,
och att då som nu, vara lika galet kära!

En bön för en förtappad själ!
I mina sinnens gömda vrå, blott ensam jag är,
det är inte längre vi två, skulden är min, den ensam jag bär.

Ensamhetens mörker omfamnar mig, min själ är tom och svart,
det enda ljus jag ser är dig, jag faller, och du kan mig ej få fatt.

Den enda frälsning jag kan se, i det kaos som livet är,
är att hoppas och be, att min livstråd igenom ödets nål Gud trär.

I bönens makt jag lägger min tro, att helgonens visdom till mig skall ges,
en ljusglimt jag ser över himmelens bro, jag hoppas och önskas, vi åter skall ses.

En kamp mellan gott och ont!
Ett andetag, ett hjärta som skenar vilt,
ett väsen, ett minne av en människa som blodet spillt.
Utan kropp, ett mysterium för ett öga att se,
ljudlös, men med gåvan att skräcken ge.
En mardröm i vaket tillstånd jag ser,
jag tvivlar, jag fasar, men framför mina ögon det sker.
En demon, en hantlangare till djävulen är här,
flytt från helvetet, tagit sig till en annan sfär.
Inget vapen på denna best biter,
hur mycket jag än försöker och sliter.
Blott Guds kärlek kan forcera denna skräck,
i ett ögonblick av ljus och värme, och terrorn är väck!

Ensamhetens förbannelse!
Ensam jag sitter, kroppen är tung,
jag känner mig gammal, men åldern är ung.
Min bästa vän är en stor svart vägg,
mitt psyke är lika ömtåligt som skalet på ett ägg.
Mina ögon är mörka, mitt hjärta fyllt av sorg,
tröttheten plågar mig att ens orka lyfta en tom korg.
I spegeln ser jag ett vrak, en skugga av mitt forna jag,
orkar jag fortsätta kämpa, dag efter dag?
Jag försöker övertala mina läppar, att anstränga sig att le,
men efter åratal av försök, tror jag inte längre det kommer ske.
Sorgen är total, anledningen är okänd,
mitt humör är svart, min kämparanda är bränd.
Mitt i ensamheten, helt från ingenstans,
kom en hjälpande hand, och erbjöd mig en chans.
Ensamheten höll på att bli min död, på ett eller annat sätt,
om hjälpen aldrig hade kommit, om miraklet aldrig hade skett.
Min poäng med denna dikt, om sorg och min historia,
är att dolt för andra, änglar finns, men alla bär inte en gloria.

Det får räcka för nu, men hoppas innerligt att ni uppskattar mina ord!
Citera
2018-11-23, 15:29
  #2
Medlem
PingPongGlasss avatar
Det känns som att dikter på/med rim är väldigt längesedan? Den moderna diktarkonsten övergav väl rim någonstans mellan att Nils Ferlin slutade dikta och Tomas Tranströmer började? Men vad vet jag. Sedan ska väl bra lyrik gå i moll - det kan aldrig bli för ledsamt!
Citera
2018-11-23, 15:32
  #3
Medlem
Jag tycker att du rimmar för mycket. Det blir lite dagispoesi över det.

Men... poesi är ju ett konstnärligt uttryck så det finns ju inget objektivt rätt eller fel.
Citera
2018-11-23, 16:17
  #4
Medlem
Du har talang, jag ger Dig tummen upp.
Citera
2018-11-23, 18:14
  #5
Medlem
Bra flyt, kör hårt.
Citera
2018-11-25, 22:56
  #6
Medlem
Mackan1992s avatar
Kul med en till som skriver rimtexter/dikter på fb. Tycker det var helt okej, kommer läsa mer från dig
Citera
2018-11-26, 23:05
  #7
Medlem
Audacias avatar
Tack för alla svar! Det finns inga dåliga sådana, utan bara åsikter, vilket jag inte har något emot!

Mina tankar dock kring kommentarerna; När det gäller rim, ja, jag vet att jag rimmar. För mig skänker det en "högre" dimension av diktande, då icke-rimmande poeter kan skriva vad som helst, och kalla det poesi, vilket jag inte har något emot, men det gör det "enklare"! Om dina tankar måste berätta en histora, och samtidigt finna något sammanhang i orden, så kräver det en mer omsorg av orden som väljs! Jag hoppas du/ni förstår vad jag menar med detta!

