Ok, jag har aldrig skrivit mina dikter på ett publikt forum förrut, så jag hoppas att ni uppskattar mina ord! Om inte, så hoppas jag ni kommer med konstruktiv kritik!
Vår Kärlek
Du är mitt solsken, på en regnig dag,
tillsammans är vi oövervinnliga, ett perfekt lag.
Din blotta närvaro, utstrålar skönhet och hetta,
sen den första gången jag såg dig, visste jag att du var den rätta.
Kärlek har aldrig varit så enkel, som den är med dig,
och du kommer för alltid vara, min lilla lilla tjej.
Det finns inget i världen, jag önskar mig mer,
att när jag var dag slår upp mina ögon, det är dig jag ser.
Tiden med dig har fått mig skratta och le,
och tid om vartannat även fått mig att be.
Be om att Gud låter oss för evigt vara varandra nära,
och att då som nu, vara lika galet kära!
En bön för en förtappad själ!
I mina sinnens gömda vrå, blott ensam jag är,
det är inte längre vi två, skulden är min, den ensam jag bär.
Ensamhetens mörker omfamnar mig, min själ är tom och svart,
det enda ljus jag ser är dig, jag faller, och du kan mig ej få fatt.
Den enda frälsning jag kan se, i det kaos som livet är,
är att hoppas och be, att min livstråd igenom ödets nål Gud trär.
I bönens makt jag lägger min tro, att helgonens visdom till mig skall ges,
en ljusglimt jag ser över himmelens bro, jag hoppas och önskas, vi åter skall ses.
En kamp mellan gott och ont!
Ett andetag, ett hjärta som skenar vilt,
ett väsen, ett minne av en människa som blodet spillt.
Utan kropp, ett mysterium för ett öga att se,
ljudlös, men med gåvan att skräcken ge.
En mardröm i vaket tillstånd jag ser,
jag tvivlar, jag fasar, men framför mina ögon det sker.
En demon, en hantlangare till djävulen är här,
flytt från helvetet, tagit sig till en annan sfär.
Inget vapen på denna best biter,
hur mycket jag än försöker och sliter.
Blott Guds kärlek kan forcera denna skräck,
i ett ögonblick av ljus och värme, och terrorn är väck!
Ensamhetens förbannelse!
Ensam jag sitter, kroppen är tung,
jag känner mig gammal, men åldern är ung.
Min bästa vän är en stor svart vägg,
mitt psyke är lika ömtåligt som skalet på ett ägg.
Mina ögon är mörka, mitt hjärta fyllt av sorg,
tröttheten plågar mig att ens orka lyfta en tom korg.
I spegeln ser jag ett vrak, en skugga av mitt forna jag,
orkar jag fortsätta kämpa, dag efter dag?
Jag försöker övertala mina läppar, att anstränga sig att le,
men efter åratal av försök, tror jag inte längre det kommer ske.
Sorgen är total, anledningen är okänd,
mitt humör är svart, min kämparanda är bränd.
Mitt i ensamheten, helt från ingenstans,
kom en hjälpande hand, och erbjöd mig en chans.
Ensamheten höll på att bli min död, på ett eller annat sätt,
om hjälpen aldrig hade kommit, om miraklet aldrig hade skett.
Min poäng med denna dikt, om sorg och min historia,
är att dolt för andra, änglar finns, men alla bär inte en gloria.
Det får räcka för nu, men hoppas innerligt att ni uppskattar mina ord!
Vår Kärlek
Du är mitt solsken, på en regnig dag,
tillsammans är vi oövervinnliga, ett perfekt lag.
Din blotta närvaro, utstrålar skönhet och hetta,
sen den första gången jag såg dig, visste jag att du var den rätta.
Kärlek har aldrig varit så enkel, som den är med dig,
och du kommer för alltid vara, min lilla lilla tjej.
Det finns inget i världen, jag önskar mig mer,
att när jag var dag slår upp mina ögon, det är dig jag ser.
Tiden med dig har fått mig skratta och le,
och tid om vartannat även fått mig att be.
Be om att Gud låter oss för evigt vara varandra nära,
och att då som nu, vara lika galet kära!
En bön för en förtappad själ!
I mina sinnens gömda vrå, blott ensam jag är,
det är inte längre vi två, skulden är min, den ensam jag bär.
Ensamhetens mörker omfamnar mig, min själ är tom och svart,
det enda ljus jag ser är dig, jag faller, och du kan mig ej få fatt.
Den enda frälsning jag kan se, i det kaos som livet är,
är att hoppas och be, att min livstråd igenom ödets nål Gud trär.
I bönens makt jag lägger min tro, att helgonens visdom till mig skall ges,
en ljusglimt jag ser över himmelens bro, jag hoppas och önskas, vi åter skall ses.
En kamp mellan gott och ont!
Ett andetag, ett hjärta som skenar vilt,
ett väsen, ett minne av en människa som blodet spillt.
Utan kropp, ett mysterium för ett öga att se,
ljudlös, men med gåvan att skräcken ge.
En mardröm i vaket tillstånd jag ser,
jag tvivlar, jag fasar, men framför mina ögon det sker.
En demon, en hantlangare till djävulen är här,
flytt från helvetet, tagit sig till en annan sfär.
Inget vapen på denna best biter,
hur mycket jag än försöker och sliter.
Blott Guds kärlek kan forcera denna skräck,
i ett ögonblick av ljus och värme, och terrorn är väck!
Ensamhetens förbannelse!
Ensam jag sitter, kroppen är tung,
jag känner mig gammal, men åldern är ung.
Min bästa vän är en stor svart vägg,
mitt psyke är lika ömtåligt som skalet på ett ägg.
Mina ögon är mörka, mitt hjärta fyllt av sorg,
tröttheten plågar mig att ens orka lyfta en tom korg.
I spegeln ser jag ett vrak, en skugga av mitt forna jag,
orkar jag fortsätta kämpa, dag efter dag?
Jag försöker övertala mina läppar, att anstränga sig att le,
men efter åratal av försök, tror jag inte längre det kommer ske.
Sorgen är total, anledningen är okänd,
mitt humör är svart, min kämparanda är bränd.
Mitt i ensamheten, helt från ingenstans,
kom en hjälpande hand, och erbjöd mig en chans.
Ensamheten höll på att bli min död, på ett eller annat sätt,
om hjälpen aldrig hade kommit, om miraklet aldrig hade skett.
Min poäng med denna dikt, om sorg och min historia,
är att dolt för andra, änglar finns, men alla bär inte en gloria.
Det får räcka för nu, men hoppas innerligt att ni uppskattar mina ord!