Oh well! Här kommer en till, eller kanske två!

Ode to Lucifer – November 2018

I invented the sin, to keep people in.
I invented the lust, the test your own trust.
I gave you free will, but you handle it ill.
Im the face of evil, but you face your true upheaval.
In the presence of God, you are all just slipshod.
Make amends for your life, and ignore all life´s strife.
Im the angel that fell, for my obedience, in hell i must dwell.
Yet the truth to my claim, you all humans feel the same.
Free we must be, to truly embrace eternity.
Together we´ll stay, as children astray.
As my name has been banned, our future i´we planned.
All the children of hell, from heaven they´we fell.
Forgivness is in sight, God is with us tonight!

Den oändliga natten – Januari 2018

Mörkret lägger sig, ögonlocken blir tunga,
tankarna snurrar runt, drömmar blir spunna.
Glädje, ilska, sorg, känslor i extas, allting kan vända,
det som nyss varit, kommer aldrig mer hända.
Nattens längd, oändlig kan tyckas,
hur perfekt allting kan kännas, verkar ingenting lyckas.
Min kärlek jag ser, sakta framför mig vittrar bort,
tidens tand förvandlar dig bryskt, mjukt och lent blir nu kargt och torrt.
Igenom natten vi färdas, kärlekens ljus dig bär,
mina andetag minskar, den oändliga natten är här!

Hoppas ni som gillar poesi som rimmar uppskattar dessa! Ni andra, jag hoppas ni kommer med konstruktiv kritik!
Citera
2018-11-27, 00:03
  #8
Medlem
Mackan1992s avatar
Citat:
Ursprungligen postat av Audacia

Mörkret lägger sig, ögonlocken blir tunga,
tankarna snurrar runt, drömmar blir spunna.
Glädje, ilska, sorg, känslor i extas, allting kan vända,
det som nyss varit, kommer aldrig mer hända.
Nattens längd, oändlig kan tyckas,
hur perfekt allting kan kännas, verkar ingenting lyckas.
Min kärlek jag ser, sakta framför mig vittrar bort,
tidens tand förvandlar dig bryskt, mjukt och lent blir nu kargt och torrt.
Igenom natten vi färdas, kärlekens ljus dig bär,
mina andetag minskar, den oändliga natten är här!


Tycker detta var riktigt bra, kul!
Citera
2018-11-27, 23:40
  #9
Medlem
Audacias avatar
Citat:
Ursprungligen postat av Mackan1992
Tycker detta var riktigt bra, kul!
Jag tackar ödmjukast för dina vänliga ord!
Citera
2018-11-29, 19:46
  #10
Medlem
Citat:
Ursprungligen postat av Audacia
Ok, jag har aldrig skrivit mina dikter på ett publikt forum förrut, så jag hoppas att ni uppskattar mina ord! Om inte, så hoppas jag ni kommer med konstruktiv kritik!

Vår Kärlek
Du är mitt solsken, på en regnig dag,
tillsammans är vi oövervinnliga, ett perfekt lag.

Din blotta närvaro, utstrålar skönhet och hetta,
sen den första gången jag såg dig, visste jag att du var den rätta.

Kärlek har aldrig varit så enkel, som den är med dig,
och du kommer för alltid vara, min lilla lilla tjej.

Det finns inget i världen, jag önskar mig mer,
att när jag var dag slår upp mina ögon, det är dig jag ser.

Tiden med dig har fått mig skratta och le,
och tid om vartannat även fått mig att be.
Be om att Gud låter oss för evigt vara varandra nära,
och att då som nu, vara lika galet kära!

En bön för en förtappad själ!
I mina sinnens gömda vrå, blott ensam jag är,
det är inte längre vi två, skulden är min, den ensam jag bär.

Ensamhetens mörker omfamnar mig, min själ är tom och svart,
det enda ljus jag ser är dig, jag faller, och du kan mig ej få fatt.

Den enda frälsning jag kan se, i det kaos som livet är,
är att hoppas och be, att min livstråd igenom ödets nål Gud trär.

I bönens makt jag lägger min tro, att helgonens visdom till mig skall ges,
en ljusglimt jag ser över himmelens bro, jag hoppas och önskas, vi åter skall ses.

En kamp mellan gott och ont!
Ett andetag, ett hjärta som skenar vilt,
ett väsen, ett minne av en människa som blodet spillt.
Utan kropp, ett mysterium för ett öga att se,
ljudlös, men med gåvan att skräcken ge.
En mardröm i vaket tillstånd jag ser,
jag tvivlar, jag fasar, men framför mina ögon det sker.
En demon, en hantlangare till djävulen är här,
flytt från helvetet, tagit sig till en annan sfär.
Inget vapen på denna best biter,
hur mycket jag än försöker och sliter.
Blott Guds kärlek kan forcera denna skräck,
i ett ögonblick av ljus och värme, och terrorn är väck!

Ensamhetens förbannelse!
Ensam jag sitter, kroppen är tung,
jag känner mig gammal, men åldern är ung.
Min bästa vän är en stor svart vägg,
mitt psyke är lika ömtåligt som skalet på ett ägg.
Mina ögon är mörka, mitt hjärta fyllt av sorg,
tröttheten plågar mig att ens orka lyfta en tom korg.
I spegeln ser jag ett vrak, en skugga av mitt forna jag,
orkar jag fortsätta kämpa, dag efter dag?
Jag försöker övertala mina läppar, att anstränga sig att le,
men efter åratal av försök, tror jag inte längre det kommer ske.
Sorgen är total, anledningen är okänd,
mitt humör är svart, min kämparanda är bränd.
Mitt i ensamheten, helt från ingenstans,
kom en hjälpande hand, och erbjöd mig en chans.
Ensamheten höll på att bli min död, på ett eller annat sätt,
om hjälpen aldrig hade kommit, om miraklet aldrig hade skett.
Min poäng med denna dikt, om sorg och min historia,
är att dolt för andra, änglar finns, men alla bär inte en gloria.

Det får räcka för nu, men hoppas innerligt att ni uppskattar mina ord!


Kul med någon som skriver med rim!

Kan till viss mån hålla med dig om vad du säger angående att skriva med rim i diktning, men personligt tycker jag att om man ger sig på att rimma ställs också krav på rytmen i dikten. Din rytm är det väldigt varierande kvalitet på, ibland flyter det på väldigt fint med ett målande språk (Ett andetag, ett hjärta som skenar vilt,
ett väsen, ett minne av en människa som blodet spillt.), för att ibland bli väldigt stapplande, vilket får det att kännas forcerat och lite som nödrim. (Min poäng med denna dikt, om sorg och min historia,
är att dolt för andra, änglar finns, men alla bär inte en gloria.)

Med det sagt gillade jag det överlag. Ser fram emot att läsa mer av dig framöver!
Citera
2018-11-29, 23:21
  #11
Medlem
Audacias avatar
Citat:
Ursprungligen postat av JohnSinger
Kul med någon som skriver med rim!

Kan till viss mån hålla med dig om vad du säger angående att skriva med rim i diktning, men personligt tycker jag att om man ger sig på att rimma ställs också krav på rytmen i dikten. Din rytm är det väldigt varierande kvalitet på, ibland flyter det på väldigt fint med ett målande språk (Ett andetag, ett hjärta som skenar vilt,
ett väsen, ett minne av en människa som blodet spillt.), för att ibland bli väldigt stapplande, vilket får det att kännas forcerat och lite som nödrim. (Min poäng med denna dikt, om sorg och min historia,
är att dolt för andra, änglar finns, men alla bär inte en gloria.)

Med det sagt gillade jag det överlag. Ser fram emot att läsa mer av dig framöver!
Jag tackar ödmjukast för dina fina ord! Jag tar till mig av din "kritik"!
Poesi är ju, som säkert är bekant, inget som följer en "naturlig" mall, utan något som beskriver känslor, tankar etc! Och ibland kan det bli klyschigt, det förstår jag, men ibland kan klyschor också beskriva äkta känslor! Hoppas du/ni förstår vad jag menar!
Citera

Stöd Flashback

Flashback finansieras genom donationer från våra medlemmar och besökare. Det är med hjälp av dig vi kan fortsätta erbjuda en fri samhällsdebatt. Tack för ditt stöd!

Stöd Flashback